Mitt tomma liv
Fasen, jag måste fylla mina dagar med nått vettigt. Som det är nu så flyter timmar, dagar bort utan att jag får mer gjort än att blogga och städa. Det känns... tomt? Jag halkar omkring i livet iklädd min morgonrock, klappar katten, åker och handlar. Röker och dricker kaffe. Läser. Tittar på film. Allt utan mening eller mål mer än att hålla uppe min mentala rustning. Sover bort störta delen av mitt liv. Jag har oändlig tid på mig att göra ingenting.
Mitt sociala liv har raserats totalt. Jag har blivit en ensling. Jag borde röra på mig mer, både psykiskt och fysiskt. Men lusten att finna något att brinna för är lika med noll. Fan, jag är liksom liknöjd. Inte sugen på något mer än att få sekunderna att ticka på tillräckligt för att jag ska kunna lägga mig och sova igen. Hade det inte varit för mitt boendestöd och min terapi skulle jag knappt träffa en männiksa att prata med under hela veckan. Visst, jag smsar lite med K och Polare M, chattar på msn med min äldsta son. Men nog borde jag kunna träffa mer folk än jag gör? Jag har låtit mina vänner ligga i träda så länge att de troligen har glömt bort mig mer eller mindre. Träffar jag någon så är det i sammanhang när man dricker. Umgås nykter finns knappt.
Så jag sitter här. Lyssnar på P2 och låter livet försvinna, sakta men säkert. Gränsen mellan mig och Chips, katten suddas sakta ut. Vi äter, sover och kelar på lika villkor. Men jag är inte katt. Jag är människa, med behov av sociala relationer.
Men det finns ljusglimtar. Som de där chattsessionerna med äldsta sonen. Äntligen kan vi prata som folk, utan en massa underliggande aggression. Vi lever rätt lika, han och jag. Ensamma i stängda rum, tittar på dokumentärer och lever för musik. Älskar Kalle Anka-pocket. Ensamma och små i världen. Men skillnaden är att han har hela livet framför sig, jag lever mitt i det och jag är rädd för att en dag vakna upp och vara gammal och märka, upptäcka att jag slösat bort livet på trivialiteter. Jakten på kärlek. Famlande, smått desperat, sorgsen. Som att gripa efter luft, tomma intet. Gång på gång.
Nä, jag måste, på något sätt, ta klivet ut i livet igen. Detta funkar inte, inte i längden. Jag gick i många år och längtade efter att få vila ut, hämta kraft. För tusan, nu borde jag väl vara klar med det? Efter att i många år ha sovit max 4 timmar per dygn under arbetsveckan så sover jag nu minst 12 timmar per dygn. Jag har haft gott om tid att vila upp mig. Nu borde jag vara full med kraft och sugen på livet.
Nä, sugen på livet är jag, men jag känner mig lika kraftlös som förut. Det är väl som min äldsta son säger, den här sjukdomen gör att man är helt slut hela tiden. Det tar sådan ofantlig kraft bara att utföra de allra enklaste sysslor, som att vara vaken och kämpa med ångesten så att den inte tar över hela livet. Man är uppjagad och ofantligt trött samtidigt. Men det går inte att förklara för männiksor som inte varit med om det själva. De tycker att de själva har fullt upp i sina liv och om de klarar av det varför ska jag då sitta på röven dag ut och dag in?
Jaja, det är med det där som det är. Nu tror jag att jag ska försöka upprätthålla någon form av värdighet och gå in i duchen och tvaga bort tvivlet och depressionen. Sen ska jag ut och åka med mopeden. Bättre än att inte komma ut alls även om jag vet att jag borde röra på mig.
Nått ska man ju fylla sitt liv med.
Mitt sociala liv har raserats totalt. Jag har blivit en ensling. Jag borde röra på mig mer, både psykiskt och fysiskt. Men lusten att finna något att brinna för är lika med noll. Fan, jag är liksom liknöjd. Inte sugen på något mer än att få sekunderna att ticka på tillräckligt för att jag ska kunna lägga mig och sova igen. Hade det inte varit för mitt boendestöd och min terapi skulle jag knappt träffa en männiksa att prata med under hela veckan. Visst, jag smsar lite med K och Polare M, chattar på msn med min äldsta son. Men nog borde jag kunna träffa mer folk än jag gör? Jag har låtit mina vänner ligga i träda så länge att de troligen har glömt bort mig mer eller mindre. Träffar jag någon så är det i sammanhang när man dricker. Umgås nykter finns knappt.
Så jag sitter här. Lyssnar på P2 och låter livet försvinna, sakta men säkert. Gränsen mellan mig och Chips, katten suddas sakta ut. Vi äter, sover och kelar på lika villkor. Men jag är inte katt. Jag är människa, med behov av sociala relationer.
Men det finns ljusglimtar. Som de där chattsessionerna med äldsta sonen. Äntligen kan vi prata som folk, utan en massa underliggande aggression. Vi lever rätt lika, han och jag. Ensamma i stängda rum, tittar på dokumentärer och lever för musik. Älskar Kalle Anka-pocket. Ensamma och små i världen. Men skillnaden är att han har hela livet framför sig, jag lever mitt i det och jag är rädd för att en dag vakna upp och vara gammal och märka, upptäcka att jag slösat bort livet på trivialiteter. Jakten på kärlek. Famlande, smått desperat, sorgsen. Som att gripa efter luft, tomma intet. Gång på gång.
Nä, jag måste, på något sätt, ta klivet ut i livet igen. Detta funkar inte, inte i längden. Jag gick i många år och längtade efter att få vila ut, hämta kraft. För tusan, nu borde jag väl vara klar med det? Efter att i många år ha sovit max 4 timmar per dygn under arbetsveckan så sover jag nu minst 12 timmar per dygn. Jag har haft gott om tid att vila upp mig. Nu borde jag vara full med kraft och sugen på livet.
Nä, sugen på livet är jag, men jag känner mig lika kraftlös som förut. Det är väl som min äldsta son säger, den här sjukdomen gör att man är helt slut hela tiden. Det tar sådan ofantlig kraft bara att utföra de allra enklaste sysslor, som att vara vaken och kämpa med ångesten så att den inte tar över hela livet. Man är uppjagad och ofantligt trött samtidigt. Men det går inte att förklara för männiksor som inte varit med om det själva. De tycker att de själva har fullt upp i sina liv och om de klarar av det varför ska jag då sitta på röven dag ut och dag in?
Jaja, det är med det där som det är. Nu tror jag att jag ska försöka upprätthålla någon form av värdighet och gå in i duchen och tvaga bort tvivlet och depressionen. Sen ska jag ut och åka med mopeden. Bättre än att inte komma ut alls även om jag vet att jag borde röra på mig.
Nått ska man ju fylla sitt liv med.
Kommentarer
Trackback