Gör som jag vill

Jag är vansinnigt rädd för döden. Det är knappast nån hemlighet i dessa dagar. Men jag har också tappat tron på livet och det skrämmer mig mer. För vad har jag då kvar?

Min dröm, min tanke på att vara unik, inte som någon annan? Lever den när döden bara skramlar tomt vid dess huvudgärde? Jag har levt ett helt liv i jakten på att vara unik, annorlunda. Ända sedan den första gången jag gick ut på gården på egen hand när jag var 5. Jag har gjort saker på mitt sätt, gillat saker på mitt sätt. Det har satt mig i en satans massa problem. Jag var ensam om att gilla Elvis och Beatles när alla andra gillade Gyllene tider eller Noice. Jag var den enda syntharen på min skola när alla andra, jag säger ALLA andra var hårdrockare. jag fick stryk varje dag, mer eller mindre.

Jag har klippt mig som jag vill, färgat mitt hår som jag vill, klätt mig som jag vill, pratat som jag vill, lyssnat på vad jag vill, tittat på vad jag vill, rört vem jag vill, druckit vad jag vill, sovit när jag vill, vaknat när jag vill, ätit när jag vill.

Men om inget av det spelar roll?

Tja, då vet jag fan inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback