Hemlängtan

Tänk jag har aldrig förstått mig på dem som hela tiden längtar bort. Jag längtar hela tiden hem. Jag skulle nog aldrig fixa att flytta till en helt ny stad. Jag trivs i invanda Borås. Här han jag min familj, mina vänner, alla minnen. Det räckte gott att flytta till Viskafors för att jag ska känna att jag vill närmare min gamla hederliga stadsdel Sjöbo. Men nu är det ju som det är med det där. Missförstå mig inte, Viskafors är så trevligt som det bara kan vara och jag trivs med läget, min lägenhet och allt det där. Men det ligger hur man än ser på det lite avsides. För mig alltså. Men skulle jag vara uppfödd här kanske jag skulle tycka annorlunda.

Jag har bott nästan hela mitt liv i samma stadsdel förutom en liten utflykt när jag och min yngsta sons moder köpt hus på landet. Men det var helt ok för då fick man liksom så mycket mervärde i form av eget hus, stor trädgård vidunderliga omgivningar. Men när väl vi bröt upp från varandra var det aldrig någon fråga om vart jag skulle flytta, till Sjöbo igen.

Men en del drivs av en obändlig längtan bort från det som är deras rötter. Jag kan inte förstå mig på det där. Hemma som är så mysigt. Att veta vart man köper gott kaffe, vart gatorna går och känna igen sig. Det är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Kanske ligger svaret i min ångestsjukdom. Man behöver ett fort, en tillflyktsort som känns trygg. Visst, jag har pippi på att campa under sommaren, i främmande städer. Men det är bara små utflykter i världen. Sen vill jag hem till mitt vardagsrum, min säng och min katt igen.

Men vi är alla olika. Jag är väl troligen trygghetsnarkoman. Det räcker väl med att sleva i sig ärtsoppan på torsdag för att mätta min äventyrslystnad. En del åker världen runt, klättrar i berg eller dyker i hav, själv så går jag till affären för att få kickar. Jag trivs aldrig så bra som i min säng, med en god bok och katten bredvid mig.

Min mormor och morfar tog sig hela vägen från Ingermanland, som ligger i Ryssland, till Sverige under andra världkriget. Det var tvunget, de gick över isen för att rädda sin familj. Jag lurar ofta på den sorg som man måste bära när man är tvungen att fly sina rötter och anpassa sig i ett nytt land. Men de gjorde precis det.

Någon gång, när allt lugnat ner sig, ska jag tillbaka till Sjöbo igen. Något annat finns inte. Närheten till allt jag känner igen, är van vid. Fast man ska förresten aldrig säga aldrig. Kanske fastnar jag i Visafors, kanske hamnar jag någon annanstans. Men jag kommer nog alltid att längta hem.

Kommentarer
Postat av: anna

jo det där känns igen, är nog likadan

2008-10-22 @ 16:05:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback