Att ha det förbannat bra

Jag sitter här i mitt vardagsrum och lyssanar till Sinatras sammetslena stämma och helt plötsligt kom jag på hur otroligt, ofantligt, superbt, galet, fantastiskt, otroligt tacksam jag är för att jag har ett eget hem att krypa in i.

Just den där känslan av att när man låser dörren så kan ingen komma och störa om jag inte själv vill släppa in dem. Mina saker, mina känslor, mitt liv. Jag trivs med utsikten, jag älskar lägenheten, jag börjar vänja mig vid omgivningen, jag är inte helt vilsen i pannkakan längre när jag går in i affären. Viskan flyter precis utanför mitt fönster. Ute på gården har jag en trevlig liten plätt att sätta sig med sina gäster och dricka lite kaffe. Om jag vill sola så tar jag helt enkelt med en filt ut på baksidan av huset och lägger mig med en bok.

Men allt det där är bara utanpåverk. Själva själen, grundstommen i den varma känsla som överssvämmar mig är att jag faktiskt, trots att jag har lite svårt att riktigt reda ut hur sjutton jag ska få ekonomin att gå ihop, har ett eget hem där jag och Chips är kung och drottning. Vardagsrummet går i gyllene färger. Precis som om det hela tiden har väntat på mina möbler. Sovrummet är stort men samtidigt litet och behagligt eftersom det är snedtak. Det lilla sovrummet kan jag själv inte gå rakt i men det ska ju bara sovas och spelar data i så det spelar liksom ingen roll. Köket är fantastiskt. Stort, moderligt. Men rejäl frys och kyl.

Klädkammaren är lagom för att inhysa alla konstigheter jag samlat på mig genom åren och badrummet är perfekt. En jagad själ som jag kan inte för sitt liv begära mer av livet än en tillflyktsort som denna. Jag är så glad. Därför gå jag varv på varv i mitt lilla slottstorn här längs upp i huset och putsar på vattenkranen i köket, petar till rätta mattan som hamnat lite på sniskan när jag och Chips har lekt ta råttan och därför så går jag omkring och dammar alla ytor varje dag. För detta är mitt, fyra väggar som kan hålla mitt vansinne i schack. Jag älskar ljudet av dörren när den stängs och jag låser dörren om jag ska ut. Jag älskar trappen som är lite gammaldags, jag älskar doften när jag kommer tillbaka in i min lägenhet. Min doft. Citron, en gnutta rök, en smula rakvatten och ren katt.

Jag är så lyckligt lottad som har detta. Jag vet inte vad som skulle få mig att släppa det hela. Fan, jag ska bo här resten av mitt förhoppningsvis långa liv.

Så får det bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback