WoBWorld

Det är märkligt hur livet alltid på något sätt jämnar ut sig. Samtidigt som jag äntligen efter 13 månader fått en egen lägenhet, som dessutom är toppen snygg och trevlig så förlorar jag min allra bästa samtalspartner. Märkligt. Det är som att karma liksom jämnar ut, slätar till och fixar så att man alltid har nått att kämpa mot.

Men det betyder nödvändingtvis inte att det behöver vara något fel. För det är genom kampen mot det onda i livet man växer, lär sig och blir en bättre människa. Jag tror att man behöver ett visst mått av motgång för att kunna uppskatta det goda i livet. Ju större problemet är ju ner uppskattar man de små sakerna.

Däremot så tror jag man måste omfamna tanken på att det är så för att komma någonstans. För om man stirrar sig blind på problemen så blir man till slut paralyserad av det hela och genom det växer man inte ett enda gram.

Så jag är tacksam för att livet inte går som på räls. För jag uppför mig ibland som en idiot och det känns skönt att jag sedan får leva med konsekvenserna av det för då lär jag mig att undvika att göra bort mig igen. Sen lrä ajg mig otroligt sakta, det får jag erkänna. Det tar ett tag innan saker och ting sjunker in. Men jag utvecklas hela tiden märker jag om jag tänker mig 5 år tillbaka i tiden. Att jag sedan gjort en rad med misstag sedan dess betyder förhoppningsvis att jag kommer att vara visare, klokare och en större och bättre männiksa om 5 år framåt i tiden.

Om jag någonsin finner en livskamrat igen så kommer jag förhoppningsvis inte stänga in mig i mig själv och sedan låta all frustration och ledsenhet gå ut över den kvinnan. Jag kommer förhoppningsvis tänka innan jag talar och jag hoppas att jag kan ge henne det jag gav Pernilla i början av vårt förhållande innan alla piller tog över mig och förändrade mig. Jag hoppas det i alla fall.