WoBWorld

Oj. Big misstake. Dunderklantigt. Det är ytterligare ett bevis på att jag inte ska handskas med pengar. Jag får ju ett tillägg till min sjukersättning som kallas AFA. Nu fick jag ju en herrans massa pengar retroaktivt som jag genast brände eftersom jag inte ville att fogden skulle dammsuga upp dem som de gör med allt annat. Men vad jag inte hade tänkt på var att i den summan så fanns även denna månads ersättning. Den brukar betalas ut runt den 25e så jag hade inte en tanke på att de hade bakat in den i pengarna som kom i mitten på månaden. Men si det hade de.

Så nu fattas det en del pengar. 2500 för att vara korrekt. Nå, på kontot har jag, efter att sålt fonder och fört över pengar från sparkonton 2600. Hyran är på 3700. Jag ligger minst sagt risigt till. Så istället för att ha de 1400 jag brukar ha över när när alla räkningar är betalda har jag nu ett saftigt minus på 1100.

Tillråga på allt så fyller äldsta sonen 18. Kul, får köpa en tändsticksask. Plus att min dotter och min yngsta son har fyllt år och inte fått nått än. Och så är det julklappar. Håhåjaja. Detta går aldrig väl. Plus att mitt frikort för medicinen gör ut snart och då måste jag ut med en 800 spänn.

Jag ser ingen annan råd än att vända mig till tant mamma återigen och ställa mig med mössan i hand och skämmas. Det där dataköpet var såhär i efterhand tämligen förhastat. Men köpt är köpt och jag får försöka lösa problemet så gott det går. Nu kommer det inga mer pengar förrän den 19/11 så det är bara att bita ihop, låna så mycket jag får av tant mamma, i alla fall så att det täcker hyran, försöka göra en deal med äldsta sonens mor om min del av hans present och förklara för de yngre barnen att de får vänta på sina presenter till jul när jag får köpa nått extra speciellt till dem som kombinerad födelsedagspresent och julklapp. Sen får jag leva snålt. Tanken på att sluta röka dyker upp igen.

Jag borde ju när jag fick de retroaktiva pengarna ha räknat ut för hur många månader jag fick pengarna. Då hade jag ju räknat ut att de gällde även oktobers utbetalning. Men icke då. Så funkar inte lilla WoB. Får jag en massa pengar måste ajag bränna dem så fort jag kan på något kul som lyser upp livet en stund. Det smartaste, såhår i efterhand, hade ju varit att ta ut pengarna från banken och förvara dem i madrassen där inte fogden kom åt dem och sedan ha dem som buffert när det dyker upp svåra månader. Men så långt tänkte ju inte jag, utan jag hade fullt upp med att köpa dator.

Puh, vad trött jag blir på mig själv. Jag är en ekonomisk idiot, totalt i avsaknad av ekonomiskt sinne. Nu får jag ladda upp inför samtalet till tant mamma. Det blir inte roligt. Det känns kymigt att utnyttja sin gamla skröpliga moder på detta sättet, men jag ser mig ingen annan råd. Jag för göra upp en återbetalningsplan på ett halvår eller så. Jag som just betalt tillbaka mina gamla skulder till henne, då när jag fick sjukersättningen retroativt. Nu är det bara att börja om på ny kula.

Så fort gick det att punktera min livsglädjeballong. Lite för mycket kaffe och så var det dags igen att huka sig under ångestens slöja. Det värsta är att jag inte kan komma ihåg om jag tagit min Lyrica eller inte. Det är nog dags att damma av den gamla hederliga dosetten igen så att jag direkt ser om jag missat en tablett nu när jag ska ta piller tre gånger dagligen.

Men jag har redan räknat ut hur jag ska göra. Jag väntar till 12 sen tar jag en tablett. Om det är den första så är det väl bra med det, är det min andra så är det bara någon timma före jag skulle ta den i alla fall. Den obehagliga känslan jag har i kroppen säger mig att jag troligen har missat morgonens dos, men jag är inte säker. Ett enda elände det hela.

Men, det ska inte ta knäcken på städplanerna det här inte. Här ska det städas vare sig jag vill eller inte. Det är nog första gången sedan jag flyttade in här som det gått över en vecka sedan jag städade senast. Något säger mig att jag kanke städar lite väl ofta eftersom det inte ser så speciellt vare sig stökigt eller smutsigt här trots uppehållet. Det klart att det behöver dammsugas, inte tu tal om annat med Chips i hemmet, en liten pälsboll släpper ifrån sig imponerande mängder katthår under en dag. Men någon grovrengöring behöver jag nog inte ägna mig åt. Så det borde gå fort och lätt det hela.

Sen när det är klart så är det dags att ta sig till affären. Jag ska köpa nått gottigt att smaska på under kvällen. Bara för att man är ensam betyder det ju inte att man inte kan ha lite fredagsmys på sin egen kant.  Chips ska få nått gott hon med. Man får ju inte glömma bort sin bäste kompis.

Men först ska jag läsa lokalblaskan, duscha och försöka varva ner så att jag kan varva upp så att säga.

Så var det fredag igen. En hel vecka sedan mitt debacel med alkoholen. Jösses vad tiden har gått och hela veckan har liksom gått åt till att återhämta mig. Hur fasen gör de som är äldre än mig och som fortfarande dricker? Hur orkar dom? Det som bara var en festkväll när man var 20 är ju nu för tiden en veckas vandring på nattgammal is. Märkligt.

Men det där misstaget gör jag inte om idag, den saken är säker. Men jag ska allt festa till det med nått i helgen i alla fall. Pizza kanske. Betydligt mindre baksmällevarning på det än starköl. Sen är det ju det där med Allhelgona med. Jag måste ta mig till kyrkogården på något sätt. Kanske får min mor besök av sin väninna som brukar komma varje år vid Allhelgona och kanske kan jag fjäska in mig så att de hämtar mig. Jaja, det löser sig kan jag tro.

Igår somnade jag redan vid 18 tiden, vaknade vid 00.20 och var uppe och käkade lite. Jag trodde aldrig att jag skulle somna igen men jag somnade som ett barn så fort jag lade huvudet på kudden och sov gott till 07.30 idag. 13 timmars sömn. Snacka om att jag var trött. Men nu känner jag mig relativt pigg och nyter, redo att senare ta tag i städningen.

Men först är det kaffe, lokalblaskan och morgontv på 4an som gäller.

Nä, det var inte det allra lättaste detta inte. Att få lite fart på arslet verkar vara omöjligt. Jag finner mig själv vandra mellan köket, vardagsrummet och sovrummet utan att egentligen komma någonstans. Men jag borde verkligen sätta lite fart. Jag funderar på att ta en tur med mopeden bort till sjön för att få lite frisk luft och lite naturupplevelse. Men då måste jag få på mig kläder och jag hittar inga rena byxor. Fasen vet vart alla mina byxor (som passar) tagit vägen? Tja, jag kanske skulle sätta upp en tvättid för jag har ju ett antal byxor som ligger i tvättkorgen.

Mycket planer spinner jag, men intet får jag gjort. Blotta tanken på att dra fram dammsugaren får hela själen att krulla ihop sig i kanterna som brinnande papper. Jag vill helst bara ligga i sängen och krama någon. Men Chips, katten, ligger redan bekvämt uppkastad i sin fåtölj så jag blir väl alldeles själv i sängen om jag skulle lägga mig där och det skulle vara så deprimerande att jag fick ännu mindre gjort under dagen är jag rädd för.

I helgen verkar det som om hela världen ska festa, alla utom jag. Visst, jag vet, jag ska inte festa. Men det vore trevligt med lite människor, lite liv och rörelse. Rent hypotetiskt skulle jag ju kunna ta en rejäl dos lugnande tabletter och gå på fest nykter. Men det är inte aktuellt varken det ena eller det andra. Nä, jag blir väl sittande här ensam ännu en helg. Så... mysigt, så normalt.

Nä. nu ska jag dricka en kopp kaffe till och hoppas att jag vaknar till lite. Jag har ju saker att göra, ett liv att leva.

Hej världen. Nu är jag här igen. Allt är väl ungeför som det brukar på morgonkivsten. Gudskelov. Efter att ha legat och mornat mig en bra stund under det varma täcket gav jag efter för min blåsa och stapplade ut på badrummet. Sedan dess har jag hunnit med att dricka en kopp kaffe, snoka runt lite på nätet och diverse bloggar och nu sitter jag här och försöker finna någon som helst kraft att ta tag i städningen som jag skulle göra idag.

Fan vet om jag orkar. Det får visa sig lite senare idag om jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med ork för denna ack så enkla syssla. Jag drömde om lumpen igen. Märkligt att den dyker upp titt som tätt. Undrar vad det beror på?  Men det var en såndä otrevlig dröm där marorna avlöste varandra hela tiden. Så det var en lättnad att vakna och finna sig själv i min trygga lägenhet nästan 20 år efter de där 10 månaderna.

Jag har en mycket störig och enträgen huvudvärk. Den är som ett band runt pannan. Späningshuvudvärk kan jag tro. Jag får väl ta en värktablett kan jag tro, så löser vi det problemet. Men innan dess ska jag nog ta mig en kopp kaffe till och se om jag inte kan vakna till lite.

Jodå, nu har Bo Kaspers skiva snurrat några gånger och visst börjar vissa saker sätta sig. Men det tar bara lite längre än det brukar med dem. Texterna är desamma som de brukar. Döden, alkohol och förhållande och lyckan över att leva innan man tar slut och allt försvinner.

Får den bara snurra runt i natt medan jag sover så kommer den säkert att bli en gammal hederlig vän i skivsamlingen misstänker jag.

Jag har redan funnit en favorit. "Det blir bättre sen". Den hade varit perfekt i hallucinationerna i lördags natt. Som en berättelse om en resa till lindringen i en flaska.

"Sen
Det blir bättre sen
För mörkret faller mjukt
Och taxin rullar snabbt
Mot andra sidan stan
Diskar i en bar
Isbit i ett glas

Några droppar kvar
Det kommer mera snart
Det kommer alltid mer

Och taxin bromsar in
Och Vermout möter Gin
Det är en lång väg ner

Men det blir bättre sen
Andas bara lugnt
Låt dig sköljas med
Låt dig sakta sjunka in i skymningen

Nu skakar du igen
Men det blir bättre sen
Det blir bättre sen

Sen
Det blir bättre sen
Det brinner inte än
Ingen här är känd
Som kan kliva på
Och fråga hur det går
Som ingenting har hänt

Det blir bättre sen
(Det blir bättre sen)
Andas bara lugnt
(Andas bara lugnt)
Låt dig sköljas med
(Låt dig sköljas med)
Låt dig sakta sjunka in i skymningen
(Låt dig sakta sjunka in i skymningen)

(Det blir bättre sen)
Nu skakar du igen
(Skakar du igen)
Det blir bättre sen
(Det blir bättre sen)
Det blir bättre sen

From http://www.6lyrics.com
Det blir bättre sen
(Det blir bättre sen)
Andas bara lugnt
(Andas bara lugnt)
Låt dig sköljas med
(Låt dig sköljas med)
Låt dig sakta sjunka in i skymningen
(Låt dig sakta sjunka in i skymningen)

(Det blir bättre sen)
Nu skakar du igen
(Skakar du igen)
Det blir bättre sen
(Det blir bättre sen)
Det blir bättre sen

Det blir bättre sen
(Det blir bättre sen)
Det blir bättre sen"

Ärligt talat, jag vet inte. Min små Svenska husgudar har släppt en box. En box med alla deras skivor plus, om jag inte missminner mig, 15 nya låtar. Eller snarare okända låtar. Jag vet inte. Jag har redan alla skivor. Men jag vill ju komma åt de där andra låtarna. Priset är visserligen väldigt lågt för en sådan megabox, strax över 300 spänn. Men det är mycket pengar för 15 låtar. Det luktar väl att man kommer att ladda ner dem. Men jag skulle väl helst ha boxen, bara för att ha den liksom.

Men det är ju inte precis som när Springsteen släppt liveboxen 1987 eller när det var, med en hel massa nya saker att lyssna på. Nä, det luktar lite som att herrarna i Kent har glömt bort lite hur det är att klara sig på en enkel arbetarlön. Eller så har jag helt fel och det klart, de kanske resonerar som så att de vill presentera det dom gjorde innan Vapen och ammonution för den unga publiken.

Men jag tvivlar.

Jag har utsett nattens sömnmusik. Bo Kaspers nya. Men jag måste erkänna att jag är redigt besviken på skivan. Det låter liksom som det alltid gjort, utan bra melodier. Kanske är det en skiva man måste lyssna in sig på. Det är därför jag valt den till nattens melodi. Men jag har redan lyssnat på den ett antal gånger men det känns lite som att sätta tänderna i en jordgubbtårta och finna att den bara smakar grädde. Inget som sticker ut. Samma teman, med andra ord. Platta melodier. Fan vet vad det är som fattas, kanske vet jag bättre i morgon.

Jag var ute en sväng idag. Medan det var ljust. Ja hör och häpna. Solen sken bakom molnen och jag tog en annorlunda väg till Apoteket för att hämta sömnmedicin och lugnande. Det var en farlig massa backar jag körde upp för och min kedja på Gula faran hoppade en gång redan innan jag kom fram till Apoteket. Senare hoppade den två gånger. Jag måste spänna den där kedjan. Det bästa vore om jag kunde ställa mopedvidundret på vinterförvaring hos tant mamma i hennes cykelrum, skruva isär det mesta på mopeden och serva den ordentligt. Men vi får se hur det går med det där.

På vägen så hann jag frysa något vansinnigt om händerna och trots att jag tycker det är sorgligt så är det dags att ta fram vinterhandskarna. Det ska bli halka och/eller snö och jag är inte alls på humör för det hela. Efter en sommar utan det lilla träslottet så känns det som om det nyss var mars och att man bara hoppat av sommaren. Inga kaffepauser i trädgården med sömninga humlor som surrat kring huvudet, inget gräs att gräla på äldsta sonen för att han inte klippt. Bara en rad svettiga dagar i min lägenhet.

Men det gav trots det hela lite mersmak. Man kanske skulle prova det där med att ge sig ut medan solen skiner lite oftare? Jag är nog kanske inte vampyr som smälter i solen. Som jag märkte idag så kom jag hem hel men kall. Lite smutsig om fingrarna var jag med eftersom kedjehelvetet hoppade utanför affären, på vägen hem från affären och slutligen precis när jag rullade in på gården. Men jag var märkligt upplivad. Som om... jag fått... energi. När hände det senast?

Men i morgon så är det städdag på scemat. Då ska det dammas, dammsugas och moppas för fulla muggar. Disken som ligger i diskhon ska in i diskmaskinen och jag ska se om jag har en tvättid. Jo, jag vet, jag har sagt det där i flera dagar nu men det är först nu jag känner att jag har krafterna till det. Så jävligt fuckade min fredagskväll upp mitt liv. Det tog nästan en vecka att hämta sig.

Sen funderar jag lite på att ta mig till stora staden för att köpa mina favoritvitaminer, "Mivitotal". En dyr otäck vätska men den gör susen för en trött höstkropp som lever på nudlar och mackor. Får jag lite snurr på det och lite snurr på mina mediciner så kommer jag att vara väl rustad inför den långa kalla otäcka vintern. Jag ska på läkarbesök den 5/11. Då kanske jag kan höja mina Lyrica lite till för det kan nog vara bra. Zyprexan har jag slutat med på eget bevåg eftersom läkaren tyckte att det var något vi skulle göra på sikt om Lyrican funkade bra. Nå, jag hade inget recept på Zyprexa så jag slutade. Kort och gott och jag märker inte den allra minsta skillnad så det var väl pärlor för svin kan jag tro.

Nä, jag ser framåt, även om min hatmånad november står för dörren och jag inte är bjuden på den allra minsta lilla Haloweenfest. Fast det är jag inte så ledsen över. Men på Allhelgonadagen ska jag till min faders grav, det är något jag tar så mycket allvarligare på än köpmännens påfund Halloween.

Usch. Jag mår fysiskt illa. Det känns som om jag ska kräkas hela tiden. Jag tror det är spänningen efter matchen som släpper. Jo, det är så viktigt för mig. Det låter helt otroligt för dem som kommer ihåg mitt mycket ljumna förhållningssätt till sport i allmänhet och fotboll i synnerhet från det jag var liten och senare ung. Men sent ska syndaren vakna. Ett guld är något stort, ett bevis på att ett års slit på planen och i gymnastiksalar och i löpspår har gett utkastning. Som supporter som brinner är det det allra vackraste man kan vara med om.

Nä, jag är inte helt fanatsisk. Mina barns födelse, mitt bröllop var större så klart. Men förutom sådana rent personliga saker. Att svettas, heja, lyssna eller titta under en hel säsong och sedan få jubla över ett guld. Större blir inte det enkla livet.

Men det är två omgångar kvar och Kalmar har onekligen försprång. Men inget är omöjligt, allt är fortfarande inom räckhåll. Det gäller bara att ett antal ekvationer går ihop.

Jag hoppas.

Så, därför har jag ont i magen och mår illa. Känner mig helt slut. Kanske är det förkylningen som fortfarande ligger i grunden för det hela, men jag tror nog att den underbara sporten fotboll har med saken att göra.

Jösses. Jag har nästan knutit sönder mig själv under tiden matchen pågick. Men Elfsborg vann över Djurgården medan Kalmar vann över Gäfle så vi är kvar i samma läge som före matcherna. 3 poäng upp till Kalmar, 2 omgångar kvar.

Hua, hua, hua.

Uscha vilken hjärtklappning har har. Men det är inte någon ångest, ingen bakfylla, bara Elfsborg som leder på Borås arena och för tillfället, precis som det är nu, bara ligger bakom Kalmar med en poäng.

Det är överdjävligt att följa detta. Jag vandrar fram och tillbaka i lägenheten, försöker lyssna med bara ett halvt öra utan att tappa bort nått.

Hua!

Nu är jag nervös. Så in i helvete. Elfsborg spelar en otroligt viktigt match hemma mot Djurgården. Jag lyssnar på webbradion och sitter med halsduken på mig.

Uscha vad nervöst.

Jag har en plan för dagen men jag kommer mig inte för att starta det hela. Tanken är dusch, till Apoteket och affären, hem för att hinna laga nått gott att äta, lyssna till Elfsborgsmatchen, titta på en film, somna i lagom tid.

Men det gäller ju att få tummen ur att börja projektet. Det var det där med duschen. Jag var på gång in men upptäckte att jag blir tvungen att dammsuga upp en massa kattsand innan jag kan duscha. När jag dammsuger kan jag lika bra tömma lådan. Sen kanske man borde gå över i all fall köket när man ändå har dammsugaren framme. Sen är det full rulle och jag hinner inte med nått av det jag ska göra. Jag har ju bestämt mig för att ta städningen i morgon. Det blir gott att ha den gjord när fredagen kommer.

Så jag får helt enkelt slänga ifrån mig dammsugaren snabbt när jag är klar i badrummet med den och sedan låtsas att den inte finns.

Det är inte lätt att vara mig om nu någon trodde det. Jag är helt beroende av att göra upp planer och sedan starta dem och då får inget avvika från den ursprungliga planen. Det är väl alla år när jag jobbat som det som kallas flexiber som slår tillbaka. På den tiden så tog jag de jobb jag fick, jobbade som vårdbiträde, i vaktmästeriet, i tvätten, på alla avdelningar och även i hemtjänsten. Då kunde jag knappt planera min dag, än mindre min vecka.

Men nu när jag har all tid att förfoga över så blir jag allt mer förstenad i mina vanor. Allt ska funka på ett visst sätt annars blir jag stressad som tusan. Märkligt.

Men nu har jag i alla fall duschat och fått på kläder. Så nu väntar Apotek och affär.

Väl så.

Jösses. Det är redan onsdag. Det var ju alldelse nyss jag satt på bussen till stan och det var fredag. Men det klart, några dagar bara försvann och rann ut i sanden där efter mitt vansinniga misstag att svänga förbi bolaget. Jag sitter fortfaraden och lurar på vad det var som fick mig att gå dit. Jag brukar ju inte dricka starköl eftersom jag vet att jag blir dålig av det. Visst kan jag ta en starköl mellan varven. Men då brukar jag ha någon god sort som jag bara köper en eller två av och som jag njuter av i lugn och ro medan folkölen får sköta fyllan så att säga. Men att köpa 12 starköl varav 6 stycken var 7,5% och sedan dricka nästan alla på en och samma kväll? Fan det måste ha brunnit i skallen på mig innan jag tog ett sånt otroligt korkat beslut. Lika smart som att hälla bensin på en brasa.

Att jag sedan satt och pimplade i mig alla i min ensamhet är ju ytterligare en dimension som får en att tänka till. Det var inte till en fest jag drog med mig burkarna, när jag satt helt alléna i köket och sölade mig allt. Visserligen ringde jag några samtal men det var det enda sällskapet jag hade.

Nä, usch och fy så jäkla onödigt, dumt och meningslöst. 161 kronor och 4 dagar bortkastade.

Totalt bortkastade, i alla fall så länge jag inte kommer ihåg hur det vara och kan lära inför framtiden. Jag hoppas med hela hjärtat att jag lärt mig nått men frågan är ju om det är så. Endast tiden kan svara på det.

Jag behöver mer filmer helt klart. Snart har jag kommit ikapp mig bland mina tidigare inköp. Men att köpa nya är inte att tala om. Laddar ner är ännu mindre att ens nämna, inte med mitt skitbredband. Så jag får väl börja om igen bland de filmer jag redan har. Men jag kanske kan få äldsta sonen att vara barmhärtig och ladda ner nån film då och då. Det är så vansinnigt gott att kunna titta på film i sovrummet nu när jag lätt kan göra det.

Igår kväll tittade jag på Adam Sandlers "Deeds" och sedan på den klassiska Jimmy Stewart-filmen "Mr Smith goes to Washington". Att läsa har jag inget tålamod till känner jag. Eller snarare, jag har ingen bra bok att läsa, en som kan fånga mitt intresse för mer än 5 minuter. Hade jag inte legat i krig med bliblioteket så kanske man kunde troppat av dit och lånat en bok. Men de påstar att jag har en räkning där som är obetald men jag vet att jag betalat den. Kvitto? Nä, så klart inte. Men det är en kamp (om det kan kallas det) som pågått i flera år. Men jag vägrar ge mig. Har man betalt ska man för tusan inte behöva hosta upp med pengarna igen.

Men än så länge har jag ju dagens gottbit kvar, dagens lokalblaska. En kopp kaffe och sen lägga sig i sängen och gå igenom bladet från första sidan till den allra sista och låta tiden passera. Gott så. Ikväll är det ju Elfsborgsmatch på gång. Jag skulle helst följa matchen på Borås arena, nu när det gäller så ofattbart mycket, men det skulle förtillfället kräva att jag stärkte mig med några folköl och det har jag ingen som helst lust med. Så det får bli webbradion. Jag får hoppas att jag nästa säsong är redo att gå på match nykter.

Så gottigt jag har sovit. Ända till 12 när Chips, katten väckte mig genom att enträget kräva uppmärskamhet. Då tänkte jag att det var lika bra att gå upp ur min varma säng och möta dagen. Ännu en morgon mår jag bra, änu en dag att ta tillvara på, på nått sätt.

Förkylningen har gett sig och endast kvarlämnat en snorig näsa, men det kan man ju leva med. I tidningarna pratas det om årets första snö och inte mig emot. Då blir jag sittande i min varma lägenhet och tittar ut på flingor som virvlar. Det kan vara nog så avkopplande. Jag har inga måsten idag har jag kommit på. Det där med städning tar jag upp och jag får något energiryck, men annars kan det vänta en dag till. Men den vanliga turen till affären får det väl blir för att köpa nått att fylla kylskåpet med. Egentligen skulle jag väl ta en tur förbi Apoteket för att fylla på förrådet med medicin men det kan även det dröja en dag. Usch, snart går mitt frikort ut, då blir det dyrt. Precis när alla pengar skulle behövas till julhandeln. Men det är som det är med det där.

