Fredagsbekymmer i kvadrat
Jaha, där fick man för att man skulle vara duktig. Jodå, jag fick väl på mig kläder, studsade ner för trapporna med glatt humör och steg ut i den vinterfriska luften. Gott så. Men när jag skulle läsa upp Gula faran så var låset givetvis fruset igen. Jag tappade inte gnistand för det inte utan halade fram min trogna tändare och värmde upp nyckel till en glödgande liten fyr och stoppade in sagda nyckel i tidigare nämnt lås och vred om. Jodå, nyckel gick runt så fint så. Eller gjorde den det?
När jag tittade närmare på saken så upptäckte jag till min fasa att det inte alls var nyckel som gick runt i låset, men däremot den lilla plastplattan som man håller nyckel i. Fan, jag hade värmt upp plasten så att den smälte. Så klart.
Så, det var bara att stoppa ner det som var kvar av nyckeln i fickan och börja promenera mot affären. Var mina bekymmer över då tror ni? Vandrade jag med små glada steg och sjöng en liten melodi medan jag sakta närmade mig butiken? Nope. Såklart började ångesten murra i mig, en svag, vag, ton som sakta steg till ett envetet gnisslande i själen på mig. Jag gick fortare och fortare som för att försöka komma bort från ångesten. Men det gick inget vidare.
Jag ägnade mig åt att försöka handskas med det hela utifrån alla de verktyg jag fått genom åren. Rationellt tänkande, andas med magen, andas rätt. Försökte distrahera mig själv genom att räkna fönster i husen jag gick förbi men det gick inget vidare som sagt. Hela tiden steg bruset i bröstet, i nacken. Men när jag kom fram till affären så lugnade det hela ner sig något, troligen för att jag fick lite annat att tänka på. Gudskelov var det ingen kö till kassan för då hade jag väl hoppat ur skinnet kan jag tro. Så, jag plockade ner mina varor och hastade ut ur affären så fort jag bara kunde.
Väl ute så överfölls jag av ångesten igen, denna gång med full styrka. Hela kroppen, varenda cell, varje molekyl, skrek åt mig att jag måste springa, måste bort, måste hem. Jag halvsparang längs med Varbergsvägen med den tunga väskan full med julmust, mjölk och allt vad det var på axeln. Den totala upplösningen var bara sekunder från att drabba mig med full kraft.
Men så hände något. Jag tänkte på det som mina teurapeuter sagt till mig så många gånger. Jag måste sätta mig över ångesten. Inte låta ångesten styra mig utan vara kvar i situationen och försöka känna efter vad det egentligen är som händer. Mina steg blev lite kortare, inte så snabba. Jag ägnade mig fortfarande åt distraktioner som att räkna hur många lyktstolpar jag såg och sånt. Men nått växte i mig, nått annat än ångesten. En känsla av att jag har varit med om detta tusentals gånger och inget farligt har hänt än. En gnutta vett fann sin plats bland alla stresshormoner och maror som fyllt min hjärna. Jag försökte slappna av så gott jag kunde i axlarna och nacken, försökte ta kontroll över mina andetag.
Troligen var det en kombination av att jag faktiskt började närma mig mitt hem, en sak som bara den brukar göra det hela lite lättare, och att jag faktiskt kanske kunde skönja skuggan av en kontroll över det hela som jag inte haft innan. Jag hoppas att det inte var första och sista gången jag kunde sortera rätt bland alla intryck som sköljer över en när man får en panikattack.
I vilket fall som helst så kom jag hem, hel och relativt ren fast svetten dröp om mig. Så nu väntar lite städning, lite dusch och sedan är det kväll i det WoBska hemmet.
Det är knepigt att tänka sig att allt det jag skrivit om hände på bara 40 minuter. Man tappar alla begrepp om tid när man får en panikattack. Skulle jag själv uppskatta tiden så skulle jag gissa på en två-tre år, men som sagt. Det tog bara tre kvart. Konstigt.
När jag tittade närmare på saken så upptäckte jag till min fasa att det inte alls var nyckel som gick runt i låset, men däremot den lilla plastplattan som man håller nyckel i. Fan, jag hade värmt upp plasten så att den smälte. Så klart.
Så, det var bara att stoppa ner det som var kvar av nyckeln i fickan och börja promenera mot affären. Var mina bekymmer över då tror ni? Vandrade jag med små glada steg och sjöng en liten melodi medan jag sakta närmade mig butiken? Nope. Såklart började ångesten murra i mig, en svag, vag, ton som sakta steg till ett envetet gnisslande i själen på mig. Jag gick fortare och fortare som för att försöka komma bort från ångesten. Men det gick inget vidare.
Jag ägnade mig åt att försöka handskas med det hela utifrån alla de verktyg jag fått genom åren. Rationellt tänkande, andas med magen, andas rätt. Försökte distrahera mig själv genom att räkna fönster i husen jag gick förbi men det gick inget vidare som sagt. Hela tiden steg bruset i bröstet, i nacken. Men när jag kom fram till affären så lugnade det hela ner sig något, troligen för att jag fick lite annat att tänka på. Gudskelov var det ingen kö till kassan för då hade jag väl hoppat ur skinnet kan jag tro. Så, jag plockade ner mina varor och hastade ut ur affären så fort jag bara kunde.
Väl ute så överfölls jag av ångesten igen, denna gång med full styrka. Hela kroppen, varenda cell, varje molekyl, skrek åt mig att jag måste springa, måste bort, måste hem. Jag halvsparang längs med Varbergsvägen med den tunga väskan full med julmust, mjölk och allt vad det var på axeln. Den totala upplösningen var bara sekunder från att drabba mig med full kraft.
Men så hände något. Jag tänkte på det som mina teurapeuter sagt till mig så många gånger. Jag måste sätta mig över ångesten. Inte låta ångesten styra mig utan vara kvar i situationen och försöka känna efter vad det egentligen är som händer. Mina steg blev lite kortare, inte så snabba. Jag ägnade mig fortfarande åt distraktioner som att räkna hur många lyktstolpar jag såg och sånt. Men nått växte i mig, nått annat än ångesten. En känsla av att jag har varit med om detta tusentals gånger och inget farligt har hänt än. En gnutta vett fann sin plats bland alla stresshormoner och maror som fyllt min hjärna. Jag försökte slappna av så gott jag kunde i axlarna och nacken, försökte ta kontroll över mina andetag.
Troligen var det en kombination av att jag faktiskt började närma mig mitt hem, en sak som bara den brukar göra det hela lite lättare, och att jag faktiskt kanske kunde skönja skuggan av en kontroll över det hela som jag inte haft innan. Jag hoppas att det inte var första och sista gången jag kunde sortera rätt bland alla intryck som sköljer över en när man får en panikattack.
I vilket fall som helst så kom jag hem, hel och relativt ren fast svetten dröp om mig. Så nu väntar lite städning, lite dusch och sedan är det kväll i det WoBska hemmet.
Det är knepigt att tänka sig att allt det jag skrivit om hände på bara 40 minuter. Man tappar alla begrepp om tid när man får en panikattack. Skulle jag själv uppskatta tiden så skulle jag gissa på en två-tre år, men som sagt. Det tog bara tre kvart. Konstigt.
Kommentarer
Trackback