WoBWorld

Jag trodde jag kunde springa ifrån ångesten, men jag sprang rakt i dess famn. Kan jag förklara det enklare? Det var ju så det var. Jag trodde mig köpa en stunds lugn och ro men betalade dyra pengar för svett, stank och ivriga tankar. Men det börjar lugna sig. Jag har bara två folköl och en starköl kvar. Sen väntar sömnen. Men jag sparar på dem. Låter de droppa in i lugn takt. Jag vet vad jag gör. Jag är van vid detta laget. Chips sover i sin fåtölj i trygg förvissning om att husse kommer att klappa henner närhelst hon kommer till mig. För så ser det ut. Jag har liksom bara en sak att ta omhand om. Min katt. Mina barn lever sina liv med sina mödrar och väl är väl så. Pappa är en figur som dyker upp då och då. Som gubben i lådan. Men jag älskar dem. Så förbannat mycket. Alldeles för mycket tror jag.

Men nu sitter jag här, i mitt vardagsrum som är relativt städat, damfritt. Katten sover och jag har en skrikande ångest. Känner mig ensam, bortglömd, oälskad. Försvunnen. Död. Borttynad. Begraven. Borta. Jag hör inte hemma här. Jag borde bo hemma. I min stad, i min stadsdel. I mitt hem. Inte här. Jag längtar efter doften av skogen vid giffaplan. Att vakna till skrien från djurparken. Att höra lejons vrål mitt i lilla Borås. Vad i hela helvete gör jag här?

Man funderar. Men kanske är det mitt öde att skapa mig en framtid här. Där min moder flyttade ifrån och min farfader flyttade likaså ifrån. Kanske ska jag återvända och göra mitt öde större än det är nu. Tja. Fan vet.