Så jävla trött på att vara jag
Nä fy fan vad trött jag blir på mig själv. Var det nån som trodde att jag skulle åka till läkaren idag? Tja, du hade fel. Eftersom Gula faran är krasslig, kedjan hoppar hela tiden och jag hittar inte mina verktyg så att jag kan spänna upp den. Så det hade varit bussen som gällde. Läge för att åka buss? Nope, no way. Ju mer jag tänkte på den resan ju sämre mådde jag. Jag blev nervös, fick ont i magen, nojig, skakig, nervig. Så, en timma innan jag skulle vara hos läkaren så ringde jag återbud.
Fa, jag måste lära mig att åka buss. Det värsta som kunde hända vore om de tröttnade på mig och mina ständiga återbud. Risken finns ju faktiskt. Uscha. Jag som skulle ta upp frågan om att höja min dos av Lyrica idag. Nu lär det ta många veckor innan jag får en ny läkartid.
Så, känslan som återstår är den där obehagliga gnagande misstanken om att man är världens största looser. Duger inte nått till, klarar inte ens att ta sig till läkaren. Fy fan. Nu känner jag att jag bara vill sova bort dagen och natten och vakna till en ny dag i morgon, en dag när jag kanske mår lite bättre, känner mig starkare.
Jag borde väl ringa till min terapeut och förklara varför jag ballade ur. Men jag har drabbats av svårartad telefonskräck och har till och med gömt telefonen under sängen ifall att någon ringer mig. Helst skulle jag gömma mig själv i garderoben och ligga där till jul eller nått.
Uscha, fy och fan. Vilken soppa. Jag tror jag ska försöka sova lite, boota om systemet så att säga. Ibland funkar det och jag vaknar upp och undrar hur fan jag tänkte när gjort så här. Men hur fan ska man kunna sova när man redan sovit 12 plus 3 timmar nästan i sträck? Kanske borde jag äta nått för att må bättre men magen är rena krigszonen. Det är i sådan här lägen jag blir sugen på att dricka några öl, för att fatta mod, för att trivas i min egen kropp och min svaga själ. Men det är liksom inte aktuellt. Då vet ingen vart det hela slutar.
En massa tankar rusar runt i skallen. Jag borde in till stan för att hjälpa min mor med bankärenden och på söndag fyller min äldsta son 18 så då måste jag även då in till stan för att hälsa på. Men hur tusan ska det gå till när jag inte ens pallar att åka till ett läkarbesök?
Det konstiga är att det inte handlar om den gamla hederliga ångesten, mer en djup fruktan och en känsla av att vara ordentligt nervös, lite som inför ett tandläkarbesök eller nått. Det är väl medicinen som så att säga spärrar ångesten, men jag vågar bara inte trigga ångesten genom att sätta mig på bussen.
Nä, jag ska dricka en kopp thé, sen ska jag försöka reda ut den här röran genom att bland annat ringa min terapeut och förklara mig. Sen måste jag ringa min mor med angående det där bankbesöket. Fan.
Jag orkar ju fan inte med mig själv.
Fa, jag måste lära mig att åka buss. Det värsta som kunde hända vore om de tröttnade på mig och mina ständiga återbud. Risken finns ju faktiskt. Uscha. Jag som skulle ta upp frågan om att höja min dos av Lyrica idag. Nu lär det ta många veckor innan jag får en ny läkartid.
Så, känslan som återstår är den där obehagliga gnagande misstanken om att man är världens största looser. Duger inte nått till, klarar inte ens att ta sig till läkaren. Fy fan. Nu känner jag att jag bara vill sova bort dagen och natten och vakna till en ny dag i morgon, en dag när jag kanske mår lite bättre, känner mig starkare.
Jag borde väl ringa till min terapeut och förklara varför jag ballade ur. Men jag har drabbats av svårartad telefonskräck och har till och med gömt telefonen under sängen ifall att någon ringer mig. Helst skulle jag gömma mig själv i garderoben och ligga där till jul eller nått.
Uscha, fy och fan. Vilken soppa. Jag tror jag ska försöka sova lite, boota om systemet så att säga. Ibland funkar det och jag vaknar upp och undrar hur fan jag tänkte när gjort så här. Men hur fan ska man kunna sova när man redan sovit 12 plus 3 timmar nästan i sträck? Kanske borde jag äta nått för att må bättre men magen är rena krigszonen. Det är i sådan här lägen jag blir sugen på att dricka några öl, för att fatta mod, för att trivas i min egen kropp och min svaga själ. Men det är liksom inte aktuellt. Då vet ingen vart det hela slutar.
En massa tankar rusar runt i skallen. Jag borde in till stan för att hjälpa min mor med bankärenden och på söndag fyller min äldsta son 18 så då måste jag även då in till stan för att hälsa på. Men hur tusan ska det gå till när jag inte ens pallar att åka till ett läkarbesök?
Det konstiga är att det inte handlar om den gamla hederliga ångesten, mer en djup fruktan och en känsla av att vara ordentligt nervös, lite som inför ett tandläkarbesök eller nått. Det är väl medicinen som så att säga spärrar ångesten, men jag vågar bara inte trigga ångesten genom att sätta mig på bussen.
Nä, jag ska dricka en kopp thé, sen ska jag försöka reda ut den här röran genom att bland annat ringa min terapeut och förklara mig. Sen måste jag ringa min mor med angående det där bankbesöket. Fan.
Jag orkar ju fan inte med mig själv.
Kommentarer
Postat av: ak
färd tjänst?????
Trackback