Finna min plats
Uscha. I morgon har jag en rad obehagliga saker att ta tag i. Bland annat måste jag ringa till min kontaktperson på psyk och berätta vart i hela fridens namn jag varit i två veckor. Inget jag ser fram mot alls. Sen måste jag till banken för att sätta in pengar på mitt konto så att jag kan betala hyran. Det är väl dags eller vad tycker ni?
Men jag börjar känna mig som folk igen. Bytt ut ölen mot kaffe. Fast jag har ett sexpack folköl kvar. Dags att rensa levern innan jag blir sjuk på riktigt. Det var länge sedan jag drack i en vecka, men det har jag nästan gjort nu. Magen är totalt kass efter liter efter liter med öl. jag har ätit tre gånger sedan i tisdags. Men man får ju i sig kalorierna när man halsar pilsner från 7-03. Men min mörka dödslängtan är över för denna gången. Jag har ingen lust att bli 50 och sedan ruttna bort i alla evigheter. Jag blev lite småskraj när jag såg mina ögon i morse och de var svagt gula. Det tyder inte på nått bra. Alls. Mina levervärden har alltid varit bra men nu tvekar jag på om det skulle se så snyggt ut. Så då får det banne mig vara. Det är liksom dags att låta det här psykbrytet, årets prykbryt kanske jag ska säga, det som alltid kommer i november på ett eller annat sätt även om det detta året har pågått mer eller mindre sedan i tidigt i höstas. Men snart är det jul och jag är trött på att känna fyllesvetten rinna i ansiktet hela tiden.
Men det är en lång väl att gå, det är jag medveten om. Men jag blir fan tydligen inte frisk av mig själv. Jag får visst göra nått själv verkar det som. Så det är väl bara att låta natten gå, försöka sova gott om det går och sedan vakna upp i morgon och ta tag i livet igen. Klättra upp för branten sakta men säkert.
Allt det där vet jag ju. Men, det är så svårt att förklara för folk hur det är när man tappar greppet om livet. Så många, allt för många, har ingen som helst förståelse för det hela. De tycker att man är lat, slapp och borde ta sig i kragen. För de gör de ju själva varje måndag när det tar emot att gå upp ur sängen och gå till jobbet. Men vi är alla utrustade med olika förutsättningar, olika styrkor och olika uthållighet. Fan, se bara på världen som det ser ut. En del orkar jobba sig fram till att bli president i USA medan andra inte klarar mer än att gå till jobbet. Nå, sen finns sådana som jag som helt enkelt inte har mer uthållighet än att de klarar av varje dag nätt och jämt. Men nu har jag samlat lite kraft. Ska försöka komma upp till en vettig nivå på livet igen. Finna någon bra anledning att gå upp på morgonen.
Jag saknar mitt gamla garage som jag hade i många år. Dit kunde jag dra mig tillbaka och använda händerna till att skapa nått. Eller helt enkelt bara vaxa bilen. Jag får försöka hitta nått liknande igen. Harpan på datorn duger fan inte till att skapa ett liv med.
Men, i kväll ska jag slappna av så gott det går. Försöka samla kraft till morgondagen. Fundera på vad jag vill med livet, vad som är viktigt. Hur jag ska kunna känna mig behövd igen. Finna min plats i samhället. Det är inte så illa det heller.
Men jag börjar känna mig som folk igen. Bytt ut ölen mot kaffe. Fast jag har ett sexpack folköl kvar. Dags att rensa levern innan jag blir sjuk på riktigt. Det var länge sedan jag drack i en vecka, men det har jag nästan gjort nu. Magen är totalt kass efter liter efter liter med öl. jag har ätit tre gånger sedan i tisdags. Men man får ju i sig kalorierna när man halsar pilsner från 7-03. Men min mörka dödslängtan är över för denna gången. Jag har ingen lust att bli 50 och sedan ruttna bort i alla evigheter. Jag blev lite småskraj när jag såg mina ögon i morse och de var svagt gula. Det tyder inte på nått bra. Alls. Mina levervärden har alltid varit bra men nu tvekar jag på om det skulle se så snyggt ut. Så då får det banne mig vara. Det är liksom dags att låta det här psykbrytet, årets prykbryt kanske jag ska säga, det som alltid kommer i november på ett eller annat sätt även om det detta året har pågått mer eller mindre sedan i tidigt i höstas. Men snart är det jul och jag är trött på att känna fyllesvetten rinna i ansiktet hela tiden.
Men det är en lång väl att gå, det är jag medveten om. Men jag blir fan tydligen inte frisk av mig själv. Jag får visst göra nått själv verkar det som. Så det är väl bara att låta natten gå, försöka sova gott om det går och sedan vakna upp i morgon och ta tag i livet igen. Klättra upp för branten sakta men säkert.
Allt det där vet jag ju. Men, det är så svårt att förklara för folk hur det är när man tappar greppet om livet. Så många, allt för många, har ingen som helst förståelse för det hela. De tycker att man är lat, slapp och borde ta sig i kragen. För de gör de ju själva varje måndag när det tar emot att gå upp ur sängen och gå till jobbet. Men vi är alla utrustade med olika förutsättningar, olika styrkor och olika uthållighet. Fan, se bara på världen som det ser ut. En del orkar jobba sig fram till att bli president i USA medan andra inte klarar mer än att gå till jobbet. Nå, sen finns sådana som jag som helt enkelt inte har mer uthållighet än att de klarar av varje dag nätt och jämt. Men nu har jag samlat lite kraft. Ska försöka komma upp till en vettig nivå på livet igen. Finna någon bra anledning att gå upp på morgonen.
Jag saknar mitt gamla garage som jag hade i många år. Dit kunde jag dra mig tillbaka och använda händerna till att skapa nått. Eller helt enkelt bara vaxa bilen. Jag får försöka hitta nått liknande igen. Harpan på datorn duger fan inte till att skapa ett liv med.
Men, i kväll ska jag slappna av så gott det går. Försöka samla kraft till morgondagen. Fundera på vad jag vill med livet, vad som är viktigt. Hur jag ska kunna känna mig behövd igen. Finna min plats i samhället. Det är inte så illa det heller.
Kommentarer
Trackback