Någon som tar emot
En del personer har man med sig hela livet. Mina stora barns moder är en sådan. En som tar emot när jag faller, en som sopar undan all skit jag lämnar efter mig. Sällan oförberedd på mina dumheter, alltid beredd på att ställa upp.
Visst, hon är speciell på sitt sätt, lite tvär och lite hård i kanterna. Men vi växte upp ihop med två barn att ta hand om. Sedan dess har jag alltid kunnat vända mig till henne när livet varit hårt och svårt. Om jag vore en perfekt människa, om jag kunde låta syndaren försvinna från mig, om jag vore fri från alla frestelser skulle både hennes liv och mitt vara enklare. Jag är inte känd för mitt tålamod, min godhet eller för min storsinthet. Mest för mina skulder och synder och fula, skeva ord och handlingar. Men jag tackar S för att hon alltid funnits till för mig, för att trösta, skyffla skit eller helt enkelt bara finnas där.
För jag behöver någon som tar emot när jag faller.