WoBWorld

Nu har jag egentligen bara en sak som tynger mig, men det tynger mig desto mer. Det är den nya ovänskapen med före detta frun. Det känns sorgligt att det skulle sluta såhär. Jag är glad för hennes skull att hon äntligen har fått gåvan av att vara kär igen. Men det känns så eländigt illa att vi skulle bli såna ovänner bara för att jag inte kan hålla käften. Jag har sagt för mycket allt för många gånger för att vår vänskap skulle hålla och det kan jag ju kicka mig själv i baken för.

Men förutom det sorgliga i historien om en man och en kvinna så fick vi ett bra slut. Vi åt en lunch på en kinakrog och hade det trevligt en dag före jul. Sedan dess har vi knappt träffats känns det som så jag skär bort allt det fula och vinda som blev efter det. Jag väljer att se den där lunchen som slutet på en epok.

Kanske kan hon finna i sitt hjärta att förlåta mig om något år så att vi kan vara vänner igen. Men jag betvivlar det.

Det svåraste kommer väl att vara när Allsvenskan börjar igen. Jag får finna ett nytt ställe att stå på eftersom vi så många gånger stått tillsammans på samma ställer och tittat på Elfsborg. Kommer hon ens att hälsa om jag går förbi? Jag vet inte. Jag tvivlar. Det känns ruttet. Men saker är som de är. Hon gav mig den lyckligaste tiden i mitt liv samtidigt som jag själv gick igenom den allra olyckligaste och jobbiga persioden som jag någonsin gått igenom. Det är inte illa att lyckas ge lite lycka till någon som ligger på botten.