Men nu tror jag att jag ska sätta på lite kaffe. Det är så underbart att vakna nykter och glad, kunna dricka en kopp kaffe i lugn och ro, läsa lokalblaskan, titta runt lite på nätet, blogga. Allt utan att skaka och braka sig igenom tillvaron. Jag får försöka påminna mig om det när lusten att dricka överfaller mig. Det är helt klart att föredra att det tar några timmar att vakna till mot att vara blixtvaken så fort man öppnar sina rödsprängda ögon och genast överfallas av bakfylleångest.

Tja, en kopp kaffe, en dusch, raka lilla kinden sen får jag se vad som händer.

Jodå, jag somnade som ett barn där jag låg i min säng och vaknade vid 13.30 tiden eller vad det vara. Katten låg på min mage och jag drömde om att jag hade två skrotiga husvagnar. Jag har ingen som helst aning om vad husvagnar har med mitt liv att göra. Kanske en önskan att komma bort?

Nu har jag hunnit med att ringa min ömma moder och äntligen hört av mig vilket hon uppskattade. Men hon tycket väl att jag kan höra av mig oftare. Men det har ju varit som det har varit även om jag inte ville just gå in på den diskussionen. Nu väntar jag på att mina boendestöd ska komma upp på ett besök. Kaffet är klart och jag är fullmedicinerad för att klara av det hela. Helst skulle jag bara vara ensam här i min lägenhet men det kan säkert vara bra med lite sällskap en stund. En liten stund.

När de gått ska jag nog lägga mig och titta på en film eller nått. Jag är defenetivt inte återställd. Förkylnigen håller sig väl på en vettig nivå men lämnar mig inte helt ifred. Plötsliga nysattacker så att kattstackaren hoppar högt varvas med hostattacker som får samma katt att hoppa precis lika högt igen. Däremellan rinner näsan på mig och ställer till det i mustachen.

Men, nu har mina boendestöd varit här och jag är helt slut. Dessutom så tror jag att jag har feber med. Så det blir marsch pannkana till sängen. Städning och annat tar vi i morgon.

Så var det dags igen. Ångesten rullar in över mig och jag hukar i allt det svarta och de vita blixtarna. Men jag fick en stund i lugn och ro i alla fall. Troligen har jag väl inte hämtat mig sedan helgen kan jag tro, eftersom ångesten var så stark när den ramlar in.

Lite svårt att få luft, svårt att svälja. Spänd i nacke och axlar, hjärtat rusar. Svettningarna börjar bryta fram. En känsla av ostadighet och att jag hela tiden ska ramla ner på golvet. Domningar i ansiktet, runt läpparnaq, skakade händer.  Men jag ska inte ge mig och låta eländet ta över mitt liv. Jag ska lägga mig i sängen och försöka andas bort skräcken.

Spela lite Harpan på datorn. Det funkar som lite terapi, jag tänker på annat en stund. Men det är en orolig flykt. När som helst kan det bränna till i själen och anden fladdrar vilt som en fångad fågel i ett nät. Kämpar för frihet.

Kanske kan jag somna några timmar och då kommer jag ju må bra igen en liten stund när jag vaknar igen. Men jag får vara försiktig med kaffe och nikotin idag. Det gäller att balansera försiktig på gränsen mitt mellan ro och skärande krigslarm. Det vore nog inte fel att äta lite när jag vaknar nästa gång. Jag tror kroppen är i obalans efter helgens bravader. Helst skulle jag ju ha lite vitaminer att slänga i mig men det är mig inte förunnat för den här dagen.

Jaja, jag mådde bra en stund i alla fall och det betyder ju att jag kan må bra igen.

Nu har jag visst varit vaken tillräckligt länge. Den gamla hederliga ångesten börjar rycka i själen på mig igen. Inte de senaste dagarnas skärande, bitande, huggande fylleångest, utan den gamla vanliga, välkända ångesten. Men det är inte så farligt. Det kan jag ju alltid lösa genom att lägga mig en stund.

Men det är lite retande att man inte kan få må bra någon lång stund. Få lite fart på livet. Men det är väl som det är med det där. Jag har börjat misströsta kring huruvida jag någonsin kommer få må bra någon längre period igen. Ångesten ligger insprängd i livet som fettet på en skinka.

Kanske måste jag byta fokus. Sluta hoppas att jag kommer bli frisk utan börja försöka samla kraft till att orka leva dag ut och dag in med ångest som dyker upp lite titt som tätt. Jag vet inte. Men alkoholens utväg måste vara stängd ett bra tag nu. Men det gäller bara att orka trampa vatten, sekund för sekund. Det är ju det som är problemet. Inte de enstaka ångestattackerna, utan den ständiga rädslan för att det ska braka till igen. Det gäller att man orkar hålla huvudet ovanför vattenytan trots att man redan är utmattad. Sen tillkommer ju livets alla motgångar, de som tillhör varje liv. Ensamhet, sorg och längtan efter nått bättre. Men de sakerna är ju inte sjukliga, bara jobbiga.

Tja, jag vet inte. Men nu ska jag i alla fall njuta av en kopp kaffe och låta den här morgonen få vara precis vad den är, en början på en dag mitt i livet.

Oj vad det tjabblar på tv. Det pratas ungdomsarbetslöshet och skattesänkningar. Mitt nu när det är flammande panik i finansvärlden. Jag vet inte, men det känns som om det är dystra tiden. När jag slutade 9:an kunde man gå direkt i arbete utan att passera gymnasiet. Nu är det ju helt omöjligt för en ung männiksa att skapa sig en framtid utan att läsa ytterligare 3 år. Kan det verkligen vara rätt? Måste det vara så att alla måste läsa matte, engelska och svenska för att kunna sköta alla de jobb som en männiksa kan utföra?

Jag vet inte. Men det så kallade kunskapssamhället käns lite snett och vindt. Vart ska alla ta vägen i arbetslivet?

Nä, det kan bara inte vara rätt.

Så vansinnigt underbart att vakna och vara sugen på en kopp kaffe, ingen virvlande ångest, inga mardrömmar. Jag mår bra. Det är såhär jag vlll må varje morgon när jag vaknar. Trött är jag, jag somnade inte förrän vid 3 tiden, men det går ju att reparera med en liten tupplur under dagen. Men jag är inte helt utslagen, skakande och bragande i fylleångest och svett.

Nu gäller det bara att jag tar med min denna känslan i livet. Att jag för en gångs skull kan lära mig nått av det hela. Men jag vet att det kommer bli svårt. Med tiden så bleknar ångsten och jag står där och blir sugen på att lätta på ångesttrycket lite, den lätta utvägen. Eller så blir det nyår eller midsommarafton eller nått socilalt samkväm. Men jag hoppas att jag då finner styrka att inte ramla dit igen. Aldrig mera dricka mig full på starköl. Eller vin eller starksprit. Kanske finner jag även en kraft att stå emot alkohol överhuvudtaget.

För så här vill jag leva. Nyfiken på dagen, med lite lagom planer på att städa och fixa, läsa lokalbladet och titta på morgontv. Inte dricka mig sönder och samman och ändå inte få ut något av det.

Just nu mår jag bra. Om några timmar kanske ångesten har kopplat grepp på mig igen. Men jag får inte glömma att jag har mina nya tabletter och att det än så länge verkar som om de håller den värsta ångesten borta från mig, i alla fall så länge jag inte provocerar fram nått.

Livet är gott att leva.

Äntligne har jag fått lite frid i själen igen. Jag har legat i sängen och slappnat av och till och med blivit lite trött. Men jag sak hålla mig vaken en stund till sedan är det dags att lägga locket på för denna dagen. Första dagen i resten av mitt liv som man säger.

I morgon hoppas jag vakna och vara nyfiken på livet igen, inte förkasta det. Vakna och dricka lite kaffe, läsa lokalblaskan och känna mig fri från odjuret. Det börjar väl säkert morra lite senare på dagen, men då har jag i alla fall fått några timmar i lugn och ro. Resten tar jag sedan, när det dyker upp.

Jag mår ju i alla fall hyggligt ångestmässigt, det vill säga så länge jag inte snubblar på mina skosnören och ramlar ner i det där förbaskade alkohålet. Men, även jag jag inte kan lova vara nykter resten av livet så får det bli en rejäl uppryckning när det gäller allt sådan. Det är inte bara starköl jag ska hålla mig ifrån. De där kopiösa mängderna folköö får jag även spola. För at få tillbaka mitt körkort och behålla min sjuksksöterskelegitimation så krävs det att jag får lite styrning på det där.

Plus, jag orkar bara inte tänka mig en sådan här helg ingen. Till helt ingen nytta. Sitta ensam och dricka sig kanackas och sedan ligga och flämta, näst intill hallucinatorisk i tre dagar. Sådana dumheter. Det var ju liksom inte kul alls.

Nä, nu ska jag äta nått litet mer, det gäller att pracka på magen trots att den skriker på hjälp men jag behöver verkligen all näring jag kan få för tillfället. Sen march pannkaka till sängen för att titta på film tror jag att det blir. Eller om det möjligen finns nått på tv att slösa bort en liten stund på innan jag somnar. Men det ska bli skönt att få sova riktitg igen.

Jaja, då var man ett bra steg mot att bli lite som folk i allmänhet. Jag tog mig ut och till affären i isande kyla, köpta kattmaten, kattsanden och en burk köttsoppa. Efter att ha utfordat katten, skurat hennes låda och hällt på ren sand och dammsugat lite hågslöst i lägenheten så satte jag mig att äta köttsoppa och lite annat jag hittade. Men för att jag misstänker att kroppen behöver näring för att må bra.

Nu blev jag trött, på riktigt trött och funderar skrarpt på att lägga mig på sängen. Klockan visar 19 men kroppen säger 20. Men lite Harpan ska jag väl orka med. Jag avvaktar lite med att sova. Bättre att somna lite senare och sova hela natten än att vara uppe och rumpa vid 4 tiden igen.

I morgon är det som sagt en massa som måste göras. Så det gäller att vara i hygglig form tills dess.

Jag har återrvänt till min musikaliska hemvist och lyssnar på Elvis. En bunte anternativa inspelningar med låtar som jag knappt har hört ens. Det är som balsam för själen. Min lugnade tabletter börjar verka med så jag har äntligen fått något som likna ro i själen, efter tre dygn. Men kroppen gör fortfarande flyflammande uppror. Utan att gå in på detaljer så är magen helt kass, jag skakar och svettas och fryser och näsan rinner. Jag är hungrig efter att bara ätit lite bacon och två stekta ägg sedan i fredags. Men jag vet inte om jag lyckas klämma ner nått i magen. Min son som själv har fallit in i ångestens värsta inre, i ångestvidundret som han mycket målande beskriver det som, efter att ha levt ett liv i några dagar där han har sovit på dagarna och varit vaken på natten och knappt ätit något, har kommit på den strålande idén att be sin ömma moder köpa drucsocker. Jag tror jag ska göra det samma om jag nu kommer ut och till affären.

Jag befinner mig mitt mellan att må bra och må kass. Men det klart, när man själförvållat kastat sig ner för stupet ska man inte bli förvånad om det ömmar i kroppen i några dagar. Men kanske kommer jag att få ro nog till att titta på filmen "Amelie från Montmartre" som jag lånade av äldsta sonen när jag svängde förbi där i fredags, innan allt gick åt helvete. Jag liter ohöljt till min sons goda smak. Han är myckt mer mogen är jag var när jag var 18, både när det gäller film eller musik. Nu är det han som får lära mig och visa på sådant som är bra. Han uppskattar allt bra musik, oavsett vilken etickett man satt på den och det hedrar honom. Han lyssnar på allt från Korn till Sinatra och har upptäckt att musik kan hela.

Nä, jag sak nog dricka en kopp kaffe till, röka en cigarett och i alla fall gå ut med soporna. Sen får vi se om promenaden utsträcks till affären. Jag är lite skakis till tanken på att gå hela vägen till affären och ställa mig i kö, men det kanske går. Funkar det inte så är det väl bara att vända om liksom. Fast nu börjar jag känna mig mogen att ta mopeden, det vore ju helt klart bättre. Men jag tror jag väntar en timma till innan jag gör det.

Innan dess kanske jag skull ta mig en duch i alla fall. Jag har städat upp i köket, lagt in havet av tomburkar i stora garderoben, fixat till i sovrummet. Men i morgon så ska jag fram med mirakeltrasan, dammsugaren och moppen. När själen ligger på botten så mår man så mycket bättre när det är rent och snyggt omkring en har jag märkt. I alla fall vet jag att jag mår bättre när det är städat och iordning hemma. Det sak liksom alltid kännas ok att ta mot ett besök.

Inte för att jag får några besök. Jag tror, om jag inte missat nått, att jag fått ca 5 besök sedan jag flyttade in 10/3 i år. Sen har jag själv varit på några besök med, men det blir ju så förbannat krångligt när man inte har bil och antingne måste ta mopeden eller dricka några folköl för att åka buss. Det utlimata mängden är 4 har jag kommit fram till och så någon för att samla mig för att åka hem igen. Det är ju helt jävla skjukt. Herregud, när ajg läste till sjuksköterska tog jag bussen fram och tillbaka från Ulricehamn en gång i veckan för att praktisera. Det var lika enkelt som att knyta skorna. Men nu för tiden så är det mer eller mindre omöjligt att åka från Viskafors till Borås innerstad. Ångesten blir outhärdlig.

Jag hoppas mycket på när jag och min tereapeut ska ut och öva mig i att åka buss. Det vore underbart att återigen kunna sitta på en buss som folk och helt enkelt ta mig från plats A till plats B utan mankemang. Några andra saker jag drömmer om är att kunna äta på en restaurang utan att behöva dricka alkhohol för att klara det. Kanske en vacker dag jag kan "lära om" allt det där.

Nu är klockan 17.08 men i kroppen är den en timma senare. Jag blir hela tiden förvånad över att tiden är som den är. Men det är nog bara köksklockan som jag glömt att ändra. Klockan i bilen är ju ingent problem. Den står där den står fram tills i vår när jag förhoppningsvis fått ihop de rena proverna och min läkare har skrivit ett intyg så att jag kan få tillbaka körkortet. Det vore en helt otrolig frihet.

Men som jag redan sagt ett antal gånger, det där är i framtiden. Men jag tror att jag måste börja blicka lite framåt. Jag kan helt klart inte leva mitt liv såhär. I vecklig ensamhet med bara min älskade Chips vid min sida. Jag kan inte fortsätta dränka min kropp i alkohol. Jag har redan tagit ett stort steg genom att strunta i att dricka under veckorna. För det mesta i alla fall, vi ska inte ljuga här. Men att dricka starköl är inte heller ett val längre. Det kostar på för mycket. De senaste gångern jag druckit något starkare än folköl har det slutat i katastrof. Jag ska nog vara glad att det inte blivit värre än det vart. Men att en vuxen man som närmar sig 40 vaknar i skogen är inte rimligt. Sånt kan man göra när man är 17, men det var länge sedan jag var det nu.

Kanske ska jag göra slag i saken och söka hjälp utanför den direkta vården, tillexempel kanske kan AA göra nått för mig, eller i alla fall ge min verktyg för att styra upp mitt liv. Jag har fått förmånen att vara hemma med betalning till 2011 och det ultimata vore ju om jag tog tillvara på tiden, försökte bygga upp mig själv igen istället för att ständigt bryta ner min själv med menlösa dagar, ensamhet och drickande. Tanken har växt i mig, men jag vet inte om jag är framme än. Men så länge det sker något uppe i skallen så kanske det är början på en annan väg att gå. Jag hoppas att jag kan resa mig än en gång, för så här vill jag inte leva. Jag vet hur det slutar, det gröper ur min livsglädje och slutligen så sitter jag där igen med tankar på att göra något dramatsiskt, göra slut på det hela. Jag kan då inte räkna med att ha sån tur som att en underbar människa från Varberg, K, sätter sig på tåget och plockar upp delarna av mig och sätter ihop mig igen.

Snart, alldeles för snart, är det jul och jag vet inte hur jag ska fixa julen i år. Troligen så tar jag mig till tant mamma för att fira den där. Låta barnen komma på besök, umgås och sedan med tårar i ögonen se hur de går hem till sina respektive familjer. Att de skulle ta sig hit ut är nog inte att tänka på. Förresten så har jag bara min mor att fira jul med.

Det kommer säkerligen bara att bli korta stunder och många klumpar av gråt i halsen. Jag önskar jag hade en kvinna att dela min jullycka med. God mat, intrtessanta diskussioner. Byta klappar, somna tillsammans i julnatten. Men det är itne för mig, inte i år i alla fall.

Nä, nu tror jag att jag ska ignorera mitt skenande hjärta och sätta mig på Gula faran för att åka till affären. Det sak bli skönt att ha det gjort känner jag. Frafmör allt behöver jag mat för att bli som folk igen. Nu har jag druckit några koppas kaffe och ätit två bullar. Det är knappast det som hela kroppen efter en sånhär misshandel.

Sen sak jag rengöra Chips låda, gå ut med soporna, duscha och renbädda sängen. Sen ska jag nog lägga mig för att titta på en film i sobrummet, låta livets mörker sänka sig över mig och har jag tur lägger sig Chips bredvid och spinner i mitt öra.

Men vi får väl först se hur det går med affären.

Jag önksar att jag någon gång kunde lägga lite energi utanför mig själv. Men det mesta av tiden går åt till att hela tiden känna efter. Jag vet inte hur det blivit såhär. Även nu, med magen full med en god kopp kaffe och några av mina väl valda lugnande så känner jag bara efter för att hitta nått som känns fel. Jag har fått en stickande huvudvärk som jag genast tolkar som något farligt, fast jag när jag känner efter finner att den kommer från min spända nacke. Hjärtat rusar på som om det vore tokigt och jag tänker genast på mitt höga blodtryck. Sitter och snattrar med min äldsta son på msn och han mår usel han med. Vilka usla gener man lämnat efter sig. Men han funderar i alla fall på att gå på dagens rep med bandet så jag får väl även jag ta mig samman och ge mig ut i världen för att köpa den där kattmaten och kattsanden.

Utan Chips, katten, vet jag inte hur det hade gått nu i helgen när marorna red mig som värst. Hon lade sig bredvid och tvingade mig att klappa henne, något som fick mig att slappna av lite mitt i min armod. Hon är kvinnan i mitt liv den lilla pälsbollen. Så jag tycker att jag är skydligt henne en läcker portion av Sheba, men för att ge det måste jag som sagt traska till affären. Tja, kanske lite frisk luft kan vara bra. Ute börjar solen redan gå ner och slänger gyllene ljus på de kala träden. Men jag hinner nog inte utnyttja det sista ljuset för jag tror att jag får lägga mig på sängen och spela lite Harpan medan talbetterna verkar. Annars pallar jag aldrig att gå till affären. Men en stilla promenad i mörkret är inte helt fel det heller.

Men fick jag bestämma så skulle jag bo hemma på Sjöbo nu, ta en promenad längs med Viskan innan mörkret kommer. Andas frisk luft. Låta andetagen lugna mig. Men som jag redan kommit fram till så är det som det är.

Till min stora förvåning så finner jag att svetten från pannan droppar ner på tangentbordet. Men, jag fryser ju? Tja, hur det går till med det där i kroppen kan man bara fundera över. Under handflatorna så sipprar ångestsvetten fram och lämnar små dropar på tangenterna. Så, jag ska nog lägga mig lite innan den stora ångesten är här.

Så får det bli en stund.

Nä, helt återställd är jag sannerligen inte. Jag svettas och fryser om vart annat. Fast det klart, det kan ju vara förlkylningen förstås. Det är liksom hopplöst att veta vad som är vad i det här läget. Men man får sannerligne skylla sig själv. Jag tror jag ska våga sätta på lite kaffe och försöka finna lite kraft för att gå till affären för att köpa kattsand, kattmat och nått åt mig själv att äta. Egentligen så borde jag ställa mig i duschen i en halvtimma eller nått, men orka. Det får blir strax innan jag lägger mig känner jag, så kanske jag ramlar ner i speed nog för att sova gott i natt.

Ojoj vad jag längtar efter i morgon. När jag vaknar och är som folk igen. Kaffesugen, röksugen och hungrig på världen. Det sak bli underbart. Sp, sagt är det strostädning som gäller då. Jag skulle ju städat i fredags tänkte jag men det vet vi ju alla ur det gick. Men det där med kattsanden måste jag nästan fixa idag. Jag har ju såndär självlkumpande sand som man bara tar ut klumparna som blir och fyller på med lite ny sand då och då. Men nu är bottenskicket utom räddning och osar katturin så det är dags att slänga ut alls, skura lådan och sedan fylla på med nu sand. Det är så obehagligt för det luktar kattpink i hela lägenheten känns det som, något som jag måste ta tag i känner jag.

Men det var ju det där med att orka. Än så är jag inte i den formen att jag känner för att göra något annan än att sova. Men jag har för tusan sovit sedan i fredags, så sovkontot är mer än fyllt. Plus att tiden är ur led. Det där hoppandet mellan sommar och vintertid har jag aldrig förstått nyttan med. Det ställer ju bara till det i kroppen på en.

Jaja, nä lite kaffe tror jag att jag vågar mig på. Sen får jag se vad jag orkar med.

Så kom det då. Det oändliga självföraktet över att jag inte har lärt mig något alls. En hel helg är bortslösad. Timmar när jag kunde läst, tittat på tv eller film. Det enda jag gjort sedan i fredags är att släcka branden jag startade när jag var så botligt dum att jag föll dit på att dricka starköl. Jag borde veta att jag inte på något sätt kan hantera det. Att det alltid slutar i ångestens mitt när jag dricker nått starkare än folköl. Visst, jag borde inte dricka det heller. Men det kan jag i alla fall hantera på ett någorlunda sätt, även om jag så klart dricker mer än de flesta. Men jag brukar kunna vakna dagen efter, ta en kopp kaffe och så är det över med det. Men starköl startar en brand i mig som tar tre dagar att släcka.

Jag har sovit i samma kläder sedan i fredags. Luktar illa. Lägenheten behöver städas, jag har redan börjat lite i köket. Men damsugaren böehöver komma fram, jag behöver bädda rent i sängen efter marornas svettningar. Duscha och raka mig, komma i rena kläder. Frågan är om jag orkar allt det där idag. Jag fundera på att dricka en kopp kaffe men jag vet inte om jag vågar. Kanske startar jag om systemet igen då.

Men det värsta är som sagt självföraktet. Att inte ha lärt sig mer efter alla dessa år, allt jag har förlorat. Det trotsar all beskrivning. Dessutom har jag ju blivit förkyld med. Men det är inte så konstigt när man super sönder immunförsvaret. Förhoppningsvis så har jag fått lite ro till kvällen. Då ska jag lägga mig för att läsa de senaste likalblaskorna som ligger i en hög på bordet. Påminna mig själv om att det finns en värld utanför min borg.

Uscha säger jag bara. Att man överhuvudtaget kan vara så dum som jag är?

Jag trodde jag kunde springa ifrån ångesten, men jag sprang rakt i dess famn. Kan jag förklara det enklare? Det var ju så det var. Jag trodde mig köpa en stunds lugn och ro men betalade dyra pengar för svett, stank och ivriga tankar. Men det börjar lugna sig. Jag har bara två folköl och en starköl kvar. Sen väntar sömnen. Men jag sparar på dem. Låter de droppa in i lugn takt. Jag vet vad jag gör. Jag är van vid detta laget. Chips sover i sin fåtölj i trygg förvissning om att husse kommer att klappa henner närhelst hon kommer till mig. För så ser det ut. Jag har liksom bara en sak att ta omhand om. Min katt. Mina barn lever sina liv med sina mödrar och väl är väl så. Pappa är en figur som dyker upp då och då. Som gubben i lådan. Men jag älskar dem. Så förbannat mycket. Alldeles för mycket tror jag.

