Julblues

Ju mer jag tänker på att det faktiskt är jul om bara en ynka månad ju mer gruvar jag mig över det hela. Inga stora slantar har jag för att köpa julklappar till barnen, inga roliga julfester är man inbjuden på eller några goda julbord att smaska på. Det blir väl en stillsam jul hemma hos tant mamma där barnen springer förbi som hastigast och sedan väntar bara sömnen så att det hela går över. Så känns det just nu i alla fall. Kanske kommer jag att ha lyckats klättra upp lite på humörskalan när väl julafton inträder. Jag hoppas det i alla fall.

Fasen vet vad de dystra tankarna kom från? Sådär bara. Men det löser sig säkert kan jag tro. Jag kanske skulle kika in i mitt överfulla källarförråd för att lokalisera mina fattiga julsaker. Jag har ingen som helst aning om vad jag fått med mig efter skillsmässan. Förra julen firade jag ju hos tant mamma där jag bodde. Jag får försöka skrapa ihop lite julkänsla. Jag gillar ju egentligen julen, men det är väl tanken på hur urbota ensam jag har blivit som pockar på. Det är liksom lite trevligare att fira jul när man har en familj bredvid sig.

Tja, nu är det på detta sättet och det är bara att gilla läget misstänker jag. Det hela är väl bara ett utslag av allmän misstrivsel över hur livet ser ut just nu. För fet, för sjuk, för ensam, för mycket av allt. Men det går ju faktist att fixa till allt det där. Det är dags att börja promenera lite, hålla sig ifrån ölen, börja ta kontakt med mina vänner igen. Dags att vända sig mot världen igen känns det som. Jag har grävt ner mig i min lilla egna håla tillräckligt länge nu kan jag tro. En bekväm tillvaro utan större pucklar på vägen, men förbannat tråkig med.

När jag tänker närmare så är det nog den där begäran från socialstyrelsen om att de ville ha mina journaler. Hua, tänk om jag blir av med legitimationen. Det vågar jag inte ens tänka på. En sån massa år tillspillo i så fall. Kanske skulle man ringa upp dem och fråga vad som händer. Min prövotid går ju ut nu i december. Undrar om man kan få den förlängd?

Äh, ska jag gå och tänka på det där blir jag ju tokig för tusan. Det är inte så mycket jag kan göra åt det hela för tillfället i alla fall så det får väl gå som det går. Jag får ta en sak i taget. Nu måste jag till exempel göra nått att äta innan magen hoppar upp och biter mig i näsan. Det är bra mycket viktigare än att sitta och fundera på vad Socialstryrelsen kan tänkas hitta på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback