WoBWorld

Håhåjaja. Då var det dags för att åka buss då. Långt med låååångt mellan busshållplatserna. Hua. Jag ser inte fram mot det hela. Eller, jo det gör jag ju, lite. Men den övervägande känslan är att jag står i begrepp att stoppa in huvudet i lejonets käftar. Givetvis hade jag messat upp tiden med så jag stod redan 12.15 och väntade i förgäves på mina boendestöd som ska följa med mig på resan in till stan. Sen ska jag ju åka ensam hem. Men inga boendestöd fanns i sikte. Det var heller inte så konstigt. Det är ju inte förrän klockan 13.23 bussen som vi ska ta går. Tiden ändrades ju kom jag på.

Så det var bara att troppa uppför trapporna och hem igen. Så nu har jag en nervös timma att fördriva. Måste erkänna att det känns lite surt, vore gott att ha det hela gjort liksom. Sen när jag kommer hem ska jag bjuda mig själv på nått gott att äta och floder av julmust. Sen är det dags att starta projekt städning här hemma. Det har legat lite på is undertiden jag förberett mig mentalt för bussåkandet.

Men jag har trots allt en massa tur. Jag hade ju en kass dag igår med mycket ångest och spänningar, fasen jag har fortfarande snoront i nacken efter att alla muskler lekt tafatt i nacken på mig. Men i dag så är det en lugnare dag verkar det som. Jag hoppas det håller i sig så att det hela blir en triumf och jag kanske har slipat av den värsta rädslan för att åka buss.

Jaja, en timma. Vad gör man då tro? Tja, jag kan ju alltid dricka lite kaffe, röka några cigg och försöka hålla nerverna i schack så att jag är mentalt föreberedd när bussen svänger in på busshållplatsen precis utanför min dörr klockan 13.23.