Men nu sitter jag här, i mitt vardagsrum som är relativt städat, damfritt. Katten sover och jag har en skrikande ångest. Känner mig ensam, bortglömd, oälskad. Försvunnen. Död. Borttynad. Begraven. Borta. Jag hör inte hemma här. Jag borde bo hemma. I min stad, i min stadsdel. I mitt hem. Inte här. Jag längtar efter doften av skogen vid giffaplan. Att vakna till skrien från djurparken. Att höra lejons vrål mitt i lilla Borås. Vad i hela helvete gör jag här?

Man funderar. Men kanske är det mitt öde att skapa mig en framtid här. Där min moder flyttade ifrån och min farfader flyttade likaså ifrån. Kanske ska jag återvända och göra mitt öde större än det är nu. Tja. Fan vet.

Fan. Inte nog med att man mår skit. Elfsborg förlorade med 5-2 mot IFK och jag är fan i mig lipsugen. Så viktigt är det. Att höra hur laget ramlar isär på det sättet är ta mig fan hjärtskärande.

Nu går jag snart och lägger mig.

Mmm. En timma Harpan på datorn i sovrummet. En katt som sovit bredvid mig. En öl. en cigg. Ångest. Lite i den ordningen. Önskar jag hade en kvinna att dela min armod med. Förresten, önskar jag hade en kvinna. Punkt. Det vore nog lättare att leva då tror jag. Någon som hejdade mig när jag springer bort i livet. Någon som kysste min panna. En gnutta ro i själen. Någon att älska. Någon att tycka om. Men, det är som det är med det där.

Det är tur att jag har kvar alla lemmar, två armar och två ben. Man får vara glad för det lilla liksom. Inatt drömede jag vansinniga drömmar. Ångest i kvadrat. Jag drömde att jag var en broder i en säng. Min lillebror låg bredvid mig. Vi var i tonåren. Det vara för många år sedan, när bröder låg i samma säng. Våra två äldre bröder hade dött och jag stod i tur. Jag bara visste det. Det doftade 30-tal och jag sov i undertröja och långkalsonger. Drömmen svänger, jag är i ett hus, fullt med män, vi slåss. Drömmen svänger igen. Jag spelar golf på Giffavallen här i Borås. Jag slår och slår men kan inte träffa hålet. Alla skrattar. Ångest. Drömmen svänger. Jag är 7 år och cyklar, leker med barnen. Blir utanför och gråter. Min cykel rostar i mina tårar.

Jag vaknade nån stans där. Gick upp och drack en öl. Skakade av dödskräck och ångest. Somnade igen och dömde vidare. Allt var svårt, hårt, fel. Döden var där, det svaga i mig likaså. Men. Nu sitter jag här. Jag överlevde. Än en gång. Men jag drar mig för att sova.

Nå, mår jag bättre? Nope. Inte ett skvatt. Alls. Visserligen är jag uppegående och inte helt borta. Men för tusan. Jag mår som det svin jag är. Jag känner mig... avtrubbad eller nått. Strosar runt på nätet, läser bloggar, kikar in på facebook. Men hela tiden så duger det inte. Jag vill ha mer. Mycker mer. Näsan rinner, fan trot men jag är förkyld igen. Som lök på laxen, grädde på moset. Låtom allt ramla ner över mig. En enklare lunginflammation vore inte helt malplacerad för tillfället. Det bara ska krångla nu. Bakis, skakis och snart öllös. Men det löser jag genom att ta ett sömnpiller och sover bort natten i saligt oförstånd.

Jag längtar hem till Sjöbo, ta en promenad över Sjöbo torg, vandra nerför Lindormsgatan och fundera på hur livet har blivit. Men jag sitter i jävla Viskafors och kan inte nämna en endaste gata förutom min hemadress. Skit samma. Jag håller mig i min borg, sitter kvar i min lägenhet och dricker upp de sista ölen. Låter Angus riff smeka själen.

Usch!!! Svart is.

Jag sitter och väntar på att lamporna ska tändas. Har ju timers till mina lampor, men i dessa dagar av tidsförvirring så vet i tusan när de tänds. Funderar på att ställa om tiden på dem, men sen kommer jag på att det blir mörkt samma tid i dag som igår. Fast tidigare. Eller nått.

Precis som jag skrev det så tändes den första lampan och Chips, katten kom in i rummet. Jag satt tidigare i köket och rökte en cigarett medan jag tittade på Chips som låg i fönstret och tittade ut. Det är någon oändligt sorgligt i att titta på en katt som letar efter äventyr i världen utanför. En katt som inte får gå ut. En sorgsen katt. Det gör mig ont.

Förut så kunde jag trösta mig med att hon fick vara ute sommarhalvåret nere i det lilla träslottet. Men sedan vi flyttat till Viskafors och träslottet är sålt så blev hon sittande i köksfönstret. Tjock har det lilla livet blivit med. Hon får ju inte längre springa genom buskar och över gräsmattor.

Men vi lever i samma fänglese hon och jag. Vi kelar och drömmer om förgågna tider. När allt var bättre. När vi var flera. Men det är som det är i livet och jag får, precis som Chips, gilla läget. Vi sover bort vår tid tillsammans. Tjocknar till. Lever på drömmar och vind. Jag dricker min öl och hon dricker sitt vatten. Vi lyssnar till AC/DC och hoppas att något händer, något som andas luft, liv och kärlek.

Kanske kommer det bättre dagar?

Vädret är som min själ. Det regnar hela tiden. I mitt inre brottas jag med min egen uselhet. Det svarta får ta form och skapar bilder i mitt inre. Skuggor, former. Jag lever ett låtsasliv för tillfället. Jag klappar katten, spelar Harpan på datorn i sovrummet och försöker stänga ute stanken av min egen kropp. Utan näring, utan själ. Helt fast i en roll jag spelar, för att få tiden att gå, för att kvickna till, för att bli frisk igen. En väg jag slagit in på alldeles av egen vilja. Saknar flydda ting, flydda personer. En värk i hjärtat, för vart jag hamnat i livet. Det var ju inte så här det skulle bli. Alls. Jag var ju ämnad för större ting. Inte detta krälande i min egen andes stinkande smet.

Alla kvinnor jag älskat. Borta, försvunna. Jag har själv stött bort dem, tvingat dem att lämna mig. Jag saknar dem alla. På olika sätt. Deras dofter, deras skratt. Miner, ord. Små egenheter, sätt att vifta bort en hårslinga i ansiktet, sätt att sträcka på ryggen. Borta. Försvunnet. Själv har jag bara kvar ett paket cigaretter och en malande hunger i bröstet.

Var det värt det?

Jaha? Det finns en värld utanför min lilla bubbla? Där ser man. Har samlat mig tillräckligt för att läsa lite på nyhetssidorna och finner att det har hänt en väldig massa sedan jag senast tittade mig runt i världen. Jösses. En hel dag är bara borta i mitt liv. Hur gick det till?

Tja, jag funderar lite på att göra nått att äta. Jag fick ett ryck i fredags, då jag var i högform, och köpte ägg, bacon och sill för en tänkt frukost. Det är nog dags att ta den där frukosten nu. Eller inte nu, men senare idag, när jag mår lite bättre. Kroppen kräver proteiner och fett för att överleva.

Jag har redan börjat planera veckan. Eller, starten på veckan. Måndagen lär gå åt till att sova och läka. Men sen är det en massa saker som ska göras. En rejäl städomgång, tvätta. Betala räkningar. Finna en plats i tillvaron igen. Ringa en massa samtal som jag dragit mig för att göra.

Men än så länge så är det ingen ide att försöka springa när jag förnärvarande knappt kan krypa. Jag får vara ödmjuk som har klarat mig så här långt utan att hamna på torken. Tanken var nära nån gång i natt när jag var som sämst. Ringa på en taxi och åka in till psyk var lockande kan jag berätta. Men jag föredrar att sköta mina avgiftningar ensam utan att belasta skattebetalarna.

Nä, nu ska jag dricka en folköl och röka en cigarett, helt enligt min egen personliga behandlingplan.

Herregud vad kass jag mår. Men jag mår ändå bättre än jag gjort. Nä, det är som jag redan kommit fram till inte värt det. Priset är fan för högt. Jag har ju mer eller mindre sovit sedan i går. Fast det är inte helt sant heller. Jag har legat i dvala, drömt en massa mardrömmar. Gått upp ungefär varannan timma för att klämma en öl och röka en cigarett och sedan stapplat tillbaka till sängen igen.

Nä, det är inte värt det. Jag hoppas bara att jag lärt mig nått på resan. Men det klart, det är inte första gången jag super till det på detta sättet. Tyvärr. Men det känns mer och mer som om något växer i mig, ett beslut. Ångestdrömmar, skaknignar, dödsskräck. Allt blandat och inpyrt i doften av folköl och nikotin. Men det värsta är nog gjort tror jag. Jag kan ju sitta och skriva detta menar jag. Men jag har inte ätit sedan i torsdags. Mina mediciner har jag glömt att ta. Livet rinner bort i en flod av alkohol.

Inte värt det.

Alls.

Håhå jaja. Låt mig ledsaga den trogne läsaren i en flyflammande alkoholists lördag. Jag har än en gång somnat och vaknat. Visst tog jag mig till affären, en golgatavandring med påsen full med folköl. Sedan dess har jag hunnit med att snattra med min yngsta son på msn, sova en stund, dricka mer öl. Hua. Vart ska detta ta vägen? Men tanken flammar i min skalle. Är det verkligen värt det? Svaret lyser klart framför mig men jag vill inte riktigt kännas vid det. Men nog är det så att jag inte heller klarar att vara helgalkis. Fan, det är nästan värre än att vara helakis. Som det ser ut nu så väntar jag hela veckan på att helgen kommer, slänger i mig allt jag hittar när väl fredagen kommer och sedan får jag leva med skiten resten av helgen.

Jajaja, just nu måste jag leva med det monster jag skapade igår. Klappa det på ryggen, lugna ner det. Kyssa dess vidriga mun. Men på måndag kanske jag mår bra.

Kanske.

På tal om arbetarklasshjälte så kommer jag osökt in på John Lennon. Märkligt nog så drömde jag att jag var han när han blev skjuten. Alltså jag drömde i natt. Kommer bara ihåg paniken när jag fattade att jag blivit skjuten. Sen vaknade jag upp i svettångest och maror.

Tänk om det vore verklighet.

Det är märkligt hur tiden fungerar när man är i det läget jag är in för tilfället. Antingen så sniglar sig minuterna fram och man liksom lever i ett vakum, eller så tickar de förbi i oroväckande fart, sekunder blir till timmar i ett ögonblick. Nått mellanläge tycks inte finnas. Jag hade en känsla av att det gått timmar sedan mitt förra inlägg ändå så har det bara gått en halvtimma. Under den tiden har jag hunnit leva ett helt liv. Nästa steg tycks att leva en evighet. Men jag vet hur det fungerar. Det hela rättar sig till genom att en minut blir en timma helt plötsligt. Hua, min desperation tycks inte ha någon ände. Självförvållat? Jo vars.

Men ändå.

Ojojojoj. Bättre kan jag inte beskriva mitt nuvarandel läge. Sov lite, vaknade upp och var precis samma vrak som jag var när jag vaknade förra gången. Det kostar på att vara mig vill jag mena. Så det var bara att troppa ut till köket och liksom börja om från början igen. en cigg, en öl och nu är jag tillfreds igen. Detta kan aldrig sluta väl. Ölen går åt i en oroväckande fart och jag funderar på hur i hela fridens namn jag ska orka ta mig till affären för att köpa folköl så att kvällen inte slutar i ren desperation. Känner att jag hellre tar den smällen i morgon liksom.

Jaja, det löser sig kan jag tro. Drömcenariot vore om jag kunde sova i ren lycka tills 20 tiden i kväll, ha några öl kvar och sedan somna igen så att dagen bara tog slut i den allra största ro. Men det lär inte hända. Fasen, jag funderar allt mer på om det verkligen är värt det. Priset blir lite högre för var dag jag lever känns det som. Kroppen tål helt enkelt inte sådana här eccesser. Det är ju inte som när man var 20 när man kunde dricka en hel natt och sedan gå till jobbet. Nä, nu är det hårt jobb för att klara sig känns det som. En helkväll tar för tusan tre dagar att släcka. Dagen efter går åt till att häva i sig tillräckligt mycket öl för att överhuvudtaget orka leva, dagen efter går åt till att sova och dagen efter den går åt till att skaka sig fram i tillvaron.

Men, bara för att priset är högt så är jag rädd för att jag ännu inte lärt mig. Men jag hoppas att jag är en bra bit på väg eftersom jag ens kan resonera som jag gör. Som jag ser det har jag bara en väg att gå och det är vägen till nykterhet. Men den vägen är lång. För det är som en sorg som jag till och med kan känna i själen en dag som denna. En utväg från ågnesten stängs. Men det växer i mig, tanken att utvägen från ångesten bara skapar en hel massa ny ångest. För varje morgon när jag vaknar och inte har druckit så är jag ju så tacksam för att jag mår bra, en liten stund.

Tja, det är väl en process kan jag tro. En väg att vandra där jag för tillfället befinner mig i mitten. Så käre läsare, du som tycker att jag är dum i huvudet som överhuvudtaget dricker, kom ihåg att det är en del av mig att dricka. Du kunde lika gärna be mig att kapa av min högra arm. Men jag lär mig, men jag lär mig sakta. Men en dag kanske jag kan kalla mig nykter. Men den dagen är inte idag.

Så där ja. Då har jag snöat in på Rolling Stones igen. Inte så att jag låter de senaste skivorna rulla, för de anser jag vara rent skräp, men gamla hederliga Stones. Som vin, det måste lagras för att bli bra. Jag vaknade upp som ett vrak efter gårdagens ölhävande, stapplade ut i köket och rökte fyra cigg och klämde en öl (jo så ser en alkis lördag ut) medan Mick Jagger sjöng om Honkeytonk blues och mådde i min armod bra. På nätet kan man läsa att Anja Persson har åkt slalom och jag funderar på vart i hela fridens namn det finns snö.

Dagen ser väl ut som att jag fortsätter dricka. Har jag något val? Det är ju lördag och jag var inte ensam i kön till kassan på bolaget igår. Det är tydligen helt ok att dricka idag. Hmnmm, undrar hur många som vaknar upp idag och brottas med ågren? Tja, jag har accepterat mitt tillstånd. Jag har i alla fall inte gjort något som skadar någon annan. Det är nog bäst såhär. Dricka i sin ensamhet, sova i sin ensamhet och vakna upp i den samma.

Men, i vilket fall som helst. Jag är redan lite full och dagen ser bra ut från min horrisont. Nu ska jag nog sova lite, klappa katten och vara så där vidrigt lycklig, så som retar alla som vill att jag ska dö. Eller i alla fall bli religiös. Eller nått.

I saw her today at a reception
A glass of wine in her hand
I knew she would meet her connection
At her feet was her footloose man

No, you can't always get what you want
You can't always get what you want
You can't always get what you want
And if you try sometime you find
You get what you need

I saw her today at the reception
A glass of wine in her hand
I knew she was gonna meet her connection
At her feet was her footloose man

You can't always get what you want
You can't always get what you want
You can't always get what you want
But if you try sometimes you might find
You get what you need

Oh yeah, hey hey hey, oh...

And I went down to the demonstration
To get my fair share of abuse
Singing, "We're gonna vent our frustration
If we don't we're gonna blow a 50-amp fuse"
Sing it to me now...

You can't always get what you want
You can't always get what you want
You can't always get what you want
But if you try sometimes well you just might find
You get what you need
Oh baby, yeah, yeah!

I went down to the Chelsea drugstore
To get your prescription filled
I was standing in line with Mr. Jimmy
And man, did he look pretty ill
We decided that we would have a soda
My favorite flavor, cherry red
I sung my song to Mr. Jimmy
Yeah, and he said one word to me, and that was "dead"
I said to him

You can't always get what you want, no!
You can't always get what you want (tell ya baby)
You can't always get what you want (no)
But if you try sometimes you just might find
You get what you need
Oh yes! Woo!

You get what you need--yeah, oh baby!
Oh yeah!

I saw her today at the reception
In her glass was a bleeding man
She was practiced at the art of deception
Well I could tell by her blood-stained hands

You can't always get what you want
You can't always get what you want
You can't always get what you want
But if you try sometimes you just might find
You just might find
You get what you need

You can't always get what you want (no, no baby)
You can't always get what you want
You can't always get what you want
But if you try sometimes you just might find
You just might find
You get what you need, ah yes...

Fy fan för buss. Ut till bussen i hällande ösregn, buss in till stora staden, gå till bolaget, gå bakom Aganemnon för att pinka, till busshållplatsen, buss till Knallelland, in på Clas Olsson för att köpa dvd-skovor att bränna, till Kvantum för att köpa bullar och ost, till bussen, åka buss till Sjöbo, gå till mina stora barn, lämna filmer där, tillbaka till bussen, vänta i samma jäkla ösregn fast under en busskur, ner till Stora torget, vänta på buss igen. Buss hem.

FY FAN för buss.

Oj vilket jobb bara för att man ska in till stora staden. Duscha, raka sig, borsta tänderna extra noggrant, klippa naglar, ondulera håret. Nä nu gick jag till överdrift, men jag var allt tvungne att kamma till mig.

Jag har suttit och pratat ångest med äldsta sonen. Så kul har vi det. Tjocka släkten är alltid en tröst. Men nu sitter jag och sölar i mig en öl i väntan på att bussen sak gå. Sen är det raka vägen till affären, förbi äldsta sonen för att lämna lite filmer och hämta upp en (berättar när jag sett den) och kanske få syn på en bebis.

Modern? Tja, vi får se. Resten? Tja vi får se.

Vi får se.

Det är fredag. Jag sitter med dagens första öl och slurprar in mig. Det är en konstigt värld att vara alkoholist i dessa dagar. På tv har jag sedan 8 kunnat se hur programledare har druckit allt från teqila till att Malou har haft champagnelunch. Så var ligger felet i att jag dricker öl klockan 12.30? Om några timmar står hela Sverigen i bolagskön och svettas i väntan på att få betala lådvinet och ölflaket och vandra hemåt med famnen full av gröna påsar. Jag som slutar dricka på vardagar, vart faller jag in?

Nä, jag skiter i det för tillfället. Jag sörplar på och hoppas att jag i morgon kommer ihåg idag.

Att jag aldrig lär mig. Nu har jag (igen) druckit för mycket kaffe och rökt för många cigaretter på en allt för liten tid. Reslutatet är att jag är helt uppsnurrad. Men jag märker en stor skillnad nu när jag äter den nya medcinen. För ångesten är bara en svag viskning i kroppen, trots att jag är helt överspänd och stissig. I vanliga fall hade jag legat i sängen och hyperventilerat vid detta laget med en fulminent panikångestattack. Men trots att det är mycket lugnare än det skulle kunna vara ska jag nog pilla i mig lite lugnande, med tanke på att jag ska till affären senare och då vet ingen hur det går när jag väl står där i kassan.

Sen är det tänkt att jag ska åka in till stora staden för att hälsa på min ömma moder och laga hennes diskmaskin och programera hennes nya telefon så att hon kan ringa från köket med. Hon klarar ju inte att ringa på en vanlig telefon efter stroken, men en förprogramerad telefon klarar hon av. Sen tror jag att jag ska svänga förbi mina stora barns moder och titta på den nya lilla dottern de fått. Det var länge sedan jag såg en bebis så det ska bli skoj. Men det besöket är inte skrivet i sten utan jag får se vad jag hinner med.

Men det hela ligger några timmar fram. Först ska jag duscha och allt det där. Då hinner jag nog landa lite efter koffeinchocken. Hoppas jag.

Fy fasen vilket väder det är ute. Det spöregnar och blåser så att regnet faller nästan vågrätt i luften. Det ser inte trevligt ut. Alls. Lusten att ge sig ut hämmas helt klart av vädret. Men jag avvaktar lite så kanske det slutar regna innan jag åker till affären. Under tiden så hinner jag dricka lite kaffe, titta på tv och duscha. Med lite tur så kanske det håller upp lite i alla fall.

Usch för denna tiden på året. Jag avskyr det!!!!

Jag sitter med dystra tankar. Jag satt i köket och rökte och tittade på Chips, katten, som åt. När jag tänkte på vilken tur jag har som har en sån bra liten kamrat så kom jag osökt in på mina relationer med kvinnor och därifrån var det inte långt till att fundera på varför jag misslyckats så totalt med mina relationer i livet. Fast egenligen så är det inte så svårt alls. Jag är helt enklet usel som partner. Jag är uppblåst och pompös, kontrollerande, svartsjuk, självisk och egocentrerad. Jag går min egen väg även i ett förhållande och lever liksom bredvid familjen.

Under åren har jag lärt mig mycket och har inte gjort samma misstag två gånger. Men tyvärr så lyckas jag med konstycket att utveckla andra sätt att göra bort mig på. I min första "riktiga" relation så fick vi barn när vi båda var unga, hon var 17 och jag var 20 och hela livet ställde sig helt upp och ner. Dessutom debuterade min panikångest mitt i alltihopa vilket gjorde det ännu svårare att få till nått riktigt familjeliv. Jag gjorde lite som jag ville, försvann från hemmet för att åka till Danmark med min Polare Nelson eller stod i garaget och drack folköl, var otrogen men samtidigt totalt svartsjuk. Givetvis funkade det inte i längden utan vi bröt upp efter 8 år.

Jag levde som singel i bara några få månader innan det var dags för ett nytt förhållande. Det började så bra, vi flyttade ihop och vips var hon med barn. Vi läste bägge två till sjuksköterskor, fast hon var före mig och hela situationen blev rätt så pressad vilket fick till följd att min ångestsjukdom blommade ut i full fart igen. Jag blev taggig och tvär, exploderade för ingenting och kränkte min kvinna gång på gång. Efter att vi båda två fått jobb och köpt hus på landet så kulminerade det hela och jag blev totalt omöjlig att ha att göra med. Ingen ångrar sig mer än jag, speciellt eftersom vår relation sedan dess varit ytterst frostig.

Nästa fårhållande hade jag lärt mig en massa och försökte undvika att åka i diket. Men denna gången blev jag totalt innesluten och vägrade diskutera så fort det liknade ett allra minsta lilla bråk. Istället för att prata så gick jag undan, eller helt enkelt ut. Jag hade dessutom tappat greppet på mitt drickande. Att damen var 12 år yngre och bara 8 år äldre än min äldsta son gjorde ju inte saken bättre. Det var en massa hit och dit i några år innan jag slutligen, under ett uppehåll i förhållandet träffade en ny kvinna, min före detta fru.

Så, hon fick ärva en ångestsjuk, deprimerad, alkoholist som under vår tid ihop blev inlagd på torken, sjukpensionär och allt som tiden gick så fjärmade jag mig från familjen och började fungera som en separat enhet i vår stora familj. Min fru fick ta hand om hem och barn, även mina barn, medan jag gick omkring i morgonrock och drack folköl från det jag gick upp till det jag slocknade på kvällen. Visserligen gjorde vi en massa roliga saker ihop, åkte på kryssning, campade och reste runt. Men det hela slutade alltid med att jag låg i sängen och var deprimerad och innesluten.

Klart att hon tröttnade, grälen blev allt fler och hon började leva sitt liv på sitt eget håll. Till slut så levde vi två helt olika liv och det enda vi hade gemensamt var att vi sov i samma säng.

