18 år som förälder

Ok. Söndag. Efter en lördag jagad av diverser småproblem med sinne och kropp efter ett lite väl vilt liv för en snart 40 årig man så vaknade jag upp efter 12 timmars sömn och mådde... kass. Vem kunde tro det. Jag vet att jag vaknade nån gång runt 5 tiden i morse med dunkande hjärta och var genomvåt av svett. Inte vackert men sant. Men jag somnade om igen efter många om och men.

Idag fyller min älskade äldsta son 18. Det känns helt surrealistiskt att han snart är lika gammal som jag var när han föddes. Tiden bara rusar på och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa eländet en stund så att jag hinner hämta andan. Tanken var ju att jag skulle in till stan för att fira mannen, men jag vet inte om det är aktuellt. Hans ömma moder har inte sagt nått om det blir nått speciellt firande så jag avvaktar som det heter. Men jag har förberett mig för bussfärden i alla fall. Behöver jag säga mer? Men inte mer än att jag kan åka buss. Jag har ingen som helst lust att förstöra min sons myndighetsdag med att dyka upp tankad. Så jag väntar tills jag vet mer. Men jag har i alla fall ringt mannen för att gratulera.

Men under tiden så kollar jag på isdansen eller vad fasen det nu heter, på tv. Det var inte aktuellet att göra igår kan jag säga. Då låg jag i sängen och vred mig i diverse plågor som jag skaffat mig alldeles själv. Men jag vet vad som väntar. Den nya terapin kommer nog få nån sorts ordning på mig misstänker jag, så länge jag själv medverkar som jag ska och gör mitt jobb. Det handlar lite om såndär tough love som det heter på amerikanska. Som jag fattar det så ska jag göra de där sakerna jag är rädd för och det väntas ingen nåd. Kan funka. Vi får se. Det är väl lite som när man har en personlig tränare på gym, en jäkel som pressar en längre än man själv tror är möjligt. Det ska bli intressant, fast jag är livrädd.

Men det är i veckan det. Först och främst ska jag ta mig igenom den här dagen, steg för steg. Sekund för sekund. Leva med min egen uselhet och ensamhet och mina personliga misslyckanden. Vältra mig i självmedömkan. Det kan vara skönt det med, så länge det leder någonstans.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback