Tålamod
Så. Nu kommer hon snart, på en vit springare, en vacker brunett och plockar upp mig från träsket som jag kallat mitt liv.
Det enda som gäller är tålamod.
Mina tårar rinner när jag läser det du skriver, känner så väl igen rädslan, inom mig finns den lilla flicka som förtvivlat bankade på dörren till badrummet, där mamma låst in sig och skulle dränka sig i badkaret för att vi barn inte gjorde som hon sa, eller när hon satte mig på en spårvagn i gbg utan att själv vara på, det är mitt största skräckminne, 3 år var jag då. Jag har alltid kämpat från ett underläge, hela jävla livet. Som en marionett där jag tillåtit andra att styra och "spotta" på mig. Mitt sista arbete innan stroken så var jag min chefs slav, ett uttryck som hon själv myntade. Visst jag slet som ett djur/slav allt för att vara till lags precis som jag alltid gjort, men det spelar ingen roll för jag kommer aldrig att duga ändå!
Ibland undrar man varför man föddes? Kanske för att vara "slagpåse" åt andra?
Men på något sätt har jag överlevt, om än med viss möda, det kommer du också att göra, du är 20 år yngre än mig. Låt det ta sin tid även om det känns jävligt frusterande nu, med flytt och allt, det tar tid att "landa" i nuet!
Så skriv, skriv, skriv, antingen här eller på din hemliga blogg!
KRAMAR