Så, för snart två år sedan fick hon nog och vi separerade. Sedan dess har jag levt ensam. Jag vet inte om jag skulle våga mig på att ens försöka ha ett förhållande igen. Det gör så förbannat ont när det går i kras. Jag har det bra som jag har det liksom. Jag och katten kan leva vårt liv tillsammans, jag vaknar när jag vill och somnar när jag vill och äter när jag vill.

Den enda jag fortfarande har en bra relation med är mina stora barns moder. Hon har stöttat mig många gånger genom åren, sopat upp skärvorna efter min framfart och lyssnat många, många timmar på mig när jag behövt prata av mig. Hon är en klippa. Jag hade en bra relation med före detta frun med men det tog slut av någon anledning förrra julen, troligen i samband med att hon träffade en ny man. Min yngsta sons mamma tycker att jag bäst skulle göra mig under en gran i skogen tror jag. Jag får inte ens ha min son här över natt, vilket gör mig oändligt ledsen.

Nä, jag ska nog inte leva med någon. Det skiter sig ändå hur jag än gör. Jag är helt enkelt inte pojkvänsmaterial. Kanske jag någon gång kan tänka mig att vara särbo, men att flytta ihop med någon känns helt omöjligt. Jag orkar inte ens tänka på att bygga upp min tillvaro igen när förhållandet väl spricker.

Så, jag sitter här, jag och Chips. Bäst så tror jag.

Usch vad tråkig gårdagen var. Jag sov bort det mesta av den måste jag erkänna. Sov, spelade Harpan på datorn och avslutade kvällen med att titta på Mumien II på tv. Lite snatter med äldsta sonen hann jag med också. Men det var också allt. En känsla av meningslöshet och depression härskade i mig och jag trivdes helt enkelt bäst i sovande tillstånd.

Men idag ska det bli andra takter. Jag ska in till stora staden minsann. Hade jag tänkt. Städa ska jag göra med. Full fart liksom. Jag kan lika bra hålla depressionen från mig genom att göra nått istället för att bara ligga och sova bort dagarna och nätterna.

Men som vanligt ska jag börja med att dricka kaffe, titta på morgontv på 4an och trivas i morgonens mörker i väntan på att solen går upp.

Sådär ja. Då var man fullpumpad med koffein och redo att ta världen med storm. Alltså så tror jag att jag ska lägga mig för att vila lite.

Logiskt eller hur?

Jag hörde på tv att allt fler ungdomar väljer att helt och hållet skippa alkohol. Så jäkla bra. Min egen son, min äldsta är en av dem, ialla fall för tillfället. Han har haft några fyllor och kommit på att det inte är värt det. Ingen är gladare än jag. Vi har under åren pratat mycket om det där med riskerna att dricka alkohol och allt elände som kan följa med det. Speciellt har vi pratat om den aspekten att det finns gott om dåliga exempel i hans släkt, bland annat jag som är flyflängande alkoholist. Allt för många gånger har grabben hört sin far kräkas på lördag morgon och sedan sett samma far tvinga i sig en öl som sedan kommit upp lika fort. Även min dotter som är 15 har än så länge avstått alkohol även om det förekommer i hennes närhet och möjligen har hon provat lite nån gång. Men det är som hon säger till mig "jag vet inte om jag skull våga". Även hon har sett avigsidorna genom mig.

Jag tror att jag nått fram till mina barn om att alkohol är kass. För jag tycker verkligen det. Det är liksom inte värt det. Allt för många tycker de har koll fast de egentligen är lådvinsalkisar. De som bara tar ett glas vin på fredagskvällen och som sedan vaknar i gårdagens kläder och en besk smak i munnen. Visst, många klarar av att dricka förnuftigt, det är sant. Men allt för många som tror sig vara på rätt sida gränsen är tyvärr på fel plats i livet. Man behöver inte sitta på bänken för att vara alkoholist.

Själv borde jag verkligen inte dricka. Precis som Hjulia påpekade efter min förra dunderfylla, en som har dokumenterad alkoholism och dessutom är ett vandrande apotek borde inte dricka. Jag vet det så väl men förmår mig inte att sluta helt. Det ligger en sorg i det hela, det är en så stor del av livet (helt klart är det fel att det är så men faktum kvarstår) att det är svårt att bara lyfta ut den delen ur tillvaron. För det mesta blir jag inte så ofta full, men när jag blir full så blir jag kanontankad och gör en massa dumma saker. Jag har helt enkelt inte den spärren som andra har, att sluta när det är läge. Jag dricker tills jag tuppar av eller i alla fall somnar. Eller tills allt är slut.

Men jag kan också dricka lite lagom. I vissa lägen. Problemet kommer oftast i sociala sammanhang. Sen dricker jag ju överlag för mycket. Min konsumtion ligger långt över det som kan kallas ett riskbeteende.

Så jag är glad när jag hör att dagens unga väljer ett annat liv. För ärligt talat. Är det värt att ta risken att just du sak utveckla en alkoholism? Det är lättare än man tror. Det kommer smygande. Mig tog det ungefär 20 år att komma till den punkten att jag plötsligt fann mig själv på torken utan att jag kunde förstå vad jag gjorde där.

Så, kära son, dotter och andra son. Jag är stolt och glad över att ni väljer att avstå alkohol. Gör inte om mina misstag.

Ojojo. Var det jag som skulle ut i världen igår? Handla, ta en tur med mopeden och allt vad det var. Av det blev det inget. Alls. Istället så somnade jag efter en läcker nudelmiddag och sov från 18-22. Sen hade jag ett väldigt sjå att somna igen så jag poppade en sömntablett och somnade och sov till 05.30 idag. Så nu sitter jag och är pigg som en liten iller.

Vis av erfarenhet så spinner jag inga planer för den här dagen. Det får bli lite som det vill känner jag. Men först ska jag dricka kaffe och titta på morgontv på 4an.

Än så länge, en helt ok dag.

Som den vankelmodige man jag är så har jag givetvis ändrat mig. Redan. Ute har det blåst upp och det ser ut som om regnet hänger i luften. Lusten att åka omkring med mopeden i regnet är starkt begränsad. Så jag sitter där jag sitter. Men det gäller att göra något vettigt av det med. Frågan är bara hur? Kanske är det dags att laga lite mat, jag har inte ätit än. Eller kanske skulle man lägga sig i sängen och titta på en film. Nått svartvitt, gammalt kanske. Eller den där dolumentären om andra världskriget som jag har liggande.

Fast prio ett borde vara att duscha. Jag luktar skumt. Håret lever sitt eget liv och står upp som en piassavakvast på skallen, lite lagom flottigt och mycket bedrövligt. Egenligen känner jag för en kopp kaffe till, men det vore nog inte smart, för jag känner mig sådär stressad som man blir av för mycket koffein. Jag har nog redan druckit nog med kaffe för tillfället.

Nä, jag vet inte alls vad jag ska ta mig till. Nått måsta man ju göra för att tiden ska gå.

Frågan är bara vad.

Nä nu blev det väldigt deppigt här i min lilla lägenhet. Dags att rycka upp sig lite. Inte för mycket, det vore ju livsfarligt att bli lite glad. Men sådär lagom så att jag kravlar mig ur det djupaste hålet. Bara för att träden utanför mitt fönster tappat bladen så betyder det ju inte att livet är slut för det inte. För tusan, granen är ju grön året om liksom. Nä, som sagt, en dusch, en tur i friska luften så kanske jag kan jaga bort spökena i huvudet, fläkta bort den lilla rösten som hela tiden viskar i mitt öra att jag är totalt värdelös och finna nått att brinna för, något som får mig att trivas i mitt skinn.

Jo, så får det bli.

Fasen, jag måste fylla mina dagar med nått vettigt. Som det är nu så flyter timmar, dagar bort utan att jag får mer gjort än att blogga och städa. Det känns... tomt? Jag halkar omkring i livet iklädd min morgonrock, klappar katten, åker och handlar. Röker och dricker kaffe. Läser. Tittar på film. Allt utan mening eller mål mer än att hålla uppe min mentala rustning. Sover bort störta delen av mitt liv. Jag har oändlig tid på mig att göra ingenting.

Mitt sociala liv har raserats totalt. Jag har blivit en ensling. Jag borde röra på mig mer, både psykiskt och fysiskt. Men lusten att finna något att brinna för är lika med noll. Fan, jag är liksom liknöjd. Inte sugen på något mer än att få sekunderna att ticka på tillräckligt för att jag ska kunna lägga mig och sova igen. Hade det inte varit för mitt boendestöd och min terapi skulle jag knappt träffa en männiksa att prata med under hela veckan. Visst, jag smsar lite med K och Polare M, chattar på msn med min äldsta son. Men nog borde jag kunna träffa mer folk än jag gör? Jag har låtit mina vänner ligga i träda så länge att de troligen har glömt bort mig mer eller mindre. Träffar jag någon så är det i sammanhang när man dricker. Umgås nykter finns knappt.

Så jag sitter här. Lyssnar på P2 och låter livet försvinna, sakta men säkert. Gränsen mellan mig och Chips, katten suddas sakta ut. Vi äter, sover och kelar på lika villkor. Men jag är inte katt. Jag är människa, med behov av sociala relationer.

Men det finns ljusglimtar. Som de där chattsessionerna med äldsta sonen. Äntligen kan vi prata som folk, utan en massa underliggande aggression. Vi lever rätt lika, han och jag. Ensamma i stängda rum, tittar på dokumentärer och lever för musik. Älskar Kalle Anka-pocket. Ensamma och små i världen. Men skillnaden är att han har hela livet framför sig, jag lever mitt i det och jag är rädd för att en dag vakna upp och vara gammal och märka, upptäcka att jag slösat bort livet på trivialiteter. Jakten på kärlek. Famlande, smått desperat, sorgsen. Som att gripa efter luft, tomma intet. Gång på gång.

Nä, jag måste, på något sätt, ta klivet ut i livet igen. Detta funkar inte, inte i längden. Jag gick i många år och längtade efter att få vila ut, hämta kraft. För tusan, nu borde jag väl vara klar med det? Efter att i många år ha sovit max 4 timmar per dygn under arbetsveckan så sover jag nu minst 12 timmar per dygn. Jag har haft gott om tid att vila upp mig. Nu borde jag vara full med kraft och sugen på livet.

Nä, sugen på livet är jag, men jag känner mig lika kraftlös som förut. Det är väl som min äldsta son säger, den här sjukdomen gör att man är helt slut hela tiden. Det tar sådan ofantlig kraft bara att utföra de allra enklaste sysslor, som att vara vaken och kämpa med ångesten så att den inte tar över hela livet. Man är uppjagad och ofantligt trött samtidigt. Men det går inte att förklara för männiksor som inte varit med om det själva. De tycker att de själva har fullt upp i sina liv och om de klarar av det varför ska jag då sitta på röven dag ut och dag in?

Jaja, det är med det där som det är. Nu tror jag att jag ska försöka upprätthålla någon form av värdighet och gå in i duchen och tvaga bort tvivlet och depressionen. Sen ska jag ut och åka med mopeden. Bättre än att inte komma ut alls även om jag vet att jag borde röra på mig.

Nått ska man ju fylla sitt liv med.

Tänk jag har aldrig förstått mig på dem som hela tiden längtar bort. Jag längtar hela tiden hem. Jag skulle nog aldrig fixa att flytta till en helt ny stad. Jag trivs i invanda Borås. Här han jag min familj, mina vänner, alla minnen. Det räckte gott att flytta till Viskafors för att jag ska känna att jag vill närmare min gamla hederliga stadsdel Sjöbo. Men nu är det ju som det är med det där. Missförstå mig inte, Viskafors är så trevligt som det bara kan vara och jag trivs med läget, min lägenhet och allt det där. Men det ligger hur man än ser på det lite avsides. För mig alltså. Men skulle jag vara uppfödd här kanske jag skulle tycka annorlunda.

Jag har bott nästan hela mitt liv i samma stadsdel förutom en liten utflykt när jag och min yngsta sons moder köpt hus på landet. Men det var helt ok för då fick man liksom så mycket mervärde i form av eget hus, stor trädgård vidunderliga omgivningar. Men när väl vi bröt upp från varandra var det aldrig någon fråga om vart jag skulle flytta, till Sjöbo igen.

Men en del drivs av en obändlig längtan bort från det som är deras rötter. Jag kan inte förstå mig på det där. Hemma som är så mysigt. Att veta vart man köper gott kaffe, vart gatorna går och känna igen sig. Det är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Kanske ligger svaret i min ångestsjukdom. Man behöver ett fort, en tillflyktsort som känns trygg. Visst, jag har pippi på att campa under sommaren, i främmande städer. Men det är bara små utflykter i världen. Sen vill jag hem till mitt vardagsrum, min säng och min katt igen.

Men vi är alla olika. Jag är väl troligen trygghetsnarkoman. Det räcker väl med att sleva i sig ärtsoppan på torsdag för att mätta min äventyrslystnad. En del åker världen runt, klättrar i berg eller dyker i hav, själv så går jag till affären för att få kickar. Jag trivs aldrig så bra som i min säng, med en god bok och katten bredvid mig.

Min mormor och morfar tog sig hela vägen från Ingermanland, som ligger i Ryssland, till Sverige under andra världkriget. Det var tvunget, de gick över isen för att rädda sin familj. Jag lurar ofta på den sorg som man måste bära när man är tvungen att fly sina rötter och anpassa sig i ett nytt land. Men de gjorde precis det.

Någon gång, när allt lugnat ner sig, ska jag tillbaka till Sjöbo igen. Något annat finns inte. Närheten till allt jag känner igen, är van vid. Fast man ska förresten aldrig säga aldrig. Kanske fastnar jag i Visafors, kanske hamnar jag någon annanstans. Men jag kommer nog alltid att längta hem.

Så trött. Men idag har jag en bra anledning. Jag låg nämligen och tittade på film till 4 i morse, så det är inte helt märkligt att jag inte är piggast i stan. Sakta men säkert börjar jag fucka upp mitt dygn igen. Vaken på nätterna sova på dagen. Av erfarenhet vet jag om att det inte är det allra smartaste jag kan göra, med tanke på att min ångest brukar triggas av sådana vanor. Så jag får försöka bekämpa tröttheten idag och sedan försöka somna relativt tidigt i natt. Annars så vet ingen hur det slutar.

Jag tror väl att jag fått en släng av höstdepression eftersom jag liksom inte vill något alls mer än att ligga i sängen, spela Harpan på datorn eller titta på film. Men det får väl vara som det är med det där. Så länge jag är hyffsat ångestfri, vilket jag är för tillfället, så går det väl ann. Mina nya tabletter fortsätter att slå mig med häpnad. Det verkar verkligen som om de funkar långt över förväntan. Inte så illa.

Idag ska jag gå över längeheten med dammsugaren, det är väl det jag ska göra som jag planerat i alla fall. Sen fyller jag väl som vanligt dagen med småsaker som får timmarna att ramla på vare sig man vill eller inte. Jag önskar lite att jag hade något jag brann för, någon hobby. Förutom att pilla med datorer då. Jag orkar inte ens läsa för tillfället. Titta på film är knappats en hobby, eller, det kanske det är. Jag vet inte. Ett tag, för många år sedan, så fann jag stort nöje i att renovera gamla möbler. Kanske skulle man svänga förbi myrorna och leta upp nått gammalt vrak till liten möbel, köpa en slipkloss och lite färg och sätta igång.

Dricka kaffe, kan det räknas som en hobby? Eller ens en sysselsättning? För i så fall har jag ju fullt upp dagarna i ända. Nä, det går nog bort. Jaja, i vilket fall som helst så är det precis det jag sak göra nu. En kopp kaffe, en cigg, mina mediciner sen får vi se vad som händer. Troligen ska jag läsa dagens lokalblaska med, det får jag inte glömma. Läsa den vackra texten om hur Elfsborg har häng på guldet mer än någonsin i år. Det ser jag fram mot.

Så underbart. Elfsborg slog Trelleborg med 4-1 och gick nu upp i delad ledning med Kalmar i tabellen. Eller snarare, Kalmar leder i form av mer gjorda mål, men det är det enda som skiljer. Snacka om rafflande guldstrid. Jag är lycklig som ett litet barn.

Så har man sovit en stund till då. Näsan väckte mig genom att vara totalt igenstoppad och när jag snöt mig så kom det ut en överraskande mängd med grönt snor. Det var så att säga nästan en hel måltid som ramlade ut och in i pappret. Men det spelade ringa roll för jag är fortfarande lika igentäppt. Man skulle ha lite nässprej hemma men något sådan har jag givetvis inte.

I övrigt så går väl dagen ut mest på att vänta på att matchen Elfsborg-Trelleborg börjar i kväll. Elfsborg har chans att gå upp på delad förstaplats i tabellen men det känns lite småobehagligt eftersom nästan alla stjärnor är sjuka eller avstängda. Det känns som om det ska mycket till för att det ska gå vägen. Men jag väntar i vilket fall som helst på det hela med febrig iver. Jag ska sätta mig framför webbradion och lyssna med gott humör.

Chips, katten, verkar ha anammat min filosofi kring det där med att vila och ligger utslängd i sin fåtölj och sover mycket djupt. Jag tror jag ska söka sängens mjukhet och göra det samma.

Trött är väl bästa sättet att beskriva mitt tillstånd. Märkligt trött till och med. Spänd, trött och förkyld. Gårdagen tillbringades nerbäddad i sängen. Chips, katten, fick tuppjuck vid 20 tiden på kvällen och ville leka. Hon sprang omkring som en liten hårboll och försökte locka mig med krumsprång och skuttande men jag låg där jag låg.

Idag är jag inte så förbaskat förkyld, men däremot trött och likgiltg. Men det får gå det med. En bra sak är att min yngsta son fyller 12 år idag. Vart i hela fridens namn har åren tagit vägen. Det känns som om det bara var igår jag åkte från min praktik i Ulricehamn i vår röda Volvo för att blixtinkallat köra hans ömma moder till BB. Men det var bevisligen 12 år sedan. Jag såg att hans mormor och morfar och mostrar hade satt ut en grattis annons i lokalblaskan i dag. Bilden visar en son på gränsen till puberteten och jag saknar honom så att det gör ont i kroppen av det. I eftermiddag ska jag ringa och gratta honom och får höra hans röst i alla fall.

Men nu ska jag dricka en kopp kaffe och sedan lägga mig igen. Sa jag att jag är trött?

Ok, ont i magen, ögonen rinner, näsan är snorig och i halsen raspar det lite obehagligt. Håller jag på att bli sjuk tro? Igen? Det vore inte trevligt. Alls. Eller så är det bara det att jag är trött. Jag har ju bara sovit sisådär 3 timmar i natt. Men i vilket fall som helst så känner jag mig rätt så ynklig för tillfället.

Jag dricker kaffe för att mjuka upp halsen så att den håller sig i form och inte går från rasp till ont. Lusten att åka in till stan är lika med noll, men jag behöver verkligen de där Dvd-skivorna som jag ska köpa. Typiskt att man måste ta sig hela vägen in till stan för att köpa det. Såklart regnar det ute med så det är inte bara att sätta sig på mopeden och puttra iväg.

Jaja, än så länge är klockan bara 20 över 7 på morgonen så det är ju ingen ko på isen precis. Jag har gott om tid till att komma i form. Gott så.

Oups, det blev en tidig morgon av det hela. Jag vaknade av att magen var i fullständigt uppror och detta tillstånd krävde en snabb tur förbi badrummet för att "göra tarmen". Nu bubblar och sjuder det i magen och jag lurar på om jag har blivit lindrigt magsjuk. Vore ju typiskt. Jag blir aldrig magsjuk så det kanske är dags.

I vilket fall som helst så ska jag läsa dagens lokalblaska och lyssna med ett halvt öra på morgontv. Utanför fönstret är det kallt, svart och vått. Som gjort för att lura inomhus idag. Men jag har lite planer på att ta mig till La stada för att köpa dvd-skivor och göra en fullständig fabriksbackup eftersom min dator fått tuppjuck efter att Chips, katten, legat på tangentbordet och startat tusen instanser på Vistas sidofält. Att försöka ta bort det är hopplös för då fryser datorn bara. Så, en backup och sedan fixa och dona så jag får bort eländet. Men som sagt, då måste jag först och främst ta mig till stan.

Nä, nu ska jag lägga mig och läsa den där lokalblaskan.

Sådär ja. Då har man varit i farten minsan. Varit i affären och köpt lite smått och gott, pantat lite burkar hann jag med också. Sen har jag ätit lite, städat barummet och hallen, renbättat sängen och satt på diskmaskinen. Chips har fått en portion Shreba och redan slukat i sig hela skålen.

Så nu är det bara att sätta sig tillbaka och ta det lugnt och i morgon så ska jag kanske in till staden för att handla lite eftersom sjukersättningen kommer i morgon. Men jag får vara rädd om pengaran. De ska räcka till födelsedagspresenter till både min dotter, min yngsta son och min äldsta son som fyller 18 och då får man sikta lite högra med presenten känner jag. Men det ska väl gå det med.

Just nu lurar jag på att lägga mig i sängen och titta på någon film. Eller om jag ska spela lite på Sherlock Holmes spelet som jag installerade häromdagen. Det löser sig kan jag tro.

Sådär har jag ätit. Alltid ett steg frammåt. Nu är det bara resten kvar. Men jag blev jättetrött efter att jag slarvat i mig maten och kaffe. Nu skulle jag helst lägga mig för att vila middag, men det vore nog inte en bra idé för då skulle jag somnar direkt. Och det går ju inte för sig när jag måste ta mig till affären för att köpa cigg och mjölk. Men det vara ju direkt det där med att orka med.

Jag sitter och slänger ett halvt getöga på den där dansbandstävlingen. Nä, jag har allt svårt för den genren. Lite får slickat för min smak. Jag vill ha lite hjärta och glöd i musik och det känns som om dansband mest är yta liksom, men vad vet jag.

Nä, lite fart skulle inte skada. Jag tror att jag drar fram dammsugaren, det brukar få lite fart på blodet och sen får jag upp farten och då blir det till att göra alla de småsakerna som måste göras.

Det var väldigt vad svårt det var att få farten att räcka till det allra enklaste denna vackra söndagen. Jag borde åka till affären men orkar inte ens ta mig ur morgonrocken. Kanske skulle jag åka iväg iklädd morgonrock och tofflor.

De som känner mig nära vet att jag älskar min morgonrock. Jag kan lätt gå omkring i den en hel dag. På de sista åren har tofflorna lagts till i stassen, en litet otippat kort minst sagt. Men jag trivs att klä mig som en liten gubbe. En del, många, har sina farvoritmjukisbyxor men jag är kraftigt allergisk mot mjukisbxor. Då har jag hellre min älskade fleecerock.

Men det vore nog lite att ta i att sätta mig på mopeden i den, så jag får nog ta tag i min klädsel tror jag. Men först ska jag nog dricka en kopp kaffe till, röka en ciggarett och klappa katten lite. Hon, Chips, ligger på golvet och blänger på mig för att jag inte ger henne den uppmärksamhet hon själv tycker att hon så väl behöver. Men jag har allt skämt bort henne rätt ordentligt genom att ligga i sängen hela dagen i går och klappa på hennes mage.

Sen måste jag som sagt dammsuga badrummet eftersom det är kattsand över hela golvet. Renbädda sängen och sätta upp en tvättid borde jag göra med. Fasen, ju längre jag fundera ju mer dyker det upp en massa saker som jag behöver göra. Så jag får helt enkelt fundera lite mindre, det vore lättare så.

