Ty fusan för allt det mörka
Oj, helgtaktern satt visst i. Jag somnade i stället för att städa det allra minsta. Jag skulle bara dra ett varp på Harpan i datorn vid sängen som somnade som ett ljus. Ja där ser man och nu är det redan för mörkt för att städa. Det vore nog bra många dammråttor som kom undan om jag satte igång nu. Men nu spelar det ju ingen roll, nu ser jag ju inte skiten i hörnena.
Inte ens kläder har jag fått på mig. Men det ska det bli ändring på. För jag ska ta mig ut och iväg med Gula faran till samhällets affär och kosta på mig lite mjölk och en dricka till fotbollen. Sen sak jag se om jag kan sätta upp en tvättid i morgon på förmiddagen. Då hinner jag städa och tvätta innan jag åker iväg till terapin. Nu har jag latat mig nog. Jag har gått lite som i ett vakum de sista veckorna, inte fått nått gjort utan sånt som roar mig, som att ligga i timmar och läsa lokalbslaskan. Men lite fart får man allt sätta upp.
Jaja, vi får se om ett dygn vad jag säger då. Kanske har jag kastat bort en hel dag på ingenting igen. Men jag tänkte som så att eftersom jag ändå ska iväg så kan jag lika bra ha lite fart på resten av dagen med. Jag vet inte riktigt vad det är med mig som fattas mig. Det är inte ångest. Det är nått annat som maler i mitt bröst. En känsla av tomhet. Som om något viktig fattas i mitt liv.
En del av det är troligen bara ett mål och någon mening med min tillvaro. Det kan inte vara meningen att en vuxen man ska ha som övergripande mål att städa sin lägenhet. Visst ska man göra det med, men det ska liksom inte vara anledningen till att man går upp på morgonen.
En anna del är att jag saknar en livskamrat. Någon att dela lite tid med, någon att vara med och som gör att det dansar i bröstet. Någn att krama, diskutera med, titta på tv med eller bara sitta i var sin stol och läsa varsin bok tillsammans. Någon som drar ut mig på promenader i novembers frostlandskap, någon att handla med. Kort och gott en kvinna. Men det känns allt med avlägset det hela. Jag är nog dömd till ensamhet verkar det som. I alla fall under överskådlig tid frammåt.
Nä, här hinner jag inte sitta och svamla inte. Dags att dra på de gamla hederliga jeansen och ta sig ut för att inhandla den där mjölken. Klockan är ju för tusan bara kvart i 5 fast det känns som om det varit mörkt i en evighet redan. Så helt bortkastad är inte min dag. Inte än i alla fall.
Inte ens kläder har jag fått på mig. Men det ska det bli ändring på. För jag ska ta mig ut och iväg med Gula faran till samhällets affär och kosta på mig lite mjölk och en dricka till fotbollen. Sen sak jag se om jag kan sätta upp en tvättid i morgon på förmiddagen. Då hinner jag städa och tvätta innan jag åker iväg till terapin. Nu har jag latat mig nog. Jag har gått lite som i ett vakum de sista veckorna, inte fått nått gjort utan sånt som roar mig, som att ligga i timmar och läsa lokalbslaskan. Men lite fart får man allt sätta upp.
Jaja, vi får se om ett dygn vad jag säger då. Kanske har jag kastat bort en hel dag på ingenting igen. Men jag tänkte som så att eftersom jag ändå ska iväg så kan jag lika bra ha lite fart på resten av dagen med. Jag vet inte riktigt vad det är med mig som fattas mig. Det är inte ångest. Det är nått annat som maler i mitt bröst. En känsla av tomhet. Som om något viktig fattas i mitt liv.
En del av det är troligen bara ett mål och någon mening med min tillvaro. Det kan inte vara meningen att en vuxen man ska ha som övergripande mål att städa sin lägenhet. Visst ska man göra det med, men det ska liksom inte vara anledningen till att man går upp på morgonen.
En anna del är att jag saknar en livskamrat. Någon att dela lite tid med, någon att vara med och som gör att det dansar i bröstet. Någn att krama, diskutera med, titta på tv med eller bara sitta i var sin stol och läsa varsin bok tillsammans. Någon som drar ut mig på promenader i novembers frostlandskap, någon att handla med. Kort och gott en kvinna. Men det känns allt med avlägset det hela. Jag är nog dömd till ensamhet verkar det som. I alla fall under överskådlig tid frammåt.
Nä, här hinner jag inte sitta och svamla inte. Dags att dra på de gamla hederliga jeansen och ta sig ut för att inhandla den där mjölken. Klockan är ju för tusan bara kvart i 5 fast det känns som om det varit mörkt i en evighet redan. Så helt bortkastad är inte min dag. Inte än i alla fall.
Kommentarer
Trackback