WoBWorld

Nä, jag får allt erkänna att jag fått lite lappsjuka här ute i Viskafors. Jag känner inte en kotte här och skall jag besöka mina vänner så måste jag ta bussen hela långa vägen in till staden. Inte för att jag brukar besöka mina vänner. JAg är alldeles för lat för det. Men ändå. Om jag skulle vilja vore det krångligt.

Så jag blir lite rastlös här där jag sitter. Ändå får jag inte ett skvatt gjort. En mäklig blandning av passivitet och effektsökeri. Druckit alldeles för mycket kaffe har jag gjort. Så hela kroppen går på högvarav och vill göra nått. Men jag kan bara inte bestämma mig för vad jag vill pyssla med. Alltså sitter jag med hjärklappning och får inget gjort. Lägenheten är nystädad och fräsch förutom att jag inte fått upp några gardiner än. Men det känns inte som någon katastrof och jag har inget att hänga upp dem i så det får vänta.

Fast man kanske skulle dra fram dammsugaren och gå ett varv med den, det finns säkert nya katthår både här och där. Tja, jag får se vad det blir. Det värsta är nog den där känslan av att vara alldelels ensam i hela världen. När man vet att andra sitter och trivs med varandra och har det gott så känns det lite ruttet. Men det är ju knappast nått jag är ensam om. Det finns gott om ensamhushåll där ute i landet.

Lite rädd för att jag ska förfalla till dryckerskap är jag. Det är lätt hänt när jag känner så här. Det blir liksom lite lättare att acceptera att man är ensam i världen om man är lite småtankad. Jag ska göra mitt bästa för att inte falla i den fällan. Jag får helt enkelt roa mig själv och hålla mig sysselsatt så gott jag kan.

Helt omöjligt ska det ju inte vara :-)