Panic is on the way
Usch. Jag som tänkte ta mig til affären och ut i friska luften åker så klart på en redig nit när det gäller det där. Herr och fru Ångest besöker mig. Igen. På väg mot en panikattack men jag försöker hålla den ifrån den, bland annat genom att skriva detta. Jag bara orkar inte en panikattack igen. Inte idag. Inte nu. Jag som tyckte det gick så bra idag. Visserligen lite trött men det kan man ju vara på en lördag liksom.
Men ack vad jag bedrog mig. Nu sitter jag och försöker andas rätt, slappna av så gott det går och inte tänka dumma tanker. Men de pockar på hela tiden. I munnen känns tungan som ett främmande föremål som ska tuggas upp och ätas. Den är liksom inte en del av mig utan något främmande. Som att ha en stor kotlettbit i munnen. Fan, jag måste tänka annorlunda, tänka rätt. Ta bort den där knepiga känslan. Kanske hjälper det om jag går och lägger mig på sängen? Läser lokalblaskan och somnar gott sen. Fast affären stänger 18.00 och jag måste dit för att köpa cigg. Risken är stor att jag sover längre än till 18.00 och då sitter jag där jag sitter utan cigg och inget öppet.
Jo, jag vet, det är ett gyllene tillfälle att sluta röka. Skulle spara både hälsa och pengar därigenom. Men fan vet om detta är läge för det. Hade jag vetat och orkat ta mig igenom en sådan pärs hade jag nappat på livets erbjudande direkt. Men nu vet jag inte. Om typ två dagar har jag i alla fall inga pengar kvar så då får väl det där lösa sig då ändå. Men jag vill inte sabba lördagen med nikotinabstinens. Det räcker så bra med all annan skit som ramlar ner över mig hela tiden.
Jaja, nu har ångesten lagt sig lite, bara på grund av att jag satte mig att skriva. Känns helt ok igen, eller, det kanske var att ta i. Men det känns bättre i alla fall. Det får man väl nöja sig med. Eller?
Men ack vad jag bedrog mig. Nu sitter jag och försöker andas rätt, slappna av så gott det går och inte tänka dumma tanker. Men de pockar på hela tiden. I munnen känns tungan som ett främmande föremål som ska tuggas upp och ätas. Den är liksom inte en del av mig utan något främmande. Som att ha en stor kotlettbit i munnen. Fan, jag måste tänka annorlunda, tänka rätt. Ta bort den där knepiga känslan. Kanske hjälper det om jag går och lägger mig på sängen? Läser lokalblaskan och somnar gott sen. Fast affären stänger 18.00 och jag måste dit för att köpa cigg. Risken är stor att jag sover längre än till 18.00 och då sitter jag där jag sitter utan cigg och inget öppet.
Jo, jag vet, det är ett gyllene tillfälle att sluta röka. Skulle spara både hälsa och pengar därigenom. Men fan vet om detta är läge för det. Hade jag vetat och orkat ta mig igenom en sådan pärs hade jag nappat på livets erbjudande direkt. Men nu vet jag inte. Om typ två dagar har jag i alla fall inga pengar kvar så då får väl det där lösa sig då ändå. Men jag vill inte sabba lördagen med nikotinabstinens. Det räcker så bra med all annan skit som ramlar ner över mig hela tiden.
Jaja, nu har ångesten lagt sig lite, bara på grund av att jag satte mig att skriva. Känns helt ok igen, eller, det kanske var att ta i. Men det känns bättre i alla fall. Det får man väl nöja sig med. Eller?
Kommentarer
Trackback