WoBWorld

Sådär ja. Lite sömn var vad som behövdes. Än så länge mår jag bra i alla fall. Inte så illa alls faktiskt. Märkligt hur saker och ting kan kännas annorlunda bara för att man stängt av det värsta bruset i hjärnan en stund. Just nu känns det som att "tja, ser man på, ännu en prövning". Äh. Detta ska gå det med. Hela natten låg Chips bredvid mig i sängen, som om hon visste att husse inte riktigt mår så toppen. Nu ligger hon och kikar på mig, som om hon vill ha koll på att allt är ok. Jodå, kan jag svara henne. Allt är helt ok.

Sen vet jag inte vad som händer när tankarna börjar snurra i knoppen på mig. För varje timma som tickar förbi så närmar jag mig stunden jag ska sätta mig i bussen i morgon. Men än så länge kan jag hålla det värsta obehaget på avstånd. Jag kan bara konstatera att detta ska gå. För helvete, jag har gjort värre saker än åka buss.

Ute är det fortfarande vinter. Men våren är på väg vare sig vintern vill eller inte. Det är likadant i livet misstänker jag. Vissa tider är det vinter men våren kommer alltid med värme och ljuva dofter. Det gäller bara att ta sig igenom allt det kalla och mörka och inte tappa lusten att låta sig berusar av vår och sommar.

Så, just nu känns allt, om inte ok så i alla fall hyggligt. Antingen funkar det eller så funkar det inte. Men jag vet ju inte innan jag försökt. Kanske oroar jag mig helt i onödan.

Vi får se.