WoBWorld

Vädret är som min själ. Det regnar hela tiden. I mitt inre brottas jag med min egen uselhet. Det svarta får ta form och skapar bilder i mitt inre. Skuggor, former. Jag lever ett låtsasliv för tillfället. Jag klappar katten, spelar Harpan på datorn i sovrummet och försöker stänga ute stanken av min egen kropp. Utan näring, utan själ. Helt fast i en roll jag spelar, för att få tiden att gå, för att kvickna till, för att bli frisk igen. En väg jag slagit in på alldeles av egen vilja. Saknar flydda ting, flydda personer. En värk i hjärtat, för vart jag hamnat i livet. Det var ju inte så här det skulle bli. Alls. Jag var ju ämnad för större ting. Inte detta krälande i min egen andes stinkande smet.

Alla kvinnor jag älskat. Borta, försvunna. Jag har själv stött bort dem, tvingat dem att lämna mig. Jag saknar dem alla. På olika sätt. Deras dofter, deras skratt. Miner, ord. Små egenheter, sätt att vifta bort en hårslinga i ansiktet, sätt att sträcka på ryggen. Borta. Försvunnet. Själv har jag bara kvar ett paket cigaretter och en malande hunger i bröstet.

Var det värt det?