Håhåjaja. Liksom. Trött och tvärögd ramlade jag ur sängen vid 13-tiden och känner väl mest för att rasa ner under täcken och bland kuddar igen. Men det går ju inte för sig inte. Ute är det vackert väder och i badrummet är det kattsand över hela golvet. Dammsuga, men orka.

Nä, detta kräver mer kaffe märker jag. Annars mår jag hyggligt. Hade en helt skum dröm där jag gjorde lumpen igen. Jag har av någon anledning drömt mycket om det den sista tiden. Det var ingen mardröm i vanlig bemörkelse, men det var en sån där obehaglig dröm där man hela tiden letar efter nått som man bara inte kan finna. Obehagligt minst sagt. Så det var inte helt fel att vakna.

Nä, som sagt. Lite kaffe, en cigg, en dusch och sen ska jag väl vara i form för att möta dagen igen. Hoppas jag.

Oh vad gott jag somnade. En riktigt lördagstupplur. Nu sitter jag och försöker bli tillräckligt trött för att somna igen. Men det ska nog gå kan jag tro. Känner inte alls för den här dagen måste jag erkänna. Vill helst bara sova bort den och än så länge har jag ju lyckats. Jag är hungrig som bara den men har ingen mat hemma. Kanske dags för lite nudlar igen? En klart underskattad maträtt, nudlar. Jag har redan skopat i mig en portion men kan lätt stoppa i mig en till har jag en vag aning om.

Nä, det får nog bara kan jag tänka. Bättre att sova då. Sova, drömma och låta tiden gå. Förut när jag sov så hade jag en helt knasig dröm. Jag var John Lennon och dog inte av en mördares kulor utan av en snöplog. Jag åkte i en faslig fart nerför det som kallas Björbobacken här i Borås. Ut på gatan och vips var där en snöplog och jag gick ett bittert öde tillmötes. Men mellan varven så blev jag skjuten med så det var ingen ordning på drömmen. Men det otäcka med det hela var den där tanken jag hela tiden hade innan jag gick mitt öde tillmötes. "Nu dör jag" och så dog jag. Hua. Jag hoppas att jag slipper vara så medveten om att jag ska dö när jag väl måter mitt öde. Helst vill jag dö som mycket gammal och få glida in till den eviga sömnen helt mjukt och stila.

Jajja, förhoppningsvis så är det många år tills dess. Jag har en hel massa lördagar att slösa bort tills dess.

Jag blir tokig. Min jävla bassbooster skorrar. Helvete säger jag bara. Just som man sitter och njuter som bäst av musiken som man spelar alldeles för högt så darrar baslådan till och stör tonerna. Helvete också. Jag har stoppat in en handuk i helvetet men det räcker bara sådär. Det värsta oljudet försvinner men det kvarstår om man spelar högt (=njutningsfullt).

Alltid är det nått som stör livet!!!!!

Jag har förälskat mig. I en sång. "Well I´m tired and I´m sick" från Oasis låt "Lord dont slow me down". Bara textraden får mig att må bra. Vill också kasta ur mig det. Jag är trött och sjuk. För fan, fatta!!!!

Tänk att man kan må så bra av lite musik. Bakis och skakis, men en enkel textrad får mig att må bra. Så märkligt?

Hua. Ingen mat hemma förutom nudlar som jag vräkt i mig. Jag har av någon märklig anledning ätit upp all ost jag hade hemma. Ostfrossa? Bara en sån sak. en mycket märklig dag gårdagen! Den där backupen jag skulle göra står och stampar på 1 %. Kul, precis vad jag önskade, slösa bort pengarna på en massa DVD-skivor. Nä, jag är inte på humör. Alls. Well I´m tired and I´m sick liksom.

Nä, kanske dags att starta om datorn?

Jaha. Det blev en sovdag av det hela. Nu måste jag ringa till Polare Minna och förklara varför jag inte kom iväg till bolaget i tid. Så klart. Hua, att man aldrig kan sköta de allra minsta sysslor. Men det kanske var lika bra det, på nått sätt. Just nu känner jag mest för att lägga mig i sängen och sova bort resten av dagen. Inte alls på humör. Dvd-backupen står och stampar på 1% och kommer inte längre. Jag sumpade en skiva igår och har ingen som helst lust att sabba en skiva till. De är ju inte gratis de där skivorna. Men det är väl inte mycket att göra åt det hela misstänker jag.

Nä, nu får jag ta tag i saker och ting. Ringa Polare Minna står först p schemat, sen får vi se vad jag gör.

Nej, jag har inte tid med dig nu. Sitter och spekar Ac/dc och frågar min son vilken låt som är bäst på den senaste skiva.

Återkom i morgon. Eller i alla fall senare.

Oasis. Solider in

Hold a light, Friend of mine, Sing a song, Soldier on. Shine a light, For me tonight, Don't be long, Soldier on. Whose to say, That you were right, And I was wrong, Soldier on. Come the day, Come the night, I'll be gone, Soldier on. Soldier on (X 12) Soldier on (X 16)

Oasis - Lord Don’t Slow Me Down Lyrics

I’m tired and I’m sick
Got a habit that I just can’t kick
Feel hungover and I’m all in love
When the lights go down
I’m gonna shoot ‘em all

Say Alright
Don’t be afraid
You gotta keep dreaming in the bed you made
And if it tastes like sh!t
Well it beats sleeping rough on the floor

Keep saying that my head’s locked up in the clouds
Keep praying that the lord won’t slow me down
I’m tired and I’m sick
Got a habit that I can’t, won’t lick
Feel hungover and I’m all in love
Let the lights go down
Me and you are gonna shoot them all

Oj vad tiden har flygit iväg. Min koontaktperson med anhanng har varit här och vi pratade lite om hur jag mår för tillfället (utmärkt), vi utryckte både vår förvåning över att jag inte fått Lurica förut och tydligen har min nya läkare sagt det samma. Se skissade vi upp lite planer för framtiden, bland annat ska jag tillsammans med min kontaktperson öva mig på att åka buss. Hua! Men det måste väl göras liksom.

Efter att de gett sig av så satte jag mig på bussen in till staden. Givetvis hade jag stärkt mig med lite folköl först. Fast denna gången känndes det helt fel efter att vi suttit och pratad om att jag borde åtminstone prova att vara nykter i 6 veckor. Framför allt för att medicinen ska funka som den ska. Dricken man mycket när man har antideppressiva så funkar läkemedlet sämre. Men, jag vet. Sorry världen, jag svek mig själv igen.

Men i vilket fall som helst så kom jag hem med en ny musmatta med gelarmstöd från Clas Olsson och några DVD-skivor så att jag kan göra en backup på datorn. På hemvägen var jag väl på väg att hoppa ur bussen några gånger men det gick och jag kom hem.

Nu ska jag köra en disk i maskinen, ta en kopp kaffe och bara slappna av. I morgon ska jag troligen in till Polare Minna för att festa lite. Det gäller att passa på medan man kan så att säga.

Men hur jag mår just nu? Helt ok. Helt ok mannen :-)

Så sådär ja. Då var det utvädrat, städat och jag har fått på mig kläder. Nu kan dom komma som dom vill. Jag sitter här och väntar på att det ska ringa på dörren och kaffet står på bryggning. Lite nervös är det allt det får jag erkänna. Vad ska de hit och göra liksom? Leta efter tecken på att jag smygsuper? Tja, jag kan ju alltid visa upp den hopplöst stora högen med pantburkar som ligger i stora garderoben, det borde ge en viss effekt kan jag tro.

Nä, vi ska nog hålla den dörren stängd tror jag. Det blir allt bäst så. Men resten av lägenheten är i tipptopp så där finns det inget farligt att finna. Men jag kommer säkert att hoppa högt när de väl ringer på dörren kan jag tro.

Jaha, så var det fredag igen. Sådär bara. 09.30 kommer min kontaktperson från psyk på hembesök så jag är redan uppe och rumpar och försöker förbereda mig så gott det går. Dricker lite kaffe för att sätta lite fart på de små grå cellerna och tittar på morgontv på 4an med ett halvt öga.

Att läsa nyheterna på nätet är näst intill hopplöst eftersom smalbandet är som det är, strypt in till döden av Tele2. Kass! Lurar på att skicka ett mail och gnälla av mig lite till Tele2. Får se om jag orkar ta tag i det under dagen.

Nä, mer kaffe.

Nän affär blir det inte. Jag tog en lugnande och lade mig för att vila lite. Efter ett tag var jag så nere i varv att jag kunde göra mat, blodpudding och rösti igen och nu är jag helt slut. Det tar på krafterna att noja upp sig, man blir helt slut efteråt när det börjat lugna ner sig.

Så nu är magen full och jag tänker lägga mig på sängen och titta på en film tänkte jag. Ska bli skönt. Kanske somnar jag lite tidigare idag om den här tröttheten håller i sig. Men först ska jag ta en dos av mina nya piller. Jag har bestämt att försöka öka dosen till tre tabletter om dagen. Det funkar, pillret, men jag når liksom inte ända fram så en ökning kanske är den rätt medicinen så att säga.

Eftersom det redan börjat mörkna så ska det bli skönt att grotta ner sig i sängen och inte göra nått. Med gott samvete dessutom efter mitt idoga städande idag. Det var ren tur att jag inte rökt så mycket så att jag har kvar cigg som räcker till i morgon.

Nä, nu bjuder jag adjö för en stund. Klart slut.

Sådär ja. Då var det bara renbäddning av sängen kvar då, resten av lägenhenten riktigt glänser så rent är det. Själv är jag helt uppsnurrad av all fart jag satte. Nu kommer det ta ett tag innan jag landar igen. För jag måste åka till affären för att köpa cigg bland annat. Min, mot mig själv lömska, plan att inte köpa limpor med cigg utan tvinga mig själv att ge mig ut ialla fall en gång om dagen för att köpa cigg funkar bra. Mycket skulle jag kunna vara utan, men de där rökpinnarna måste jag bara ha.

Men som sagt. Innan jag pallar att ge mig ut så måste jag varva ner lite, annars får jag väl tuppjuck i affären kan jag tro. Fasen, jag är så spänd att jag nästan ser lite dubbelt och händerna darrar som på en liten trast. Men att det skulle bli så visste jag ju redan innan jag satte igång så det är som det är med det där.

Nä, nu ska jag lägga mig på sängen, läsa dagens lokalblaska lite noggrannare och försöka koppla av lite.

Så där ja. Då var det dammat och dammsuget. Nu fattas bara lite moppande av golv så är jag färdig med det mesta. Badrum och renbäddning kvar bara. Men nu ska jag ta en lite kaffepaus tänkte jag. En kopp och en cigg så är jag redo att ta mig an resten av städandet.

Full fart!

Nå, har WoB kommit någonstans nu så här några timmar in på dagen? Nope, inte en meter ens. Dammsugaren står fortfaraden i garderoben, dammtrasan hänger övergiven och moppen ropar ensligt på lite uppmärksamhet. Själv sitter jag tryggt framör datorn och kommer inte längre som sagt.

Allt mer lurar jag på om det verkligen behövs städas. Det är ju mer eller mindre dammfritt mest överallt. Kanske räcker det med en snabb dammsugning, städa badrummet och bädda rent i sängen? Fast det klart. Då kan jag lika väl damma med och moppa golven. Jag bor ju liksom inte i ett slott precis, utan det är litet och lätthanterligt. Nått jag verkligen borde göra är att panta alla burkar jag har i den stora garderoben. Men det är en sån överväldigande mängd att jag drar mig för att ens börja. Men som idé är det inte dumt.

Men jag har i alla fall börjat lite smått, trots min inneboende slöhet. Jag har öppnat balkongdörren och vädrar lite. Det behövdes. Här var det innstängt och kvalmigt. Men nu viner vinden in och tar tag i all gammal unken luft och lyfter ut den och ersätter tomrummet som uppstår med ny, frisk luft. Alltid ett steg på vägen liksom.

Nä, på med byxor och fram med dammsugaren.

Bäst som jag satt här och skrotade så slängde jag ett getöga in i mitt sovrrum och vad fann min ögonlins om inte en överfull tvättkorg som tålmodigt står och väntar på att jag ska ta tag i den och bära ner den till tvättstugan. Alltid är det nått man måste göra vare sig man vill eller inte. Fan vet om det inte vore enklare att köpa nya kläder och lakan?

Just nu sitter jag och snattara med min yngste son på nätet. Han växer så fort så jag hänger inte med alls. Tyvärr så har hans moder, som enligt mig är överkontrollerande, bestämt sedan två år tillbaka att han inte får sova hos mig. Anledningen är väl att hon är rädd att jag dricker eller går något överilat och att pojken ska bli lidande. Men lite har jag ju lärt mig genom livet, trots vad hon tror. Det känns ruttet och jag blir både rasande och ledsen när jag knappt får träffa mitt eget barn.

Det hade väl varit ok om inte grabben själv ville komma, men han vill ju verkligen få träffa mig och sova över här. Men det är som att prata med en vägg. Hans ömma moder är väl vad jag skulle beskriva som överkontrollerad och överkontrollenrande. Hon försöker skärma av grabben från livet i tron att han växer upp och mår bra av det. Men vad tusan, nu är han 12, om bara några år eller rent av snart så kommer han väl att revoltera i rent tonårstrots och då vet jag faktistk inte om hans mor är rustad att klara av det. Hon är inte så bra på att kontrollera situtaioner där hon tappar kontrollen.

Jaja, det löser sig väl. Kan jag tro.

Nu var det städning på gång.

Det var ju det där med att sätta lite fart. Jag glömde att det är totalt mot min natur att sätta lite fart på döfläsket. Jag yrar mellan datorn och köksfläkten där jag sitter och röker. Frågan är hur mycket kaffe som krävs för att jag ska få lite snurr på dagen?

Nä. Det går inte av sig själv inte. Kanske skulle jag behöva ta i lite själv, men jag väntar passivt på att kraften ska byggas upp inom mig. Jag har ett missat samtal på mobilen såg jag när jag gick upp ur sängen. Än så länge är det en hemlighet för mig vem som har ringt. Men man kanske skulle kolla efter vem det är som ringt? Det kanske vore en bra början på det hela så att säga. Men orka!

Så ni förstår vilken nivå det hela ligger på. Det är ett under att jag ens orkar andas. Helst skulle jag lägga mig för att titta på en bra film eller nått. Men det kräver ju att jag ska gå fram till skänken där jag har mina DVD-filmer och det orkar jag inte heller. Så jag blir sittande här framför datorn och kommer inte så mycket längre.

Nä. Nu får jag fan ta mig i kragen.

Oj så gott jag sover nu för tiden. Inga mardrömmar alls. Det var åratal sedan jag sov så gott. Tack nya pillren för det. Idag är det storstädning som gäller. När jag nu orkar ta tag i det hela. Det är inte på något sätt stökigt eller smutsigt här, förutom lite katthår här och var, men jag känner att jag vill att det ska var tiptopp i morgon när min kontaktperson från psyk kommer hit på hembesök.

Men först gäller det att komma i någorlunda form för att ta tag i dagens vedermödor. Kaffe och cigg är det som gäller. Sen jäklar i min lilla silllåda ska jag sätta fart så det riktigt skvätter om det. Eller, tja, det är planen i alla fall. Fast som den trogne läsaren vet så blir det sällan som jag planerar. En som inte bryr sig ett skvatt om städning eller ordning är Chips, katten, som ligger i sin fåtölj och sover den oskyldige kattens djupa sorgfria sömn. Svansen och öronen rycker och hoppas så hon drömmer väl om trevliga jakter på sork och möss kan jag tro.

Nä, nu får jag sätta lite fart om det ska bli nått gjort. Nikotin, koffein och eftertanke krävs för att pumpa upp trycket i kroppen så att jag orkar starta.

Jag sitter och funderar. Om jag mår så här bra av den nya medicinen, den tid på året när jag brukar må som sämst, hur bra kommer jag inte må då på sommaren?

Nått att fundera på och se fram mot.

Jaha. Så blev det lite U2 helt plötsligt. Om jag bara förstod hur mitt musiksinne fungerar. Ena stunden snöar jag in totalt på en låt eller en skiva, sen kan helt plötsligt det ändra sig, sådär bara och jag snöar in på en annan grupp, skiva eller enstaka låt.

Märkligt. Men just nu är det U2 som gäller

Det måste ändå vara så att Viskaforshem är det bästa hyresvärd jag haft. Det har ju blivt några genom åren. Snyggt och prydligt runt huset, fin lägenhet, relaitvt nyrenoverad (om man jämför med en del råttbon jag bott i tidagare) man kan låna verktyg och de har tilloch med en hyrbil man kan hyra för en rimlig penning. Det enda jag saknar är en bastu man kunde använda. Men det är väl kanske att kräva lite för mycket. Fasen, det är nästan bostadsrättsstandard på det hela på något sätt.

Förra gången jag bodde ensam hade jag en bostadsrätt som jag köpte för 3000 spänn. Det var när det överhuvudtaget inte fanns någonbostadsmarknad alls. Kan säga att jag 4 år senare sålde den för 55000 så det var väl en av de bättre affärerna jag gjort.

Men till saken. Där hade vi en bastu med ett stort fint omklädningsrum, det var bara att boka och basta så att säga. Just nu vore det skönt med en riktigt varm bastu, några pilsner och goda vänner att tjattra med. På den goda tiden när jag bodde i den där lägenheten så hade jag och några glada kamrater en ölklubb. Vi turades om att köpa in en 7-8 olika ölsorter sedan satt vi och jämförde dem, gav betyg och framförallt blev fulla som ägg. Men vi brukade hinna med en bastu mellan varven. Fasen vad jag kan längta tillbaka till den tiden. Innan misslyckat äktenskap och skulder till fogden. På den tiden när jag var chef och hade ett bra arbete att hänga upp min personlighet på.

Jaja, det är andra tider nu. Men nog borde jag kunna komma tillbaka på banan. I alla fall om de här nya tabletterna funkar lika bra i längden och jag kanske ökar dosen till 3 st om dagen.

Men i väntan på det vore en varm bastu skönt nu när jag fryser.

Konstigt vad en del saker kan väcka minnen till liv. För att inte tala om hur märkligt associationer kan skapas i hjärnan. Jag läste ett blogginlägg på en blogg och såg ordet mojäng. Genast tänkte jag på före detta frun som alltid pratade om "mockajäng" när hon skulle förklara en sak som hon inte visste namnet på och med en gång blev jag helt varm i själen när jag tänkte på hur bra vi hade det ett tag, innan min ångest och mitt missbruk sabbade allt. Då när det var sommar, gräsklipparen smattrade utanför hennes fönster när jag vaknade och visste att jag för en gångs skull var lycklig.

Det är märkligt med vilka resor livet bjuder på.

Helt klart.

Nä. Det var ingen lysande idé att vänta med att åka till affären såhär på kvällen. Det spöregnar nämligen kom jag snabbt på när jag stack näsan utanför dörren. Jag hann med att bli rejält genomdränkt där jag satt på Gula faran fram och tillbaka till affären. Hade det inte varit för min avsky mot att stå i kö hade jag kanske åkt tidigare, men jag vet att det knappast är någon kö vid 19.30 på kvällen så jag valde att vänta. Tji fick jag för det.

Men. Nu är det gjort och jag har bröd, kattmat och mjölk hemma igen. Jag lurar på att äta nått men jag vet inte vad det skulle vara. Givetvis så glömde jag att tänka på att köpa någon vettig middagsmat. Illa illa.

Men men. Nu hoppas jag slippa en förkylning som summa av mina äventyr i det vilda regnet. Det vore inte något jag skulle trivas med känner jag. Chips skiter fullständigt i att husse blivit genomblöt. Det var endast när jag plockade upp en burk Sheba som hon vaknade till och nosade intresserat på burken, men eftersom hon redan fått en portion i dag så får hon allt nöja sig med torrfoder. Men hon är rolig. Hon vet precis vad som händer när jag kommer hem från affären. Först nosar hon på mina skor för att ta reda på vart tusan jag varit, sen springer hon in i köket och sätter sig på bordet, för hon vet ju att jag alltid ställer väskan där och plockar upp varorna. Sen spanar hon intressrat på vad jag plockar upp. När kattmaten landar på bordet märker jag att hon känner igen förpackningen för då är hon framme och sniffar på den.

Men när hon märkte att jag inte skulle öppna burken strosade hon in i vardagsrummet och lade sig besviket för att vila i "sin" fåtölj. Den är verkligne hennes för trots att jag är framme med dammsugaren var och varannan dag så är den genomhårig och framförallt hennes lilla filt som jag fick med en gång för att jag köpte 4 burkar Mjau är precis vit av katthår fast grundfärgen är vackert röd. Jag tvättar den ibland men det tar bara 5 minuter innan den är full av hår igen.

Hon vet vad hon vill. Ibland när jag går från köket för att sätta mig vid datorn springer hon före och tar sig till sovrummet där hon sitter och stirrar på mig tills jag fattat grejen, hon vill att jag ska gå och lägga mig för att klia henne. Det är den enda kvinnan jag har som vill ha in mig i sovrummet.

Nä, nu ska jag njuta av lugnet, den mysiga stämningen i rummet med mörkret utanför fönstern och de tända lamporna och snattra med min äldsta son på msn. Det är så trevligt som bara den.

En kväll i oktober.

Så var man nyduschad och färdig för livet. Tänk, jag har fått tummen ur redan halv 7 på kvällen. Inte illa för att var mig tycker jag nog. Nu ska jag bara på med lite rena kläder och sedan är det dags att styra Gula faran mot affären för att införskaffa lite nödvändiga livsmedel och nikotinprodukter.

Jag blev så varm av duschen att jag var tvungen att öppna balkongdörren och det var först när jag gjorde det som det slog mig hur instängt här varit. Lite frisk luft piggar alltid upp. Inte konstigt att jag är trött när jag sitter i en kvalmig lägenhet med dofter av matlagning och kattpink omkring mig. Men nu är det väck som om det aldrig varit.

Fasen. Jag känner mig märkligt passiv till och med för att var mig liksom. Känner egentligne inte för att göra nått. Jag är vrålhungrig men jag orkar inte ta mig i kragen och göra nått att äta. Inte för att det finns så mycket att välja på heller för den delen. Vita bönor eller Rösti. Inget av det lockar mig. Kanske skulle man frångå sina principer och köpa en pizza mitt i veckan? Nä, det låter för krångligt. Men jag borde verkligen komma in i duschen innan mitt flottiga hår rymmer ifrån mig.

Det började bli dunkelt här inne i min lilla borg men då, vips, så tände lampan i vardagsrumsförnstret. Så praktiskt med timer på lamporna. Inget springande hit och dit för att tända lampor och glömmer jag att släcka så fixar det sig med. Men jag måste erkänna att jag så smått börjar längta efter att sätta upp adventsljusstakarna. Det blir enna som så mysigt då och ärligt talat så är det ju inte så förbaskat långt till första advent. Inte alls.

Men, var sak har sin tid liksom. Eller kanske ska jag göra som tant mamma gör. Hon har en adventsljustake på en hylla i köket som hon aldrig tar bort. Hennes kommentar till det hela är "men det blir ju snart jul igen". Så den får vara kvar där, tillsammans med en liten tomte som heller inte får vila upp sig under den varma sommaren.

Nä, jag är nog för pedantisk för att reda ut en sån sak. Jag skulle bli tokig. Däremot på tal om inredning så har jag bestämt mig för att köpa gardinstång och gardiner till köket. Som det är nu så har jag inga gardiner vare sig i vardagsrum eller kök. I sovrummet behöver jag inte tänka på det eftersom där bara finns ett takfönster och ett litet ca 60x60 cm stort fönster. I vardagsrummet struntar jag att ha gardiner. Det funkar härinne eftersom utsikten mot vägen och Viskan blir snyggare då. Men i köket ser det lite kalt ut måste jag erkänna. Men det får bli en senare fråga i vilket fall som helst. Först och främst så får jag lägga pengarna på mina söner och min dotter denna månad. Min dotter fyllde ju år i augusti men har inte fått någon present än, min yngsta som fyller nu i oktober och min äldsta son fyller ju 18 i november.

