Vad göra?
Ok. Så jag är galen. Jag håller med. Jag är topptunnorrasande hypertokig. Jag är livrädd för något som aldrig kommer hända och om jag blir gammal kommer jag sitta och gräma mig över allt jag missat i livet för just detta. Det är inget fysiskt fel på mig. Än i alla fall även om risken ökar för varje cigg jag drar och för varje kilo jag bär med mig.
Men jag har fått nått tokigt i skallen, som en mask som rotat sig därinne och som jag inte kan bli av med. En tanke som rotade sig en gång för många år sedan när jag var 9-10 år och tittade på en Ninja-film där skurkarna svalde sina tungor för att slippa förhör. Sedan dess har tanken grott i mig för att blomma ut när jag var 21 år på väg hem från ett harmlöst sommarnöje.
Jag vet inte hur många dagar sedan det är. Jag orkar inte räkna på det. Men många är det och det har fällt mig gång på gång. Det har förstört mina förhållanden till vackra, intelligenta, fantastiksa kvinnor, gjort mig egen och ensam, tagit mitt jobb ifrån mig. Mitt liv är stympat, fult, skevt.
Jag har så mycket att vara tacksam över. Mina barn fram för allt. En idiot som jag borde inte få skaffa barn. Men som tur är så blev de underbara. Jag har min katt, Chips. En mor som är full i fan det mesta och som minst sagt håller mig på jorden. Minnen av alla dessa vackra kvinnor och nätterna med dem. En bra utbildning. Lätt, kanske nästan för lätt att lära. Jag är hyggligt smart även om jag då sannerligen aldrig kommer få nått Nobelpris. jag bemästrar språket. Som sagt är det inget fysiskt fel på mig förutom den vanliga värken som var och varannan har. Jag har ett eget hem, fullt möblerat. Jag är hyggligt social (jo, jag lovar, ni som känner mig vet att det är så, ni andra får tro på mitt ord).
JAg har bra vänner, en underbar släkt. Jag stammar från en spännande blandning av Ryssland, Finland, Kinnarumma och Molla. Ingen inavel där inte.
Jag har egentligen inget att klaga på. Förutom denna helt respektlösa fasa för att svälja tungan.
Vad gör man då?
Men jag har fått nått tokigt i skallen, som en mask som rotat sig därinne och som jag inte kan bli av med. En tanke som rotade sig en gång för många år sedan när jag var 9-10 år och tittade på en Ninja-film där skurkarna svalde sina tungor för att slippa förhör. Sedan dess har tanken grott i mig för att blomma ut när jag var 21 år på väg hem från ett harmlöst sommarnöje.
Jag vet inte hur många dagar sedan det är. Jag orkar inte räkna på det. Men många är det och det har fällt mig gång på gång. Det har förstört mina förhållanden till vackra, intelligenta, fantastiksa kvinnor, gjort mig egen och ensam, tagit mitt jobb ifrån mig. Mitt liv är stympat, fult, skevt.
Jag har så mycket att vara tacksam över. Mina barn fram för allt. En idiot som jag borde inte få skaffa barn. Men som tur är så blev de underbara. Jag har min katt, Chips. En mor som är full i fan det mesta och som minst sagt håller mig på jorden. Minnen av alla dessa vackra kvinnor och nätterna med dem. En bra utbildning. Lätt, kanske nästan för lätt att lära. Jag är hyggligt smart även om jag då sannerligen aldrig kommer få nått Nobelpris. jag bemästrar språket. Som sagt är det inget fysiskt fel på mig förutom den vanliga värken som var och varannan har. Jag har ett eget hem, fullt möblerat. Jag är hyggligt social (jo, jag lovar, ni som känner mig vet att det är så, ni andra får tro på mitt ord).
JAg har bra vänner, en underbar släkt. Jag stammar från en spännande blandning av Ryssland, Finland, Kinnarumma och Molla. Ingen inavel där inte.
Jag har egentligen inget att klaga på. Förutom denna helt respektlösa fasa för att svälja tungan.
Vad gör man då?
Kommentarer
Trackback