WoBWorld

Satan. Jag är så jävla dubbel. Jag önskar att alla ni som läser detta skulle träffa mig, känna mig. Jag ÄR inte så här deppig, gnällig, snörvlande på riktigt. Jag är Rysk. Det är väl det enda jag kan säga. Vi skrattar oss igenom sorgen, delar minnen, flabbar bort allt det svarta som bor i bröstet. Det är så Ryssland kunnat bli ett tvåtusenårigt rike. Genom den enkle bondens tandlösa skratt. Jag har en nedärvd sorg som jag alltid bär med mig, en ledsenhet över att jag vet att livet tar slut i samma stund som det börjar. Men när vi träffas så skrattar, skrattar, skrattar vi tills vi kiknar. Vi minns gamla vänner och kamrater, släktingar och när någon är döende så träffast vi inte för att gråta utan för att skratta åt allt tokigt den som står inför det slutliga steget gjort i sitt liv.

Det är absolut inte så att vi gör det av missaktning. Men varför sörja döden när du kan jubla åt livet? Ändlösa år av piskor på ryggar, Tsarer som dikterat livet, kommunister som bara skapade brödköer och Gulag har gjort att vi kan se de små, små gudlkorn som finns i livet. Vi är inte amerikaner som smilar och tycker att livet är underbart bara för att man vaknar på morgonen. Vi tackar morgonen, skrattar åt solen, värmer oss i dess strålar för vi vet att evig vinter väntar.

Så, vad ska jag säga. Detta är mina tårar ni läser. Mitt skratt ägnar jag åt dem som kan höra det. Men livet är en komedi med bäcksvarta inslag. Det som jag visar här är det svarta. Resten, komedin? Tja, kom hem till mig, dörren står alltid öppen så får du se den, höra den, smaka på den. Jag bjuder dig svart bröd och salt.