Sen är det dags att börja köpa julklappar. Jag har ingen som helst aning, som vanligt, vad jag ska köpa till mina nära och kära. Jag är totalt värdelös på att köpa presenter. Som exempel på det kan jag nämna när jag köpte brandvarnare till min dåvarande kvinna som jag träffat under hösten. Själv fick jag en dyr parfym men jag kom dragandes med en brandvarnare. Men jag är i alla fall den förste att erkänna att jag inte kan det där med att köpa presenter och låtsar inte heller om att jag kan det. En del tycker det är så roligt så roligt så att köpa present och har tusen idéer om vad de ska köpa. Själv blir jag alldeles blank i tanken när det kommer till det där. Hua!

Jaja, som sagt, var sak har sin tid som jag säger både titt som tätt nu för tiden. Först är det födelsedagspresenter som ska inköpas. Julen tar vi när den ramlar in.

Men, nu börjar det brinna i krnutarna för att åka till affären. Den stänger 20.00 och jag tänkte jag skulle hinna med att duscha innan jag åker. Så jag går väl iväg och gör det nu då.

Ok. Så jag blev lite pömmig. Ok så jag somnade. Ok, så det är snart mörkt ute och jag har missat en halv dag. Hm, inte så lyckat kanske. Men jag sov gott det gjorde jag. Nu sitter jag och försöker ladda upp för att ta mig till affären och köpa cigg och den gamla hederliga mjölken. Men först får jag nog ta mig lite thé och få ordning på skallen så att säga.

Jag hoppas bara att detta sovande inte sabbat nattsömnen för mig bara. Men konstigt nog så känns det som om jag skulle kunna lägga mig ner precis i denna stund och somna igen. Hösttrötthet tro? Kan så vara, men men. inte mycket att göra åt det inte. Hellre trött än uppjagad och nojiig den saken är säker.

Redan onsdag? Hur gick det till? Det var ju alldeles nyss söndag för tusan. Jaja, det är som det är med det där. Det enda som gäller är att hålla masken och glömma alla tankar på att livet liksom bara rusar på utan att jag kommer någonstans överhuvudtaget och snart är ålderdomen och den efterföljande döden här.

Låter jag deprimerad? Nä det är jag inte. Knappt alls fakstiskt. Inte heller plågas jag av den där eviga ständigt närvarande ångesten jag vant mig vid att leva med. Kan det verkligen vara så att mina nya tabletter faktiskt fungerar så övermåttan bra, helt otippat? Ingen blir gladare än jag i så fall. Men jag vågar verkligen inte tro att det kan vara så, jag har vant mig vid att bli besviken på det långvariga resultatet. Men jag håller i vilket fall som helst tummarna för att det kanske är denna gången som min vandring mot hälsa har fått ett genombrott.

Ute så är det typiskt höstväder. Lite ruggigt och småkallt så där. Igår när jag körde med Gula faran till affären så frös jag om händerna riktigt ordentligt, det är mer eller mindre dags för handskar när jag är ute och far. Men de lovar fint väder på fredag i tvn så jag får väl se fram mot det kan jag tro.

Det tog en evighet men äntligen så är datorn så jag vill ha den. Det enda som är lite störigt är att msn är på engelska, men det är ju bara ett litet problem. När väl mitt bredband får den högre hastigheten ska jag ladda ner den svenska verran tänkte jag. Men i vilket fall som helst så har jag gjort en fullstädnig diskbackup.

Så nu sitter jag och småsnattrar med äldsta sonen och har det hur bra som helst i min ensamhet. Vi pratar om roliga saker som sväljfobi och ångest och onda käkar. Visst låter det skoj? Så ser det ut i min lilla WoBWorld hahah.

Nä, nu ska jag dricka en kopp grönt thé. Jag har provat det förut och inte fastnat för det men det ska ju vara så förbannat bra mot allehanda pryttlar så jag får väl ge det ett nytt försök igen kan jag tro. Köpte en blandad kompott i affären så jag ska väl prova om jag hittar en favorit.

Helst skulle jag ta en 6:a GT.

Fasen vad irriterande. Jag sitter och försöker installera MSN på den ny datorn men det hänger sig hela tiden på 99% när jag ska ladda ner det. Nu laddar jag ner oroginalfilen direkt från pyttemjuks server och det verkar gå bättre. Men att det alltid ska vara nått som krånglar. Det spelar ingen roll hur man vänder sig så har man arslet bak liksom.

I övrigt så röker jag, dricker kaffe och snattar med Mr Nelson över ett ersättningsprogram till MSN. Det kom med datorn och är ett sånt där program som du kan samla dina chattprogram i ett och samma. Men jag vill ju bara ha MSN så jag hoppas att det ordnar sig.

Kanske skulle man passa på att ta en dusch medan datorn laddar ner? Ingen dum idé alls. Så jag går väl iväg och gör det nu då.

Så, ännu en dag minsann. Gårkvällen tillbringade jag framför min nya datror där jag satt och ominstallerade allt på grund av att jag lyckats ta bort några viktiga program i min iver att göra datorn så "hemtrevlig" som möjligt, alltså så lika den gamla som det bara gick. Så jag hade slängt ut en massa program som kom med datorn. Tyvärr hade jag som sagt slängt även program som behövdes.

Men det är ett kärt jobb. Jag gillar ju att sitta och leka med datorn så det var ingen fara med det inte.

Somnade som en klubbad säl gjorde jag runt 1 tiden i natt och vaknade vid 12 tiden i dag så jag har defentitivt fått min nattsömn, det kan jag inte klaga på.

Idag ska jag nog.... jag vet inte. Alls. Det får ge sig allt eftersom känns det som. Pilla färdigt med datorn kanske vore nått. Nu har jag ju den gamla datorn i sovrummet så kanske jag lägger mig tillrätta och tittar på någon bra film. Men vädret är strålande höstvackert så kanske borde man ta sig ut i friska luften lite. Det är ett rätt hett förslag faktiskt.

Till affären för att köpa rengöringsmedel måste jag med. Inte för att det brinner om knutarna när det gäller det där men det kanske vore nått att göra bara för att ha nått att göra så att säga. Min kontaktperson från psyk och en till kommer på hembesök på fredag och då vill jag kunna städa ordentligt innan de kommer. Inte för att det egenligen behövs något rengöringsmedel på golven men det lukar i alla fall gott.

Men, ni vet visan vid detta laget. Innan jag gör mer så får det bli en, gissa, kaffe och cigg TADA! Så ovanligt så säg.

Märkligt. Ända sedan jag började med mina nya tabletter så sover jag som ett barn om nätterna. Inga mardrömmar alls vad jag kommer ihåg i alla fall. Dessutom så slipper jag den där ständigt närvarande känslan av slemmig, krypande ångest under dagarna. De funkar verkligen de där pillren. Så gott så gott. Jag hoppas bara att det håller i sig.

Idag har jag inget speciellt inplanerat. En snabb tur i regnet till affären för att köpa mjölk får det väl blir kan jag tro. Kanske städar jag lite. Resten av tiden ska jag ligga i sängen och titta på alla program jag spelat in på datorn och som jag inte orkat titta på än. Sedan jag köpte den nya datorn har jag ju "tv" i sovrummet med i och med att den gamla datorn står där inne. Det var inte så jag tänkte när jag köpte den nya datorn. Jag får inte bara en dator, jag får en tv, musikspelare, Dvd-spelare och dessutom kan jag flytta in den gamla i sovrummet och använda som allt det där med. Visserligen så lutade det ett tag mot att köpa en soffa, jag har ju ingen sådan. Men tekniknörden i mig tog över. En någorlunda bra soffa kan jag alltid köpa på myrorna eller nått sånt, men en bra datorn måste jag köpa ny eftersom en dator blir omodern ungefär samtidigt som man packat upp den ur kartongen.

Så man ser att det kommer nått bra ur vilken sörja som helst. Det kunde jag inte tro i juni när jag inte fick någon ersättning överhuvudtaget. Sen får jag tacka AK som hjälpte mig med pappren till ansökan från AFA. Utan hennes hjälp vet jag inte om jag någonsin fått tummen ur för att söka pengarna.

Så. Ordningen är återställd. Plånboken är lika tom som den brukar, men jag har lagom för att klara mig bra tills sjukersättningen kommer. Så på det hela stora är jag rätt så nöjd. Och fogden fick tji.

Kan man aldrig få vara glad helt och hållet. Missförstå mig inte. Jag har köpt ny dator och är glad som ett litet barn. Jag har fått tv, musikspelare, dator i ett och samma paket. Allt går blixtsnabbt. Ljudet som når högtalarna är äntligen totalt digitalt. Bilden är löjligt bra och det finns en massa roliga saker som fingeravtrycksläsare och blinkande lampor som jag inte visste om när jag köpte burken. Nu står min gamla i sovrummet. Där inne kan jag nu bekvämt titta på film i sängen.

Allt borde väl vara bra? Så klart så passar Tele2 på att stypa hastigheten på burkeländet. Så nu när jag borde ladda ner en massa uppdateringar så får jag vara nöjd med att det (än så länge) tar 2 timmar att ladda ner msn. Hrmph. Fast det är mycket som ska till nu för att jag ska bli sur. Lite kan man liksom bjuda på. Nu har jag bjudit mig själv på lyx som får räcka i många år frammåt. Fan vet när jag kan köpa nått överhuvdtaget nästa gång. Men just nu? Strålande glad. Strålande glad.

Så. Nu väntar jag på att bussen ska komma så att jag kan ta mig till netonnet för att köpa den där datorn. Jag låg i överläggningar med äldste sonen vilken dator jag skulle köpa. Första valet fanns tyvärr inte inne i Netonnetaffären här i Borås. Jag skulle visserligen kunna beställa den men det skiter jag i. Andravalet har numera blivit förstavalet så förhoppniongsvis så får jag kånka på ett stort paket på vägen hem. Sen är jag utan ekonomiska tillgångar igen, fi fick Kronofogden.

Om köpet blir av (man vet ju inte, datorn kan ju sälja slut innan jag kommit fram) så kommer jag presentera min nya lyxonsumtion. Hela världen darrar, ekonomisk kris överallt. Och WoB går och köper en dator för en massa pengar.

Yeps, det är så man gör när valen är stängda för att spara. Visst skulle jag kunna slänga in pengarna till fogden, men det vore som att pissa i Mississippi ungefär. En tusenlapp hit eller dit liksom.

Nä. Bussen var det. Har laddat upp med tre folköl så det borde funka tycker jag. Har även med mig 3 "paniköl" ifall det sätter igång att krypa i mig.

Märkligt. Jag är spänd som en fiolsträng, det är så att det brusar i hela skallen och nästan sticker lite i ansiktet och det har domnat lite runt munnen. Men någon speciell ångest känner jag inte. Är det så här jag brukar må men inte vet om det eftersom jag har fullt upp med att ha ångest? Är det kanske så att kroppen har fullt upp med att förbereda sig för ångestattacker hela tiden?

Fan vet. Men jag är nöjd med att det håller sig på den nivån ialla fall. Det kan jag lätt stå ut med. För att inte tala om att det är lättare att lära sig slappna i kroppen än att bekämpa ångest.

På det hela stora så känns det som om min nya medicin funkar som den ska. Att jag sedan är spänd i kroppen är ju inte konstigt efter att ha gått i full alarmberedskap i flera år. Men som sagt, det är ju något man kan lära sig att få bort.

Trevligt är ordet. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag vågar inte ropa hej än. Det kan vända på tre sekunder, det vet jag ju. Men jag är försitktigt hoppfull kanske man kan kalla det.

Nu har jag ätit den nya medicinen i några dagar och ett hopp har tänts i min själ. För jag mår bättre. Alltså, den där generella ångesten som hela tiden har legat över mitt liv som en kletig smet försvinner när jag tar de nya pillren. Jag vågar inte ropa hej än, men det känns verkligen hoppfullt. I går var jag till exempel i affären helt utan några lugnande piller och det gick alldeles utmärkt. Inte ens antydan till ångest. Jag åt mitt på dagen igår och hade ingen ånget. LIte kröp fram på kvällen när jag åt middag, men det var inte mer än att jag kunde fortsätta äta.

Medicinen ska ju funka mot just genell ångest. Alltså inte mot panikångest utan mot "bakgrundsångest", sån som hela tiden finns där och som gör att jag går på övervarv hela tiden. Men jag ska nog börja ta den 3 gånger om dagen istället för bara 2 eftersom det började krypa i mig på kvällen. Men det är lugnt, jag kan öka själv utan att behöva kontakta läkaren eftersom det står på ordinationen att jag kan öka till x3.

Som sagt, jag vill inte ropa hej än, men fortsätter det på detta sättet så kan jag vara en mycket lycklig man.

Skitväder. Skitväder och jag har ingen som helst lust att ta mig ur morgonrocken. Det är ju lördag för böfelen. Nä, det blir allt en lugn dag idag. Kanske går jag ut med soporna. Vi får se. Mitt bredband har sakta men säkert tickat på tills jag nu är några ynkliga hundra Gb från den fruktade 5 Gb-gränsen när de stryper bredbandet till 30Kb/sek igen. En kass, kass regel som jag hoppas att de tar bort. Det är ju totalt omöjligt att använda bredbandet när det sniglar sig så.

Jag fick ju mina AFA-pengar retroativt häromdagen. En massa pengar som ramlade in på kontot. Nu funderar jag på vad jag ska göra av dem innan fogden hittar dem och tar dem. En ny dator är högintressant. Eller en soffa. Fast dator är nog mest troligt. Jag har redan tittat på en på Netonnet men man ska ju orka ta sig dit med.

Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att skriva om det. Jag förstår mycket väl att det sticker i ögonen på folk att en som jag ska ha råd med en ny dator när de själva sliter och släpar vecka ut och vecka in och inte ens har råd med tacos på fredagskvällen till hela familjen. Jag hade nog själv reagerat på den tiden jag arbetade om en looser som går på sjukersättning och dessutom har en massa skulder hos kronofogden kan trappa iväg och köpa en ny dator.

Men jag kom fram till att jag kan lika väl vara ärlig om det där. Det är ju faktiskt mina pengar som jag skulle fått under sommaren och senhösten men som kom i en klump nu istället. Det smartaste hade ju varit att spara undan pengarna så att jag hade en buffert, men då tar väl fogden vartenda öre. Så det är ren överlevnad som driver mig. Plus att jag vet inte när jag senast bjöd mig själv på sådan lyx. Men jag är helt klart beredd på en hel del sura kommentarer nu när jag väl skrivit om det. Troligen hade det varit bättre att hålla käft om mina planer men har jag börjat vara ärlig om det mesta så kan jag lika bra vara ärlig om detta med.

I vilket fall som helst så pallar jag inte att ta mig till stan idag tror jag. Egentligen skulle jag behöva ragga upp en chaufför med vidhängande bil eftersom paketet blir rätt så skrymmande och det inte finns en chans att ta med det på mopeden. Men jag kan inte med att ringa runt och tigga en åktur. Den som bara bodde i stan istället. Ibland längtar jag efter min gamla stadsdel Sjöbo så det skriker om det. Men men, Det är som det är med det där. Jag är glad som har någonstans att bo i alla fall. Men det är lite som jag brukar säga, kunde man inte bara lyfta ut lägenheten, huset och området och plassera det i mina gamla hemtrakter? Det vore väl inte så omöjligt kan man tycka?

Jaja, nu får jag sluta fundera. Dags för lite kaffe kan jag tycka.

Jahajaha. Ännu en ny dag och jag har sovit gottare än jag gjort på flera år. Funderar lite smått på om det är den nya medicinen som jag tog första dosen av som gjort det. Skit samma. Jag mår helt ok och det får räcka.

Idag ska jag ner till tvättstugan för att sätta upp en tvättid tänkte jag. Det börjar bli dags för det. Nått annat har jag inte planerat alls. Kanske skulle man städa lite? Vi får se vad det blir av det hela.

Tänk om det är så att mitt medflyt håller i sig? Kanske blir mitt liv lite mer normalt med medflyt och motflyt ihopslingrat till en gammal hederlig soppa som är både närande och god? Att jag bara skulle ha medflyt är aldrig något jag vare sig trott på eller önskat. Men lite lagom medflyt då och då är ju aldrig fel, om man säger.

Tja, vi får se. Jag kan bara i stum beundran betrakta mig liv som det är just nu i denna sekund och se att det enda som fattas för att göra coctailen komplett vore en livskamrat. Men man kan inte önska allt på en och samma gång inte. Det där reder sig väl med tiden kan jag tro.

Som det är precis nu är det bra. Jag har inte börjat med medicinen än, alltså är alla möjligheter öppna till att det kommer att vara läkemedlet som förändrar mitt liv. Om en 4 veckor vet jag givetvis mycket mer, men just nu, innan jag öppnat burken så finns det bara vinster och inga förluster på kontot.

Vad är detta? Det finns ingen måtta på mitt medflyt helt plötsligt. När jag tittade efter på mitt bankkonto så fann jag att AFA-pengarna redan kommit. Så, jag har pengar och är inte totalt pank. Vad i hela fridens namn är detta? Men jag är tacksam och ödmjuk inför detta plötsliga anfall av "brahet" som landar hos mig.

Märkligt men skönt.

Jag är alltid nojig innan jag ska börja med en ny medicin. Ängslig är väl det rätta ordet kan jag tro. För med en hel del av de där pillren så blir man i början sämre innan det kickar in så att säga. Jag har ingen lust att bli sämre. Alls. För att inte tala om alla andra biverkningar. Jag får alltid för mig att jag ska var allergisk mot just den tabletten så att hela jag kommer svullna upp och få svårt att andas.

Så, jag går som katten kring het gröt och väntar sekund för sekund, minut för minut med att ta min nya medicin. Samtidigt är jag ju sugen på att ta reda på om just denna medicinen ska bli kryckan som jag kan luta mig mot i livet medan jag jobbar på att hålla mig upprätt i tillvarons alla stormar.

Nä, jag väntar lite till. En stund till. Under tiden så dricke jag lite mer kaffe, duschar, läser lokalblaskan i väntan på att klockan närmar sig 15.00 när jag ska vara hos min socialsekreterare. Sen ska jag skriva det där brevet till Socialstyrelsen som de vill ha där jag ska berätta vad jag gör för att jobba med mitt missbruk. Det är ju min legitimation som står på spel där. Så det får jag få tummen ur och skriva. Läkarintyget har de redan fått.

Men som sagt. Det verkar lite som jag fått lite medflyt helt plötsligt. Ingen är lyckligare än jag för det.

De glada beskeden låter inte vänta på sig. De ställer sig på kö verkar det som. Brev ett innehöll ett brev från länsstyrelen gällande mitt körkort. De vill ha lite prover och ett läkarintyg från en expert på misbruksfrågor. Sådär ja, inga problem med det inte. Prover tar jag ju redan en gång i månaden och min ansvariga läkare är just expert på missbruksfrågor.

Sen fick jag beskedet från AFA. De fortsätter betala ut min ersättning och jag får den retroakivt sedan 1/6. Kaffet smakar gott och jag är på ett gott humör. Nu hoppas jag bara att det där besöket hos min socialhandläggare blir lika positivt. Det mesta flyter ju just nu så varför inte det med?

En god natts sömn har jag fått med eftersom jag hämtade ut mina sömntabletter igår. Inga mardrömmar, inget svårt att somna, jag vaknade utvilad för första gången på en evighet.

Nä nu är det bra dagar för lilla WoB.

Hejsan hoppsan vad jag nyser. Ny förkylning på gång tro? Hoppas inte det.

Nä, dagen har väl inte börjat så bra precis. SÅ det var med dunkla tankar och satt vid köksbordet och blängde på de tre (sic!) brev jag fått från kronofogden idag. Jag öppnade det första och så klart. De ska dra ännu mera från mitt konto. Jag skulle inte ha en spänn över till nått alls. Suck och pust. Jag började redan fundera över vilken buske jag skulle sova under i vinter.

Fylld av mörka funderingar öppnade jag mittenbrevet. Till min stora suprice stod nu en mycket lägre summa på brevet. De var skickade samma dag. Nu öppnade jag det sista brevet med viss möda och fann, till min allra största förvåning att... tja, kontentan var att de hade gjort FEL med sina beräkningar. Jag kan meddela att det till och mer står att de har gjort fel. Beslutet från september gäller tills vidare.

Lägg märke till att även det felrättande brevet var avsänt samma dag från samma person. Läser de inte vad de skickar? Jaja, nu behöver jag inte oroa mig för ekonomin. Den är minst sagt ansträngd, men det kan jag gott ha som tagit så grymma inblancolån och sedan bara köpt en massa saker, små tvapparater, dvd-spelare och vad allt det var, brölloppet, våra resor och allt annat vi lade pengar på. En massa böcker och filmer.

Ett råd har ja go vänner, låt debit och kredit gå ihop, man sover bättre då.

Men nu så känns det så mycket bättre. Nu har jag liksom en chans att klara mig utan att behöva gå ner mig totalt i träsket.

Sen får vi se hur medicinen funkar. Kanske är det idag som det vänder? Man ska aldrig sluta hoppas.

Så där ja. Då har jag ett nytt piller att ta tre gånger dagligen. Förutom det? Inget. Men min kontaktperson från psyk ska komma hem till mig tillsammans med någon annan 17/10 så då får vi se om jag mår något bättre fram tills dess. Jag hoppas det ialla fall. Lyrica, nån som känner till nått om den?

Resan in till stan visade sig bli en mardrömsresa med stark ångest hela vägen mer eller mindre. Jag inbillade mig att jag skulle tappa taget om styret och vingla ut i trafiken. En helt menlös tanke som skapade en hem massa ångest hos mig.

När jag sedan kom in till min läkare så åkte jag på själva Le Grande Finale av attacken och allt blommade upp totalt. Allt från skenande hjärta, svårt att få luft, supertorr i munnen, inte kunna svälja, inte kunna prata. Så vi avbröt mötet lite i förväg. Sen lugnade jag ner mig lite på vägen hem och kom till och med in på ICA MAXI i stan innan jag åkte hem till Viskafors. De har självscanning i den affären så då slipper man stå i några köer och då är det lättare för mig att handla. Jag liksom håller mig i rörelse hela tiden utan några stopp på vägen ut.

Men jag hann lägga märke till hur allt är så mycket billigare i stan än i Viskafors. Det skiljer jättemycket kan jag tro om man handlar allt på en och samma gång.

Sen började såklart mopeden, Gula faran, att hacka på vägen hem. Det är nog dags att fylla på olja igen tror jag, för det sista ville inte mopeden vara med alls. Men en snabb tur förbi Apoteket för att hämta mina mediciner och vips så sitter jag här, har duckit en kopp kaffe och har det rätt så bra om man säger.

Nu hoppas jag bara mycket på dessa nya mediciner. Det plus lite jävlaranamma från min sida så ska det väl inte vara omöjligvt att bli som folk igen. Eller i alla fall stå ut i livet.

Jag är nervös så det skallrar om mig. Inte den där sjukliga obehagliga nervositeten utan en helt vanlig "frisk" nervositet. Inför mötet med läkaren. Finns det mer man kan göra liksom? Eller är jag för evigt dömd till att leva mina dagar mellan sängen och badrummet?

Jag kan väl bara hoppas att allt blir bra, eller i alla fall bättre efter besöket.

Det bara måste bli bättre!

Nädå. Inte mår jag bättre idag heller. Men jag ska vara hos läkaren klockan 13.00 så jag får helt enkelt tjura mig i form för att ta mig till stan vare sig jag vill eller inte. Det är ju högprioriterar liksom. Men mest känner jag bara för att krypa in i ett mörkt rum och sova bort dagen.

