No more Mr Nice guy

Hua. Vilken vansinnig mardröm jag hade. Jag drömde att jag började jobba igen. Tanken var egentligen bara att jag skulle vara med några timmar i veckan för att komma tillbaka i sadeln igen men helt plötsligt fann jag mig jobba 50 timmar i veckan trots att jag bara skulle arbetspröva och att jag gjorde det hela för pensionslönen.

När jag vaknade undrade jag vart jag fann dessa tankar och det hela var ett mysterium för mig tills jag kom på det. Det har ju redan hänt ju.

Jag blev sjukskriven 5 veckor år 2001 för det som då kallades "utbrändhet" och som nu kallas utmattningsdepression. I 5 veckor skulle jag vara hemma och ta det lugnt. Men jag hade så mycket att göra på jobbet och var så rädd att bli stämplad som "svag" att jag trots det gick till jobbet varje dag och jobbade mellan 06.46 till 17-18 på kvällen. För sjuklön. Ibland blev man sittande till 21.30. Jag berättade inte ens för mina arbetskamrater att jag var sjukskriven.

Såhär i efterhand så fattar jag ju hur jävla dumt det var. Så urbota jäkla dumt, dumt, dumt. Givetvis skulle jag satt en gräns redan där. Givetvis. Självfallet skulle jag sagt till min chef att "hörru, jag är sjukskriven, ordna att jobbet blir gjort, det är för närvarande inte min uppgift". Men inte Lilla Jonas inte.

Nä, jag knatade dit varje dag. Tanken hela tiden var att jag bara skulle smita in och fixa lite smått men sen blev jag fast.

Ännu dummare var jag som aldirg satte gränser för när jag skulle vara ledig. Jag var chef över viss nattpersonal och de drog sig inte för att ringa klockan 03.00 på natten för att tjattra om en massa dumheter som gott kunde väntat tills morgonen. De kunde väl för fan hållt sig vakna tills klockan 08.00 på morgonen och ringt om det då.

Nä, jag har varit för dumsnäll. Och nu sitter jag här, med en kropp som vant sig vid att det alltid kan smälla. En kropp som är i ständig alarmberedskap. För helvete, ibland sov jag på mitt kontor i en evig hopfällbar gästsäng som jag hade bakom dörren. Sen klagade alla om man kom ner till rapporten 5 minuter för sent. Det var ju helt jävla sjukt när jag tänker på det.

Men jag kan inte gnälla på någon annan än mig själv som skapade situationen själv. Jag kunde bara inte säga "nej" till nån. Jag bara lovade och lovade och till slut kunde jag inte hålla ett enda löfte eftersom jag lovat göra 300% mer än någon levande människa kan fixa.

Låter jag bitter? Jo det är jag. På mig själv som inte satte gränser. på mig själv som utmålade mig själv som loj och lat fast jag slet som ett djur. För jag skulle ju vara "cool" så jag utmålade alltid mig själv som en som inte jobbade alls. Vissa av mina kollegor gnällde konstant om hur mycket de hade att göra och de blev trodda på och de satte gränser. Själv så... tja. Nu sitter jag här.

Men en sak är säker. Jag har lärt mig att säga nej. För att överleva. Så du må finna mig trött och lat kan jag tro. Men jag lovar att jag har slitit mer än de flesta.

Bara så ni vet.

Sen kom ju dödsynden, att jag var ihop med en kvinna som var timanställd undersköterska. Som dessutom arbetade på samma arbetsplats som jag. Jag var inte hennes chef alls men hon var 12 år yngre. Så jag fick ta precis hur mycket skit som helst för det där. Folk pratade bakom ryggen så högt att det sjäng i väggarna.

Jag kommer ihåg ett "möte" jag hade med mina kollegor där de informerade mig om att personalen pratade om mitt förhållande med den här kvinnan. Som om jag inte själv hört viskningarna. Det var snack om att lilla Jonas sprang efter unga tjejer och allt vad det var. Tja, jag älskade henne för tillfället. Men jag kommer ihåg att jag tänkte när jag satt där på stolen och hörde hur mina kollegor pratade om att jag borde ta tag i situationen att de borde lyssna lite efter vad som sades om dem själva istället för att lyssna på vad som sades om mig.

Eftersom jag jobbat på samma ställe i 15 år vid det laget så kände jag de flesta och fick höra det mesta. Jag började trots allt som timanställt vårdbiträde så jag hade jobbat med de flesta på det som populärt kallas "golvet". Så många var öppenhjärtliga mot mig.

Nu är jag inte den som lyssnar på skvaller. Helt enkelt eftersom 98% av skvaller brukar vara osant. Skulle man tro på allt som sagts om mig på stället så skulle jag ha legat med hälften av folket där.

Men det som sårade mig mest var skitsnacket när jag var ihop med den där unga damen. Visst var hon yngre. Och visst var hon rent formellt "underställd" mig. Men jag satte ingen lön, jag bestämde inga arbetsuppgifter. Helt enkelt eftersom hon inte tillhörde "min" arbetsstab. Det där handlade om kärlek och var väsenskillt från arbetet. Det enda som vi delade på arbetet var att vi åkte till jobbet i samma bil ibland.

Nä, när det gäller jobbet har jag gjort många fel. Jag borde varit tydligare, bestämdare och satt en hel del personer på plats med. Men jag skulle vara så förbannat glad och positiv jämt.

Jag kommer bara ihåg tre tillfällen när jag satte ner foten. En gång var när semestrarna skulle planeras och jag än en gång skulle få ta det som blev över. Då blev jag förbannad. Men jag fick som jag ville för en gångs skull. En annan gång (när jag jobbade som distriktssjuksköterska) var när nattpersonalen började gnälla som små barnungar så fort jag satte näsan innanför dörren och jag irriterad frågade dem "vad är problemet"? Så de förklarade än en gång men jag kunde för mitt liv inte förstå varför de gnällde så då höjde jag rösten ett antal gånger och frågade samma sak gång på gång när de öppnade käften "VAD ÄR PROBLEMET?". Till slut kom de väl fram till att problemet inte fanns. Eller så löste de skiten själva. Inte vet jag men jag slapp höra mer om det i alla fall.

Sista gången var typ bara nån månad innan jag gav upp när jag fick tuppjuck över att ha 10 timmars arbete att göra på 5 eftersom jag för en gångs skull skulle få sluta tidigare eftersom jag skulle jobba helgen och sparkade i väggarna av ren frustration.

Men resten av tiden? Tja, då var jag obotligt snäll.

Jag har slutat vara det nu kan jag berätta. Enda gången jag är snäll är om jag ska hjälpa nån gammal tant på bussen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback