Mitt i livet
Nu har jag visst varit vaken tillräckligt länge. Den gamla hederliga ångesten börjar rycka i själen på mig igen. Inte de senaste dagarnas skärande, bitande, huggande fylleångest, utan den gamla vanliga, välkända ångesten. Men det är inte så farligt. Det kan jag ju alltid lösa genom att lägga mig en stund.
Men det är lite retande att man inte kan få må bra någon lång stund. Få lite fart på livet. Men det är väl som det är med det där. Jag har börjat misströsta kring huruvida jag någonsin kommer få må bra någon längre period igen. Ångesten ligger insprängd i livet som fettet på en skinka.
Kanske måste jag byta fokus. Sluta hoppas att jag kommer bli frisk utan börja försöka samla kraft till att orka leva dag ut och dag in med ångest som dyker upp lite titt som tätt. Jag vet inte. Men alkoholens utväg måste vara stängd ett bra tag nu. Men det gäller bara att orka trampa vatten, sekund för sekund. Det är ju det som är problemet. Inte de enstaka ångestattackerna, utan den ständiga rädslan för att det ska braka till igen. Det gäller att man orkar hålla huvudet ovanför vattenytan trots att man redan är utmattad. Sen tillkommer ju livets alla motgångar, de som tillhör varje liv. Ensamhet, sorg och längtan efter nått bättre. Men de sakerna är ju inte sjukliga, bara jobbiga.
Tja, jag vet inte. Men nu ska jag i alla fall njuta av en kopp kaffe och låta den här morgonen få vara precis vad den är, en början på en dag mitt i livet.
Men det är lite retande att man inte kan få må bra någon lång stund. Få lite fart på livet. Men det är väl som det är med det där. Jag har börjat misströsta kring huruvida jag någonsin kommer få må bra någon längre period igen. Ångesten ligger insprängd i livet som fettet på en skinka.
Kanske måste jag byta fokus. Sluta hoppas att jag kommer bli frisk utan börja försöka samla kraft till att orka leva dag ut och dag in med ångest som dyker upp lite titt som tätt. Jag vet inte. Men alkoholens utväg måste vara stängd ett bra tag nu. Men det gäller bara att orka trampa vatten, sekund för sekund. Det är ju det som är problemet. Inte de enstaka ångestattackerna, utan den ständiga rädslan för att det ska braka till igen. Det gäller att man orkar hålla huvudet ovanför vattenytan trots att man redan är utmattad. Sen tillkommer ju livets alla motgångar, de som tillhör varje liv. Ensamhet, sorg och längtan efter nått bättre. Men de sakerna är ju inte sjukliga, bara jobbiga.
Tja, jag vet inte. Men nu ska jag i alla fall njuta av en kopp kaffe och låta den här morgonen få vara precis vad den är, en början på en dag mitt i livet.
Kommentarer
Trackback