Men jag har i alla fall sovit hyggligt i natt. Bara en sån sak. Nästan inga mardrömmar vad jag kan komma ihåg. Så det är en, visserligen nojig men, relativt pigg version av WoB som sitter här och ugglar i väntan på att klockan ska bli så mycket att man kan åka iväg med Gula faran.

Äh, jag tar en kopp thé till istället för att sitta här.

Yeps. Så har man vant sig lite vid de nya förhållandena när det gäller ekonomin. 194 kronor kommer jag att ha kvar när bankskulden, fogden och hyran är dragen. 194 spänn, inte så illa va? Det kan man komma långt på om man till exempel håller sig till hemodlad kål och gör soppa på en spik en gång i månaden.

Uscha. Jag ser dem redan framför mig, alla tröttsamma kommentarer från märkliga läsare som läser bloggen men hela tiden tycker illa om vad de läser och personen som skriver. "Du jobbar ju inte så varför ska du ha pengar?", "Du får sluta vara så självisk, jag har också haft det jobbigt i livet men jag har minsann tagit tag i det hela", "Skyll dig själv som tagit så mycket lån". Bland annat.

Men det där med att skylla sig självt får jag i stora delar hålla med om. Men det som var värst var väl att jag med varm hand överlät all ekonomiska spörsmål och göromål till före detta fru. Men jag trodde på allvar att hon hade koll, fast jag såhär i efterhand borde ha sett alla tecken och framför allt skulle jag inte lägga den tunga bördan på hennes axlar att bära själv.

Så, jag får skylla mig själv. Man ska inte ta ett blancolån på flera hundra tusen och tro att det inte betyder nått för ekonomin. Men det var prat om att baka ihop alla lån och det ena med det andra. Hur skulle man gjort? Jo givetvis satt sig ned tillsammans med före detta frun och tittat över ekomonin, inte bara titta i plånboken där man bara såg en massa pengar som aldrig verkade ta slut. Så det var väl inte så mycket hennes fel, hon gjorde nog så gott hon kunde kan jag tro. Men att jag släppte på kontrollen på det sättet. Det kommer jag aldrig att förlåta mig själv.

Jaja, nu sitter jag där jag sitter. Det kunde vara mycket mycket värre, det vet jag ju. Folk dör i detta nu i sjukdom, fattigdom, av svält eller krig. Våldtags och mördas. Sett från det perspektivet så är mina problem noll och intet.

Men det får inte gå mycket mer åt helvet nu. Nu måste det bara flyta på ett tag.

Tja. Man kan inte säga annat än att de senaste dåliga nyheterna inte fått mig på fötterna igen. Jag har redan hunnit dammsuga hela lägenheten, damma hela lägenhen, röjt upp bland alla lokalblaskor som låg i en hög på golvet i sovrummet, vädrat, startat diskmaskinen. Dessutom har jag läst alla vettiga nyhetsmedia som finns på nätet. Så nu har jag lite koll igen.

Men nu ska jag dricka en kopp thé, röka en cigarett och sedan känna efter om jag kan tänka mig att försöka äta nått.

Nä nu har jag blivit helt paranoid. Mitt boendestöd ringde och berättade att min socialsekreterare vill träffa mig på torsdag klockan 15.00 och allt jag kan tänka på är "nu blir jag av med lägenheten med". "Någon har klagat på mig, min moped, min musik, mina tvättvanor eller vad som helst". Jag bara pallar inte en sån sak. Nu börjar det bli lite väl mycket känner jag.

Jag tycker jag har skött mig, betalt hyran i väl tid, varit noga med att spela musik mycket tyst under natten, knappt så att jag själv hört den. Men fan vet vad det kan vara denna gången som ska skita sig.

Är det konsigt att man mår kass när man alltid tar ut förlusten i förtid? Det kan väl mycket gärna vara så att hon, socdamen, helt enkelt vill kolla upp läget. Inte vet jag inte.

Nä. Som jag redan sagt. Jag håller det hela ifrån mig än så länge. Det får gömmas undan i mitt allra innersta just nu. Så kanske jag tar fram det i kväll när jag ligger i sängen och ska sova.

Jaja, ska det skita sig så är det väl lika bra att allt skiter sig på en och samma gång.

Nä nu ger jag upp en stund till. Lägger mig på sängen och försöker stoppa upp ångestfloden som byggs upp inom mig. Vanlig hederlig livsångest som blandas med min sjukliga ångest till en härlig soppa. Men har jag lite tur så lugnar sig allt därinne i mitt lilla sovrum med snedtag, kanske kommer Chips, katten, in och lägger sig bredvid mig.

Med lite tur så.

Nä. Så här kan jag inte gå och känna. Det går då rakt inte, det märker jag. Det är precis som att leva i ett vakum, inga känslor alls förutom en smula ångest. Jag orkar liksom inte ta mig till livet och hur det ser ut just nu. Jag förstår inte hur jag ska finna pengar till hyran bland annat. Men den måste jag ju prioritera över allt annat. Sen kommer i rut och ordning telefon och internet och dagens lokalblaska och sedan banklånet. Sen kommer ju givetvis mat till mig och katten och mina mediciner på delad förstaplats med hyran. Men som det ser ut just nu så har jag bara inte råd med allt det där. Ok, vi tar bort lokalblaskan. Då har vi det andra kvar. Lägg märke till att jag inte ens har nämnt cigaretter och snus, för det finns inte på listan alls. Det får jag helt enkelt sluta med och det vore väl bara bra så ingen mer om det.

Nä, det där banklånet ligger risigt till. Det är 3000 spänn i månaden. Men det klart. Då kommer det att finnas en till stor skuld som bara växer. Suck!. Pust! Stånk! Det finns liksom ingen ände på det hela. Jag behöver verkligen vinna en sidådär 300000 så kanske jag fick lite ordning på allt igen. Då vore jag ikapp liksom. Jaja, alla har vi svårt att få det att gå ihop i dessa dagar och jag sliter ju inte på ett jobb dag ut och dag in så jag ska väl helst inte säga nått alls.

Men lite bedrövad är jag i alla fall.

Jag har kommit på att jag är i ett "motflytsstimm" sedan de sista 8 åren, mot det "medgångsstimm" jag var inne i för en 10-13 år sedan, då när inget kunde gå snett och jag bara var på uppåttgående hela tiden. Utbildning, vacker kvinna, vackra barn, hus på landet, nytt jobb som chef. Sen slog karma till. På riktigt alltså. Sedan dess har jag sakta men säkert tappat forfästet, tumlar, ramlar, längre ner i hålet jag själv grävt.

På den tiden, då när allt bara blev bättre, så var jag inte mogen nog att hantera medgången. Jag tog det för givet och trodde i min enfald att jag kunde göra vad jag ville, allt ordnade sig ju i alla fall. Men inte då. Nu vet jag bättre. Nu när varje steg frammåt betyder ännu ett fall längre ner.

Jaja, det kan väl vända igen kan jag tro. Om jag bara försöker hitta någon form av värdighet i mitt liv och hur jag bemöter min omvärld. Men nu tänker jag dricka en kopp thé, röka en cigarett, blunda och låtsas att det är 1996 igen.

Hahaha. Det är fan inte sant. Man har absolut ingen chans i livet när man väl tillat dit. Jag kom ju slutligen ur sängen, gaskade upp mig så gott det gick och tänkte att "jag ska inte låta livet slå ner mig, jag ska hålla ryggen rak. Jag ska, jag ska, jag ska". Det gick över förväntan och jag kom så långt till att brygga en kopp thé och satte mig vid spisen med en cigg för att öppna dagens post.

Fått ännu ett brev från Kronofogden som jag öppnade lite förstrött, eftersom det liksom inte kunde bli sämre. Men det kunde det ju *asg*. Ja jag kan inte annat än att skratta åt det hela för då sätter jag nog igång och gråter tror jag. De hade höjt summan som dras från mitt konto varje månad till 3200 spänn. Kul. Men de hade missat en massa avdrag som ska göras, bland annat för sjukdom och sånt så jag får väl ringa dem och reda ut det hela. I vilket fall så kan det vara skönt att veta att man själv gjort allt för att allt ska bli rätt.

Men just nu tänker jag inte det hela sänka mig. Just nu tänker jag inte låta känslan nudda själen. Det får komma fram i form av mardrömmar till natten. Men jag måste erkänna att känslan av att strunta i banklånet växer för varje sekund. Det finns liksom ändå ingen ände på det hela. Bara en sån enkel sak som att hur i hela fridens namn ska jag lyckas hitta en livskmrat den dagen jag känner för det? Vem fan vill ha mig med en sån ekonomi liksom? För att inte tala om alla mina andra problem? Nä, jag är körd, totalt körd.

Så, ingen idé att gå och muttra för sig själv om det hela. Det kommer att ta många år innan jag finner min plats i samhället igen. Men hyran måste jag alltid betala i alla fall. Det är väl banklånet som skulle vara på sin plats att strunta i att betala. Jag vet att det låter förfärlig i de flestas öron att överhuvudtaget sitta och fundera på detta sättet. Men eftersom jag redan innan denna nya höjningen kom brukade ha ungeför 2000 över när alla räkningar var betalada så vet jag inte riktigt. Nått måste ge sig liksom.

Usch. Om någon tycker jag tar lätt på detta så vill jag berätta att så är det inte. Egentlgen så sitter jag men ihopsnörd stupe och ångesten brusande i öronen. Men jag vågar som sagt inte fundera över det för mycket. Det blir för mycket att ta till sig.

Jaha. Det är så det är. Det är oktober ja. Hade inte märkt det själv. Ramlat ner i det allra djupaste hålet utan att förstå det förrän två dagar har gått och jag har legat till sängs mer eller mindre sedan i söndags. Sovit och varit vaken i en förtvivlad virveldind. Svårt att hålla ordning på vad om varit dröm och vad som varit verklighet.

Men idag kom tanken för mig igen. Jaha! Jag är djupt deprimerad igen. Vill inget, orkar inte ens klappa katten när hon puffar på mig. Ligger bara och blundar hårt och söker sömnens avtvättning, låta själen sköljas av drömmar och brist på oro.

Som tur är så ska jag till läkaren i morgon. Så då kommer jag ut i alla fall och ska passa på att hämta ut lite medicin på Apoteket, för jag har inte alla hemma och skulle verkligen behöva dem. För tro det eller en så skulle jag behöva mina lugnande nu, trots att jag bara legat som ett kolli i sängen. Eller snarare, just för att jag bara legat som ett kolli i sängen. För jag behöver komma ner några hack, lugna ner mig lite så att jag orkar med att vara vaken och uppe.

För så fort jag går ifrån sängen så sätter det igång igen. Den mullrande ångesten, de spända musklerna, det skenade hjärtat. Jag har inte kunnat äta nått överhuvudtaget sedan i lördags. Varje gång jag försöker så växer maten i munnen på mig och jag får spotta ut allt eftersom jag inte kan svälja det.

Nä. Jag är rejält under isen. Men jag tröstar mig med att det bara är tillfälligt. Det vet jag ju att det är. Det kommer bli bättre. Gudskelov.

Fram till dess får jag försöka liva mitt liv med någon form av värdighet. Sköta hygien och hem och katt så att det inte rasar totalt omkring mig. tvinga mig att fixa lite här hemma. Försöka sköta mina mediciner. Det ska väl inte vara så omöjligt? Jag sitter ju här nu och smattrar. Klarar jag det så klarar jag att byta ut den rena disken i diskmaskinen mot de smutsiga tallrikarna som står i diskohon. Klarar jag det så fixar jag att duscha en gång om dagen. Jag tänker inte ramla djupare ner i hålet.

Fan heller!!!!

Tja. Vad ska jag säga om den här söndagen? Lugnt liksom. Sovit, läst, riktigt lusläst lokalbalaskan. Klappat katten. Inte mer än så. Inga som helst planer på att göra mer heller. Den här dagen får försvinna i livets virvelvind.

Idag har jag sovit. Punkt slut. Jag tänker fortsätta med det med. Jag har noll lust att vara uppe. Därute regnar det, här inne är det det kallt och jag är trött. Så då återstår bara sängens goa värme. Chips, katten, sitter och tvättar sig och kan inte bry sig mindre om vad jag gör eller inte gör så ¨länge det finns mat i skålen.

Nä, tur det är söndag så att man kan koppla av lite. Med gott samvete menar jag.

Lyssna, lyssna, lyssna. Detta är så bra så bra. Det bästa jag hört från musikindustrin på 10 år. Och av Oasis, vem trodde att de skulle toppa sina hittar från början på 90-talet? Men detta är så bra så förbannat bra. Jag får rysningar längs med armarna. Den här skivan kommer jag att köpa bara för att Bröderna Gallagher behöver pengarna.

Eller nått. Men lyssna!!!!!!

Lamporna brinner i det WoBska hemmet, katten sover i sängen och dippen står i kylen och gottar till sig. Så bra kan man ha det i landet Sverige i dag. Helt otroligt egentligen. Här sitter jag och gör inte ett jota för att vara nyttig för samhället medan barn dör i denna minut, denna sekund, av svält. Herreje. Snacka om att vara född i rätt land på rätt tid.

Usch. Jag skämms över att kalla mig Guligan. Jag har bara varit på en match i år och idag missade jag totalt att det var match mot Helsingborg borta. Jag måste skärpa till mig på den fronten. Visserligen är det lite knöligt att ta sig in till stan för att titta på fotboll och ännu knöligare att ta sig hem, men nog borde det gå oftare än en gång per säsong.

Helst skulle jag vilja åka med på bortamatchen mot IFK men jag har nog inte ekonomin för det. Men en match till ska jag banne mig kosta på mig vare sig jag har råd eller inte.

Så får det bli.

Så där ja. En halvtimmas rask promenad endast avbruten av en stunds shoppande i affären. Inte illa när man betänker vem det är som stått för denna insats, nämligen jag. Det ska mycket till innan jag får fart på fläsket. Men idag tröttnade jag på att vara trött hela tiden. Så nu sitter jag med rosiga kinder och solsken i blick och inväntar kvällen. Det börjar redan skymma lite ute och här i lägenheten så sätts snart mina lampor igång i vardagsrummet. Jag har nämligen timers på dem serru. Men jag märker att jag får ändra tiden till tidigare hela tiden eftersom det blir mörkt allt tidigare på kvällen.

Nu sitter jag trivsamt och snattrar med äldsta sonen. Fan vet om inte msn var den bästa medicinen för oss två som alltid har haft lite svårt att kommunicera med varandra. Helt otroligt men vi sitter och pladdrar hela kvällar, pratar musik, livet, ångest, lär av varandra.

Nu började det hagla ute. Tänk vilken tur jag hade som hade gott väder hela vägen till affären och tillbaka. Det hade inte varit lika trevligt att vandra i hagel och isregn.

Nä, nu ska jag röra till dippen till chipsen jag köpte, sen får vi se vad jag hittar på.

Inte illa. jag tog mig hela vägen in till köket för att röka en cigarett. Det betyder ju att jag har lite kraft kvar i min späda barnakropp. Så kanske kan jag mobilisera tillräckligt med kraft för att ta mig till affären? Jag menar, det är ju samma tillvägagångsätt att gå dit som till köket. Bara lite längre.

Visst skulle jag kunna fuska och ta Gula faran, men det känns inte rätt. Jag bara måste få lite motion nån gång då och då innan blodet ruttnar i mig. En snabb promenad till affären och tillbaka vore rätta medicinen för mig, jag vet ju att det är så. Det gäller bara att orka med. Men någonstans får min lathet faktiskt trängas undan av lite livlighet.

Som sagt. På med lite kläder, en rask promenad och sen kan jag köpa en påse chips och lite dipp och festa på i kväll.

Så får det bli.

Orkade jag? Nope. Sitter kvar i samma morgonrock, med samma tofflor och samma orakade kinder. Chips, katten, ligger och sover djupt, jag själv sitter i min fåtölj och lyssnar fortfarande på Vivialdi. Tänk att ett så enkelt instrument som flöjt kan vara så vackert.

Men jag ska väl ta tag i livet lite. Masa mig ut i köket, värma en kopp thé och försöka finna kraft och ro till att byta kostym och ta mig ut i världen.

Ska bara...

Vilken faslig tur att jag hade magmedicin hemma, annars vet jag inte hur det hade gått. Är sur i magen så det skvätter om det. Men nu börjar det lägga sig efter en dos Ranitidin. Trött är jag med. Men jag måste ju till affären. Hua. Orka. Först och främst betyder det att jag måste komma i kläderna. Bara en sån sak. Som det är nu så glider jag omkring i morgonrock och inget mer. Borde ta på mina goa tofflor för jag fryser om fötterna men jag orkar inte ens ta mig till sovrummet för att hämta dem.

(Paus)

Jo det orkade jag. Så nu är fötterna snart varma och goa. Låter det som att jag ser ut som en liten gubbe med morgonrock och tofflor? Jajamen. Det stämmer. Jag är oerhört förtjust i min morgonrock och mina tofflor. Det kan jag spatsera i en hel dag om jag inte behöver ta mig ut. Ungefär som att andra hasar omkring i mjukisbyxor så har jag min morgonrock. Tofflorna är ett litet senare påfund, men jag fick ett par av min före detta fru och sedan dess så har jag på mig dem mer eller mindre varje dag. Gubbigt? Jo visst. Men behagligt.

Men det var ju inte det som jag skulle bära. Jag skulle ju ta mig ur morgonrocken och i kläder och ta mig till affären. Så var det ju. Hmm. Orka var det med. Men en rask promenad i höstvädret kanske är precis vad jag behöver för att känna mig lyckad och glad idag. Ångesten har lagt sig igen så det borde inte ställa till det hela på ett tag i alla fall. Undrar om man kan gå till affären i morgonrock? Kanske inte en bra idé. Alls.

Nä, detta kräver en kopp thé och en cigg och framförallt, en smula tankero. För vore det inte ett gyllene tillfälle att sluta röka idag? Eller snarere i morgon eftersom jag nog har cigg så det räcker till i morgon morgon så att säga. Det där får jag fundera över.

Känner jag.

Usch. Jag som tänkte ta mig til affären och ut i friska luften åker så klart på en redig nit när det gäller det där. Herr och fru Ångest besöker mig. Igen. På väg mot en panikattack men jag försöker hålla den ifrån den, bland annat genom att skriva detta. Jag bara orkar inte en panikattack igen. Inte idag. Inte nu. Jag som tyckte det gick så bra idag. Visserligen lite trött men det kan man ju vara på en lördag liksom.

Men ack vad jag bedrog mig. Nu sitter jag och försöker andas rätt, slappna av så gott det går och inte tänka dumma tanker. Men de pockar på hela tiden. I munnen känns tungan som ett främmande föremål som ska tuggas upp och ätas. Den är liksom inte en del av mig utan något främmande. Som att ha en stor kotlettbit i munnen. Fan, jag måste tänka annorlunda, tänka rätt. Ta bort den där knepiga känslan. Kanske hjälper det om jag går och lägger mig på sängen? Läser lokalblaskan och somnar gott sen. Fast affären stänger 18.00 och jag måste dit för att köpa cigg. Risken är stor att jag sover längre än till 18.00 och då sitter jag där jag sitter utan cigg och inget öppet.

Jo, jag vet, det är ett gyllene tillfälle att sluta röka. Skulle spara både hälsa och pengar därigenom. Men fan vet om detta är läge för det. Hade jag vetat och orkat ta mig igenom en sådan pärs hade jag nappat på livets erbjudande direkt. Men nu vet jag inte. Om typ två dagar har jag i alla fall inga pengar kvar så då får väl det där lösa sig då ändå. Men jag vill inte sabba lördagen med nikotinabstinens. Det räcker så bra med all annan skit som ramlar ner över mig hela tiden.

Jaja, nu har ångesten lagt sig lite, bara på grund av att jag satte mig att skriva. Känns helt ok igen, eller, det kanske var att ta i. Men det känns bättre i alla fall. Det får man väl nöja sig med. Eller?

Fasiken vad trött jag är. Ögonlocken vill bara falla ner och svärta min värld. Men jag försöker hålla mig vaken ett litet tag till. Bara för att sömnen som kommer ska bli desto bättre. Jag funderar på att ta mig till affären för att köpa cigg. En promenad i det vackra höstvädret kanske gör susen för lilla WoB? Chips, katten, ligger i "sin" fåtölj och sover den oskyldige kattens sömn. Vivaldis flöjtkoncert ljuder i högtalarna och jag har det förbannat bra faktiskt. Jag lurar på att lägga mig i sängen och läsa dagens lokalblaska, men jag vet att jag kommer att somna då så jag håller lite på det hela.

Nä, detta fodrar lite kaffe känner jag. Kaffe och magmedicin för jag är totalt ursur i magen. Man borde äta mer regelbundet, jag vet. Men det är ju det där med ångesten som sätter stopp för allt vettigt ätande. Inget under dagen och sedan frossa i mat till natten. Illa, Inte alls bra. Men det är så det är.

Men vart var jag nu i tanken? Jo, kaffe var det ju. Det får jag fixa med en gång känner jag.

Ärligt talat. Kanelbullens dag? Vad fan menas med det? Så handlarna har kommit på en genial idé. "Vi skapar en dag som vi kallar kanelbullens dag och då kommer alla att köpa en massa kanelbullar". Jösses. Vad kommer härnäst? Kåldolmens dag? Chips med dippdagen? Pizzaveckan?

Jag har då rakt inget emot en kanelbulle, helst nybakad och ett glas mjölk till det. Men det här med att hitta på en helt egen dag för bakverket verkar... en smula.... dumt?

Shit, som ungdomarna säger. Jag är redigt trött. Rejält helt och hållet totaltrött. Men jag vill inte sova riktigt än. Tänkte jag skulle  bjuda mig själv på en eftermiddagstupplur nämligen. Så det frå rota sig i systemet så att säga innan jag lägger mig igen.

Så klart ska datorn dumma sig med. Allt går som vore det inkletat med sirap och jag borde väl starta om hela systemet. Men orka liksom.

Nä, jag startar om systemet medan jag njuter en kopp kaffe och cigg i köket. För detta går inte. Hela burken dummar sig hela tiden.

Nä fy pannkaka vad trött jag är. Helt slut känns det som, fast jag sovit mina 8 timmar så längtar hela kroppen och själen efter sängen, kudden och ett varmt täcke över mig. Gudskelov så är det lördag så då får man ligga och pilla sig i naveln hela dagen.

Igår satt jag och snattrade på msn med min äldsta son. Precis hur trevligt som helst. Jag tror aldrig vi pratat så mycket IRL som vi gör på msn nu för tiden. Helt klart ett steg frammåt känns det som.

Nä, nu ska jag försöka dricka lite kaffe ( är sur i magen, därav "försöka") och ta det allmänt lugnt. Gott så liksom.

Nä. Nu får jag plocka ihop min skit och se glad ut. Det är fredag för tusan. Fredag. Då ska man vara glad och avslappnad, inte sitta och deppa och spänna sig så att man åker på en panikattack inte. Nope, no way!

Nä, jag ska åka med Gula faran till affären och köpa mjölk, cigg och ett frimärke till AFA-brevet som jag med hjälp av AK nu har färdigställt och som ligger på köksbordet och väntar på att jag ska lägga det på lådan. Sen ska jag dammsuga lägenheten, som jag redan sagt, ta en dusch och sedan blir det tv för hela slanten hela kvällen.

