WoBWorld

Kommer du ihåg? Hur vi slogs mot en hel stad, mot en hel värld. Vi var tre, världen var oändlig. Kalla kängor mot snön, snabba ben i solen. Svarta kläder, märkliga frisyrer. En tid då vi ägde vår värld. Då när vi stal allt vi behövde och brände upp resten. När vi sniffade tippex och drack billigt rödvin. Hur vi var oförstående till döden och vi trodde på alla livets möjligheter.

Kommer du ihåg? Hur vi älskade samma kvinna. Gång på gång. Hur vi gömde oss i källarförråd och vindar eller skogar med tallar och granar att huka under. Hur vi vandrade staden runt på jakt efter äventyr. En moped, en cykel. Tunga steg på morgonar när solen låg under horrisonten och värmen lockade. Hur vi vägrade se problemen och slog ner på alla som ville krossa vår dröm.

En cykelkedja i en hand på en buss. En flaska som krossas mot en värnlös skalle. Du stod emot mina utbrott. Du stod med din rygg rak inför mig och jag bugar mig för det. Vi levde som dagen ville och dagen blev som vi tänkte. Sova när man är trött, vaka när själen kräver det. Du min bäste vän. Min allra käresta vän.

Då, innan ångesten tog sitt tag i oss. När våra droger var frihet och alkohol. Långt innan alla piller och pulver. Långt innan sura magar, fettvalkar och en meningslös tid. För visst var vi bäst?  Visst så ägde vi världen ett litet tag? För inte kan jag ha så fel? Nu äger vi inget. Vi är fattiga och menlösa och på väg att bli gamla. Men då min vän. Då...