Innan ångesten
Jag önksar att jag någon gång kunde lägga lite energi utanför mig själv. Men det mesta av tiden går åt till att hela tiden känna efter. Jag vet inte hur det blivit såhär. Även nu, med magen full med en god kopp kaffe och några av mina väl valda lugnande så känner jag bara efter för att hitta nått som känns fel. Jag har fått en stickande huvudvärk som jag genast tolkar som något farligt, fast jag när jag känner efter finner att den kommer från min spända nacke. Hjärtat rusar på som om det vore tokigt och jag tänker genast på mitt höga blodtryck. Sitter och snattrar med min äldsta son på msn och han mår usel han med. Vilka usla gener man lämnat efter sig. Men han funderar i alla fall på att gå på dagens rep med bandet så jag får väl även jag ta mig samman och ge mig ut i världen för att köpa den där kattmaten och kattsanden.
Utan Chips, katten, vet jag inte hur det hade gått nu i helgen när marorna red mig som värst. Hon lade sig bredvid och tvingade mig att klappa henne, något som fick mig att slappna av lite mitt i min armod. Hon är kvinnan i mitt liv den lilla pälsbollen. Så jag tycker att jag är skydligt henne en läcker portion av Sheba, men för att ge det måste jag som sagt traska till affären. Tja, kanske lite frisk luft kan vara bra. Ute börjar solen redan gå ner och slänger gyllene ljus på de kala träden. Men jag hinner nog inte utnyttja det sista ljuset för jag tror att jag får lägga mig på sängen och spela lite Harpan medan talbetterna verkar. Annars pallar jag aldrig att gå till affären. Men en stilla promenad i mörkret är inte helt fel det heller.
Men fick jag bestämma så skulle jag bo hemma på Sjöbo nu, ta en promenad längs med Viskan innan mörkret kommer. Andas frisk luft. Låta andetagen lugna mig. Men som jag redan kommit fram till så är det som det är.
Till min stora förvåning så finner jag att svetten från pannan droppar ner på tangentbordet. Men, jag fryser ju? Tja, hur det går till med det där i kroppen kan man bara fundera över. Under handflatorna så sipprar ångestsvetten fram och lämnar små dropar på tangenterna. Så, jag ska nog lägga mig lite innan den stora ångesten är här.
Så får det bli en stund.
Utan Chips, katten, vet jag inte hur det hade gått nu i helgen när marorna red mig som värst. Hon lade sig bredvid och tvingade mig att klappa henne, något som fick mig att slappna av lite mitt i min armod. Hon är kvinnan i mitt liv den lilla pälsbollen. Så jag tycker att jag är skydligt henne en läcker portion av Sheba, men för att ge det måste jag som sagt traska till affären. Tja, kanske lite frisk luft kan vara bra. Ute börjar solen redan gå ner och slänger gyllene ljus på de kala träden. Men jag hinner nog inte utnyttja det sista ljuset för jag tror att jag får lägga mig på sängen och spela lite Harpan medan talbetterna verkar. Annars pallar jag aldrig att gå till affären. Men en stilla promenad i mörkret är inte helt fel det heller.
Men fick jag bestämma så skulle jag bo hemma på Sjöbo nu, ta en promenad längs med Viskan innan mörkret kommer. Andas frisk luft. Låta andetagen lugna mig. Men som jag redan kommit fram till så är det som det är.
Till min stora förvåning så finner jag att svetten från pannan droppar ner på tangentbordet. Men, jag fryser ju? Tja, hur det går till med det där i kroppen kan man bara fundera över. Under handflatorna så sipprar ångestsvetten fram och lämnar små dropar på tangenterna. Så, jag ska nog lägga mig lite innan den stora ångesten är här.
Så får det bli en stund.
Kommentarer
Trackback