Det kan ingen sitta och deppa och tycka förfärligt synd om sig själv när solen skiner ute och skogen tvärs över Viskan flammar i höstens alla vackra färger. Dessutom har jag ju Oasis nya skiva att lyssna till. Den är helt enkelt fördjävla bra för att prata som populasen. Lite deras "Revolver" om nu någon glad läsare har hört Beatlesskivan som gick under det namnet. Lite "Revolver" och lite "White album". Givetvis så sprutar Beatlesinfluenserna, jag menar, vi pratar om Oasis nu. Men de gör det så förbannat bra att man inte kan annat än gilla det. De har till och med en Hammondorgel med. Bara en sån sak.

Nä som sagt. Först en kopp thé och en cigg sen bär det iväg till den lokala handlaren.

Fan vad surt att man inte hinner kapp. Märker ni att jag snurrat upp mig på detta nu? Jo, det har jag. För det är ju inte det att jag inte vill göra rätt för mig, men jag har liksom ingen chans. Skulle jag sköta banklån, underhåll och CSN skulle jag gå back 1500 varje månad, innan jag ens hade köpt den allra minsta lilla matbit eller kattmat. Det där med att ställa på bilen kan jag ju bara glömma som det ser ut just nu.

Ska jag vara ärlig så funderar jag på att strunta i att betala mina banklån. Vad spelar det för roll liksom känns det som? Det kan ändå inte bli värre än det redan är. Men så klart kan jag inte göra det. Då hamnar jag ännu mer i bakvattnet och kan aldrig ha en chans att kravla mig upp ur eländet. Nä, det får allt rulla på med 3000 i månaden. Synd att man inte hade något vettigt att sälja. Ja det skulle väl vara bilen då. Den kanske jag kunde få en 10000 för med lite tur. Fast det är frågan, med all rost som är på den. Nä, det får jag kanske göra i vilket fall som helst men några stora pengar lär jag inte få för den heller.

I övrigt äger jag som fogden så vist skrev i det första brevet "inga utmätningsbara tillgångar" förutom pensionen då.

Nä, jag får släppa detta. Det är som det är och det spelar ingen roll om jag sitter och mal och tänker på det för hur jag än funderar så sitter jag i samma skit som innan jag började fundera. Tankar löser inte detta. Så det är bara att se glad ut, betala och bjuda sig själv på små överraskningar ibland som en pizza eller någon enstaka utekväll med en öl eller två eller något så lyxigt som en bit lax.

Det blir som det blir ändå.

Tänk vad folk är snälla ändå. Jag fattar inte varför det finns männiksor som överhuvudtaget vill hjälpa mig men idag fick jag en stor överraskning när AK hjälpte mig med att kopiera mina papper som ska in till AFA. Sådär bara tog hon sig tid att göra det efter jobbet. Helt otroligt. Ett stort TACK från mig!!! Att jag sedan fick en bit tårta gjorde ju inte det hela sämre.

Det är sånt som gör att man har hopp om mänskligheten. Vi satt och snattrade en stund och drack en kopp kaffe och jag passade på att öppna de senaste breven från Kronofogden. I det första brevet så stod det att jag inte hade några utmätningbara tillgångar. Väl så, tänkte jag. Men i det andra så fick jag reda på att de ska dra 1300 spänn varje månad från min usla pension. Där fick man på näsan så det räckte. Mitt humör drog raskt ner i skosulorna där jag satt. Jag är rädd för att jag inte var något trevligt sällskap den sista stunden vi satt där.

Jaja, det är väl så att har man en gång väl ramlat ur vagnen så lär man inte kunna kravla upp i den igen på många år. Frågan är om jag någonsin blir skuldfri igen. Allt bara för att jag inte någonsin trodde att jag skulle råka ut för någon så snöpligt som att bli sjukskriven och därmed tappa 25% av min inkomst. Jaja, det löser sig väl. Jag får vänja mig vid den nya situationen helt enkelt. Rätta mun efter matsäck som de säger. Det kunde vara värre kan jag tro.

Det bästa vore ju om man fick skuldsanering men det är ju lång kö till det. Så jag får vackert vänta på min tur. Det värsta är ju att skulden hela tiden växer med eftersom jag inte har råd att betala CNS eller underhållen. Jag har valt att inte betala dessa två eftersom jag vet att mödrarna får ju sina pengar från Försäkringskassan och därmed blir inte de lidande och CSN, tja jag har helt enkelt inte råd. Men banklånet betalar jag 3000 i månaden på. Men jag måster erkänna att lusten att betala banklånet avtar allt med tiden. Som det är nu så har jag 2000 över när alla räkningar är betalda och då har jag som sagt inte betalt CSN eller underhållen.

Den enda lyxen jag unnar mig är Internet, dagstidning och en prenumeration på Café och en på Allt om pc. Ja, det och rökandet då förstås. Alkohol i mån av att jag har råd med det, annars har det fått styka på foten med. Fast det är ju bara bra så det ska jag inte gnöla över.

Asch. Man blir lite nere när det liksom aldrig kommer ikapp utan bara rullar iväg helt utan att man har någon kontroll. En Trissvinst på en halv mille hade suttit bra så att man kunde betala alla räkningar och skulder och dessutom köpa en lägenhet i mina gamla trakter. Men men. Först och främst ska man ju ha råd med den där Trisslotten.

Jaja. Det blir nog väl. Idag har jag i alla fall upplevt omvärldens snällhet genom AK och det är banne mig inte så illa. Det är helt klart värt ett ruttet besked från Fogden.

Det finns fördelar och nackdelar med allt här i livet har jag märkt. Som det här med att leva ensam. Fördelen med det är ju att jag gör lite som jag själv vill. Den enda jag behöver ta hänsyn till är katten och hon har ju ytterst modesta krav. Lite mat, vatten och en ren kattlåda så är hon nöjd. Jag själv kan spela vilken musik jag vill, när jag vill och vill jag det ska vara tyst (vilket sker synnerligen sällan) så får det vara tyst. Städar jag så gör jag det på mitt sätt och utan att någon lägger sig i och framför allt, utan att någon annan stökar till det med en gång igen.

Sen är det klart att det kan bli lite ensamt ibland. Jag går här och skrotar mest hela dagarna och kommer mig inte för nått speciellt. Jag skulle nog må bra av att ha någon som drog ut mig på äventyr ibland. Men vad fasen, det är som det är så det är ingen idé att gå och grubbla på det där.

Alldeles snart, i januari, så har jag varit singel i 2 år. Så länge har jag aldrig varit solokvist i mitt vuxna liv tidigare. Jag kan då rakt inte säga att jag längtar efter att vara ihop med någon heller. Eller, nu ljuger jag. Jag vill inte bo med någon annan, det är så det är. Sen vore det väl trevligt med lite damsällskap då och då. Mest på helgerna när man känner för lite fredagsmys sådär och upptäcker att den enda som är tillgänglig för att mysa, Chips, ligger uppe på bokhyllan och inte alls vill mysa. Då känns det lite surt, det får jag erkänna.

Men vad tusan. Sakers tillstånd kvarstår hur jag än funderar på dem hit eller dit. Men idag sak ska jag nog ta mina sista ören och köpa en påse chips, lite dipp och en stor dricka och därigenom skapa ett ännu större hål i min plånbok än det som redan finns. Jag har en vag aning om att jag i vilket fall som helst kommer att bli tvungen att ställa mig med mössan i hand och vigga lite pengar av tant mamma igen, innan jag fått mina AFA-pengar. Då hamnar jag ju på grön kvist igen, eller i alla fall på en grönare kvist. Jag fick hem en påminnelse idag om att jag inte skickat in något intyg till dem så nu ska jag bara leta upp en kopiator och sedan ska jag skicka in alla papper som behövs. Någon, tror det var Missen, sade att man får pengarna retroaktivt och det vore ju inte helt fel. Gäller bara att ta ut dem från banken snabbt som attan innan fogden får tag på dem. Men det ska jag nog klara av, det brukar jag ha lätt för.

Men det gör i alla fall att jag kan låna av tant mamma med gott samvete eftersom jag vet att jag kan betala tillbaka relativt snart. Vad skulle jag vara utan tant mamma tro? Hua, vart skulle jag bott det där året när jag inte hade lägenhet till exempel? Hur många gånger har jag inte fått tillskott i kassan av en hel massa "krispaket" med mor som avsändare?

Jaja, ingen idé att lura mer på något överhuvudtaget innan jag kommit in i duschen och i kläderna. Jag ska passa på att renbädda sängen med och dra igenom lägenheten med dammsugaren. Allvarligare än så behöver inte fredagsstädningen bli eftersom jag storstädade häromdagen.

På tal om dammsugare så drömde jag en knasig dröm nu innan jag vaknade. Jag var på mitt gamla jobb där de hade en dator i matsalen på en av avdelningarna. Men någon hade dammsugit tangentbordet så att en massa bokstäver var borta. Min före, föredetta flickvän var där med och vi hjälptes åt att tömma dammsugaren på bokstäver sen hade jag ett helvete att sätta tillbaka alla bokstäver och nuffror på rätt ställe. Sen, helt plötsligt, låg min gamla arbetsplats på sjukhuset och jag gick vilse i korridorerna, virrade in mig på damernas omklädningsrum där en massa unga sommarvikarier stod och bytte om, sen var det en hiss som inte bara åkte upp och ner utan även åt sidan. Hur knepigt som helst. Dessutom så mötte jag en gammal klasskompis från grundskolan som hade varit på ekonomiavdelningen och som bar kostym och slips. Helt plötsligt var golvet snorhalt och jag åkte in i väggar och folk med full fart eftersom allt lutade. Nä, det var en knepig dröm. Det var skönt att vakna kan jag säga. För jag var helt slut av allt detta letande efter rätt avdelning igen.

Men men, nog snattrat. Dags för lite action så att säga. En kaffe och en cigg och sedan in i duschen så får vi se vart den här dagen tar mig.

En fördel med den här evighetsförkylningen jag drabbats av är att jag sover bra i alla fall. Jag lade mig för att läsa lokalblaskan och somnade på stört igen. Så nu upplever jag ännu en morgon, samma dag som den förra morgonen. Men jag har med tiden blivt rätt förtjust i morgnar eftersom det är enda tiden på dygnet då jag är ångestfri i en halvtimma eller nått sånt.

Annat var det när jag jobbade. Hua för att gå upp mitt i natten för att ta sig ut till jobbet oavsett väder och vind. Det är väl den enda fördelen jag kan se med att vara sjukskriven, att jag kan vakna när kroppen vill upp och inte när klockan ringer. Men den dåliga ekonomin, avsaknad av sociala kontakter och ledan skulle jag klara mig utan. Men nu är det som det är och jag får låta tiden läka alla sår innan jag ens funderar på att komma igång med arbete igen.

Jag sitter och funderar på hur jag ska lägga upp dagen. Många saker som ska falla på plats. När ska jag klä på mig till exempel? Bara en sån sak kan man ju fundera på i någon timma innan man får någon ordning på det. Sen var det ju det där med att ta sig till affären för att köpa mjölk. Jag funderar allvarligt på att strunta i att köpa cigg. Jag har helt enkelt inte råd. Men det räcker att jag ska tänka tanken för att jag ska bli sugen på en nytänd cigarett. Hur detta ska gå vet jag banne mig inte. Men det löser sig väl självt kan jag tro, på ett eller annat sätt. Det är liksom ingen idé att fundera på det hela eftersom det inte lär ramla ner några pengar ändå.

Men men. Kanske skulle man ta och dricka en kopp kaffe och fundera ut en massa svar på alla frågor som stockar sig i kön?

Förövrigt är Oasis nya skiva eminent om jag får säga vad jag tycker, vida överlägsen deras senaste två, tre skivor.

Nä fy fasen. Vad skulle jag uppe och göra nu för? Trött och surögd sitter jag och glor på tv och önskar att jag fortfarande sov gott i min säng. Men det kan väl vara bra att gå upp så här på morgonkvisten kan jag tro. Inte vet jag varför men jag gissar bara vilt på att det är bra. Alla andra går ju upp så varför inte jag liksom?

I går somnade jag gott till åskans dunder. Regnet slog mot mitt takfönster och jag var trött och mätt efter att ha proppat i mig en massa mat när jag kunde. Nu sitter jag och drickerr kaffe och försöker hitta tillbaka till livet igen. Det går sådär. Helst skulle jag som jag redan sagt gå och lägga mig igen och sova fram till mars eller nått. Men si det går inte. Men det ska väl gå att komma i form i dag med kan jag tro.

Men jag tror jag ska fuska lite och lägga mig i sängen och läsa lokalblaskan efter att ha tittat färdigt på morgontv på 4an. Då kan jag få den bästa av två världar, sömnens lugn och vila och bekvämlighet och vakenhetens informationsflöde och lärande. Det borde funka tycker jag.

Tanken var ju igår att jag skulle sortera bland mina papper men det satte en rejäl ångestattack stopp för så jag får väl ta tag i det idag istället. Det som retar mig mest är att jag missat att hämta ut en telefon som jag beställde till min mor från Clas Ohlsson och nu är det försent att hämta ut den tror jag. Det är en såndär telefon där det räcker att trycka på en knapp med en bild på den man ringer till, lite lättare för tant mamma att ringa då efter att hon fick sin stroke förra sommaren. Men paketet skulle vara uthämtat senast den förste okober märkte jag när jag började bläddra runt alla papper igår innan jag blev dålig. Men jag ska ringa till uthämtningsstället och se om de har hunnit skicka tillbaka paketet redan. Med lite tur så kanske det ligger kvar. Man kan ju hoppas på det i alla fall.

Nä. Nu har jag inte tid att sitta här och svamla utan nu är det dags att dricka lite kaffe och röka en livsfarlig cigarett igen.

Så klart det inte gick. Kunde bara ta en liten gurkbit innan ångesten mycket framgångsrikt satte stopp för vidare matintag. Så jag får väl vänta tills i natt när jag sovit en stund och äta då. Eller om jag lyckas pilla i mig tillräckligt med lugnande för att det hela ska lugna ner sig tillräckligt länge för att jag ska kunna äta.

Det är ett litet helvete det där med maten. Jag brukar inte kunna äta nått på hela dagen utan får vänta till kvällen när jag tagit mina sömntabletter och blivit lite avslappnad av dem för att passa på att äta då. Vid det laget brukar jag så klart frossa i mat eftersom jag är helt uthungrad och det hela är inget vidare för min vikt. Alls. Sen blir jag dessutom darrig under dagen på grund av lågt blodsocker så att jag blir ännu mer orolig. Pust och stånk.

Nu när jag inte har några sömntabletter så får jag passa på att äta när jag somnat och sedan vaknat av hunger efter någon timma. Då har jag ungeför en halvtimma på mig att äta innan ångesten har hunnits bygga upp igen.

Så, nu är jag hur hungrig som helst men kan inte äta.

Fan.

Så där ja. Efter en 30 minuter i duschen så känner jag mig mer avkslappnad. Då kanske man skulle passa på att äta nått när jag väl är det. Det gäller att passa på liksom.

Sen får jag se vad jag gör. Börjar det mala i bröstet igen så tänker jag inte ägna mig åt något alls utan marchera raka vägen till sängen och ligga där och tjura mig lugn igen. Men det blir som det blir med det.

Äta var det.

Äh. Det blev bara skit och pannkaka av allt idag. Jag som skulle ta mig ut och iväg landade i sängen med en dunderpanikattack och somnade sedan när det hela lugnat ner sig lite så att jag fick ro i kroppen. Som jag tidigare sagt, man blir helt slut efter en ordentlig attack, det är som om man jobbat stenhårt i en gruva hela dagen, hela kroppen värker och man är totalt slut i pallet.

Så nu sitter jag och försöker komma i kapp med världen lite. Det går sådär. Jag är dunderhungrig men lyckades bara äta en liten smörgås innan ångesten satte käppar i hjulet för att äta vidare. Jag kan ju inte svälja när jag får ångest, hela strupen snörar ihop sig.

Men jag kokar lite thé och tänkte ta en dusch så kanske jag slappnar av lite så att jag kan äta nått mer. Jag blir så trött på detta. Det ska bli skönt att komma till läkaren nästa vecka och kanske få lite ordning på mediciner och sånt, för just nu så funkar fan inget utom att ligga i sängen på mage och blunda hårt medan jag försöker få någon ordning på andningen. Inte alls det allra minsta kul.
 
Men jag planerar att försöka få lite ordning på mina papper idag i alla fall. Det borde jag klara tycker jag. Just nu ligger all viktigt post i en enda hög, räkningar, intyg och brev från försäkringsbolaget i en evig röra så jag får försöka sortera upp lite. Det borde hålla mig sysselsatt ett tag så att jag kanske kan komma från ångesten en stund i alla fall.

Nä. En dusch var det på schemat.

Vilken otroligt skum dröm jag hade precis innan jag vaknade. Helt knepig. Det var helt ok att vakna från den även om jag är trött som aldrig förr. Men nu har jag hällt i mig lite kaffe så jag kanske vaknar till efter en stund, man kan ju alltid hoppas i alla fall.

För denna torsdagen den 2/10 2008 så har jag inget inplanerat och lika bra är väl det kan jag tro. Jag plågas fortfarande av den envisa förkylningen som vägrar ge med sig helt. Snuvig är jag och det knäpper i öronen så fort jag sväljer. Men det verkar i vilket fall som helst vara på avtagande så det är väl inget mer med det kan jag tro.

Men jag ska försöka få tag på en kopiator idag så att jag kan kopiera alla papper som ska in till AFA så att jag kan få ersättning därfirån med. Det är bara min egen lathet som gjort att det hela har dragit ut på tiden. Dumt gjort, visst. Jag vet.

Men innan jag kommer igång med allt sånt ska jag ta det lite piano, läsa lokalblaskan, dricka lite mer kaffe, röka en eller annan cigg och försöka komma i form för att ta tag i dagen.

Så där ja. Då har jag betalt hyran och mobilen/internet. Så nu har jag 500 spänn lite löst räknat att leva på resten av tiden fram till den 19:de. Det där med att sluta röka verkar som om det blir mer nödvändigt än jag trodde. Men nått jag ska ta tag i morgon är att skicka in mina papper till AFA så att jag får pengar därfrån. Det är ju ändå 2500 spänn i månaden som jag går miste om bara för att jag inte får tummen ur.

Jaja, jag är så van vid det här med att inte ha några pengar över så det upprör mig inte speciellt. Det löser sig alltid på något sätt. Så länga man har råd med kattmaten och mjölk så är det helt ok för mig. Jag lever trots min relativa fattigdom inte så illa. Jag har tak över huvudet, en gosig katt, en ultrasnabb moped. Vad mer behöver man förutom lite nudlar till middag liksom?

Värre knipor än den här har jag varit i. Men jag vågar inte riktigt titta i räkningshögen på alla räkningar jag inte betalt denna månaden. Den högen får ligga ifred.

Jajamensan. Här har ni killen som gjort saker minsan. Handlat har jag gjort, städat med. Nu är här totalt dammfritt och man skulle kunna äta från golvet, så rent är det. Efter detta energiryck som allt ovanstående krävde så somnade jag under en filt så gott och sov i två timmar.

Jag hann även med att leta igenom alla boklådor i stora garderoben efter den där tredje delen i triologin om ALexander den store som jag håller på att läsa. Men där gick jag bet, boken ligger illa fall inte i någon av de lådorna. Jaja, det är ju inte värre än att jag köper en ny bok. Pocket kostar ju inte så mycket.

På tal om kostar måste jag sätta mig och ta mina räkningar. Pust och stånk. Det ser jag inte fram emot. Det blir nog några som blir liggande i "den tar vi i nästa månad högen". Men jag får väl betala det viktigaste i alla fall, hyran, internet och mobilen. Sen får jag se vad jag har råd med. Jag borde verkligen sluta röka, jag har egentligen inte råd med det, Alls. Men det tar jag i nästa månad det med.

Ser man på. Jag har faktiskt kommit någonstans i mina dagliga göromål. Jag har fått på mig kläder. Nu ska jag bara ta mig ut ivärlden med. Spännande att se hur det ska gå.

Rena rama James Bondlivet jag lever.

Jaha. Så var det gjort. Ätit uppvärmd fullkornspasta med ketchup. Godare mat har jag allt ätit men det funkar som bukfylla. Nu gäller det bara att säta någon form av fart på tillvaron. Förkylningen vägrar ge sig hur mycket jag än bönar och trugar den att lämna min kropp. Rena rama evighetsförkylningen. Men det är en hel del andra som också har drabbats av något liknande så det är väl ett elakt virus kan jag tro som vägrar ge sig.

Jag tror, lägg märke till att jag säger tror, att jag ska klä på mig kläder, gå ner med soporna, åka till affären, städa och sedan duscha och efter det ska jag med gott samvete lägga mig för att vila lite. Men som den trogne läsaren redan vet så kan det gå precis hur som helst med mina planer. Risken är överhängande att jag inte får ett jota gjort. Men då blir det väl så då. Jag tänker inte hänga upp mig på något sånt idag. Det får gå som det går. Men chansen är högre idag att jag får det jag planerat gjort än igår till exempel. Helt enkelt för att soporna luktar illa i hallen och jag måste handla cigg. Så då får vi se om det inte i alla fall blir de två sakern gjorda. Och eftersom Chips, katten, har pinkat i duschen igen så måste jag städa toaletten och då kanske jag får upp farten. Det hela verkar inte helt omöjligt alls.

Men som sagt. Steg ett är att komma ur morgonrocken och på med kläder. Jag får nog börja i den änden tror jag.

Den här eviga förkylningen suger musten av mig. Jag känner mig helt dränerad på kraft och energi. Det enda jag duger till är att dricka kaffe, röka och fundera på att läsa lokalblaskan. Nått mer får jag liksom inte gjort. Men jag får väl kraftsamla som det heter och försöka få till lite fart på blodet i kroppen på mig.

Men några större åthövor blir det inte idag känner jag. Det räcker så bra med småpyssel. Gott nog så har ångesten inte visat upp sitt fula huvud än och jag hoppas att den håller sig borta för resten av dagen med. Sån skit orkar jag bara inte med känner jag.

Klockan tickar på men jag sitter kvar. Det bara är en sån dag (igen). Sitter och slirar i tanken lite kring vad jag ska äta denna vackra höstdag. Pasta får det bli. Helt enkelt för att jag inte har något annat hemma och jag tror det är bäst att jag äter före jag åker till affären för annars så kanske jag får tuppjuck där och det är inte på något sätt något jag önskar mig själv. Det klarar jag mig utan så bra så.

Så jag går väl iväg och gör det nu då, mat alltså.

Äsch. Ingen bra början på dagen alls. Jag hade en grej att sköta, en ynka grej men lyckades försova mig. Det var ju dags för terapi i dag men inte vaknade lilla WoB när alarmet ljöd i morse. Inte heller vaknade jag när teraputtan ringde för att kolla vart jag tagit vägen. Nä, jag sov så gott så gott så. Det var först när jag vaknade av mig själv som misstaget upptäcktes. Fan ock som min salige fader skulle sagt.

Sen fick jag börja dagen med att ringa till supporten för det mobila bredbandet eftersom jag inte kom ut på nätet. Typiskt för en sån här dag liksom. Men det gick bra till slut och nu funkar nätet snabbare än det någonsin gjort. Gott så.

Men, jag får väl plocka ihop delarna av mitt liv och försöka få någon ordning på den här dagen. Bland annat är det hög tid att betala räkningarna. Jag har ju inte kunna logga in på internetbanken förrän nu eftersom nätet varit för långsamt. Hua, jag har ingen som helst lust att titta på det sorgliga spillrorna av mitt konto men det är lika bra att ha det gjort.

De berömda soporna ska till soptunnan. Nu börjar det lukta skumt i hallen med så det är verkligen dags att ta tag i det där. Sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Handla kattmat, mjölk och diskmedel till diskmaskinen ska jag väl göra med. Vi får helt enkelt se vad dagen har att bjuda på känns det lite som. Var sak har sin tid och allt det där.