WoBWorld

Så var det igång igen. Kroppen går på högarv och jag försöker lugna ner det hela genom att ta mina lugnande tabletter och ligga en stund på sängen men det funkar inget vidare. Händerna är våta av svett och hjärtat dunkar på som en stänghammare i kroppen på mig. Jag fattar inte att det inte går över. En dag utan allt detta vore trevligt.

Jag funderar skarpt på att gå till affären och köpa ett par-tre foklöl för att få ner systemet lite. En kass lösning, jag vet. Men att känna så här är totalt värdelöst. Jag är rädd att det slutar i en panikattack om det inte kommer ner i fart lite inom mig.Det har jag noll lust till. Jag har försökt att göra avskappningsövningar men det funkar bara inte. Det kryper i hela kroppen på mig och jag vågar inte varva upp genom att börja städa eller nått. Då mår man bättre den stunden man håller på men sen blir det sju resor värre efteråt.

Före detta frun smsade och ville jag skulle hämta mina saker som jag lovat att göra senast idag men jag får inte tag i någon som kan köra. Det gör mig änu mer stressad. Men nu är det nog försent ialla fall för hon skulle åka iväg vid 17.30 sen var det försent. Ännu en sak att skämmas över att man inte reder ut.

Nä. Jag ska prova en medicin till och sedan ta mig en promenad. Jag behöver komma ut lite i friska luften. Göra mig av med lite stresshormoner. Sen ska jag lägga mig och försöka läsa lite. Problemet är bara att jag inte kan koncentrera mig när jag mår såhär. Det finns ingen chans att hålla uppmärksamheten på något utanför mig i det läget. Men jag ska göra ett försök i alla fall. Ibland så funkar det. Om man hittar en riktigt bra bok så kan man försvinna in i bladens värld och då är man avkopplad en stund i alla fall så att överhettningen försvinner.

Jag är rätt nervös för mötet i morgon måste jag erkänna. Det ligger där och puttrar i mig utan att jag tänker speciellt mycket på det. Men det är min framtid och min behandling och mitt liv det handlar om. Vad ska de komma fram till? Kommer jag få behålla min sjukgymnastik och min teurapeut som jag för första gången känner mig trygg med? Är en alkoholläkare verkligen kapabel att ge mig rätt behandling mot min panikångest och socialal fobi?

Det är mycket frågor kring det hela som snurrar runt i mig.

Överhuvudtaget är det många frågor som snurrar i mig när jag tänker efter. Kommer jag någonsin finna kärlek igen? Hur kommer kontakten med mina barn se ut nu när jag hamnat så långt ifrån dem? Kommer jag att finna styrka att komma tillbaka till en vettig tillvaro? Kommer jag någonsin kunna jobba igen? Allt det där spritter omkring i mig utan att jag tänker på det. De tankarna bara finns där och ploppar upp lite då och då och skrämmer livet ur mig.

Men sen vet jag ju att livet går upp och ner. Det har varit mycket nu det sista med flytten, den totalhavererade relationen med före detta frun. Osäkerheten vilken vårdgivare jag ska ha i framtiden. När jag väl hunnit landa i allt det där så kommer jag säkerligen må bättre. Sen har jag ju varit utan en sort av mina mediciner i en vecka nu så det spelar nog roll det med. Jag får inte glömma om att be om ett nytt recept i morgon.

I höstas mådde jag så bra som man bara kan begära. Så jag vet ju att jag har potential att komma till det stadiet igen. Det gäller bara att stå ut nu när det känns lite risigt. Nu har jag ju dessutom ett eget hem, bara det är ju et enormt lyft.

Nä, jag får hålla ut, ta varje dag som den kommer och göra det bästa av situationen. De soliga dagarna kommer bara jag har lite tålamod.

Så måste det vara.