Tankar huller om buller

Jag har återrvänt till min musikaliska hemvist och lyssnar på Elvis. En bunte anternativa inspelningar med låtar som jag knappt har hört ens. Det är som balsam för själen. Min lugnade tabletter börjar verka med så jag har äntligen fått något som likna ro i själen, efter tre dygn. Men kroppen gör fortfarande flyflammande uppror. Utan att gå in på detaljer så är magen helt kass, jag skakar och svettas och fryser och näsan rinner. Jag är hungrig efter att bara ätit lite bacon och två stekta ägg sedan i fredags. Men jag vet inte om jag lyckas klämma ner nått i magen. Min son som själv har fallit in i ångestens värsta inre, i ångestvidundret som han mycket målande beskriver det som, efter att ha levt ett liv i några dagar där han har sovit på dagarna och varit vaken på natten och knappt ätit något, har kommit på den strålande idén att be sin ömma moder köpa drucsocker. Jag tror jag ska göra det samma om jag nu kommer ut och till affären.

Jag befinner mig mitt mellan att må bra och må kass. Men det klart, när man själförvållat kastat sig ner för stupet ska man inte bli förvånad om det ömmar i kroppen i några dagar. Men kanske kommer jag att få ro nog till att titta på filmen "Amelie från Montmartre" som jag lånade av äldsta sonen när jag svängde förbi där i fredags, innan allt gick åt helvete. Jag liter ohöljt till min sons goda smak. Han är myckt mer mogen är jag var när jag var 18, både när det gäller film eller musik. Nu är det han som får lära mig och visa på sådant som är bra. Han uppskattar allt bra musik, oavsett vilken etickett man satt på den och det hedrar honom. Han lyssnar på allt från Korn till Sinatra och har upptäckt att musik kan hela.

Nä, jag sak nog dricka en kopp kaffe till, röka en cigarett och i alla fall gå ut med soporna. Sen får vi se om promenaden utsträcks till affären. Jag är lite skakis till tanken på att gå hela vägen till affären och ställa mig i kö, men det kanske går. Funkar det inte så är det väl bara att vända om liksom. Fast nu börjar jag känna mig mogen att ta mopeden, det vore ju helt klart bättre. Men jag tror jag väntar en timma till innan jag gör det.

Innan dess kanske jag skull ta mig en duch i alla fall. Jag har städat upp i köket, lagt in havet av tomburkar i stora garderoben, fixat till i sovrummet. Men i morgon så ska jag fram med mirakeltrasan, dammsugaren och moppen. När själen ligger på botten så mår man så mycket bättre när det är rent och snyggt omkring en har jag märkt. I alla fall vet jag att jag mår bättre när det är städat och iordning hemma. Det sak liksom alltid kännas ok att ta mot ett besök.

Inte för att jag får några besök. Jag tror, om jag inte missat nått, att jag fått ca 5 besök sedan jag flyttade in 10/3 i år. Sen har jag själv varit på några besök med, men det blir ju så förbannat krångligt när man inte har bil och antingne måste ta mopeden eller dricka några folköl för att åka buss. Det utlimata mängden är 4 har jag kommit fram till och så någon för att samla mig för att åka hem igen. Det är ju helt jävla skjukt. Herregud, när ajg läste till sjuksköterska tog jag bussen fram och tillbaka från Ulricehamn en gång i veckan för att praktisera. Det var lika enkelt som att knyta skorna. Men nu för tiden så är det mer eller mindre omöjligt att åka från Viskafors till Borås innerstad. Ångesten blir outhärdlig.

Jag hoppas mycket på när jag och min tereapeut ska ut och öva mig i att åka buss. Det vore underbart att återigen kunna sitta på en buss som folk och helt enkelt ta mig från plats A till plats B utan mankemang. Några andra saker jag drömmer om är att kunna äta på en restaurang utan att behöva dricka alkhohol för att klara det. Kanske en vacker dag jag kan "lära om" allt det där.

Nu är klockan 17.08 men i kroppen är den en timma senare. Jag blir hela tiden förvånad över att tiden är som den är. Men det är nog bara köksklockan som jag glömt att ändra. Klockan i bilen är ju ingent problem. Den står där den står fram tills i vår när jag förhoppningsvis fått ihop de rena proverna och min läkare har skrivit ett intyg så att jag kan få tillbaka körkortet. Det vore en helt otrolig frihet.

Men som jag redan sagt ett antal gånger, det där är i framtiden. Men jag tror att jag måste börja blicka lite framåt. Jag kan helt klart inte leva mitt liv såhär. I vecklig ensamhet med bara min älskade Chips vid min sida. Jag kan inte fortsätta dränka min kropp i alkohol. Jag har redan tagit ett stort steg genom att strunta i att dricka under veckorna. För det mesta i alla fall, vi ska inte ljuga här. Men att dricka starköl är inte heller ett val längre. Det kostar på för mycket. De senaste gångern jag druckit något starkare än folköl har det slutat i katastrof. Jag ska nog vara glad att det inte blivit värre än det vart. Men att en vuxen man som närmar sig 40 vaknar i skogen är inte rimligt. Sånt kan man göra när man är 17, men det var länge sedan jag var det nu.

Kanske ska jag göra slag i saken och söka hjälp utanför den direkta vården, tillexempel kanske kan AA göra nått för mig, eller i alla fall ge min verktyg för att styra upp mitt liv. Jag har fått förmånen att vara hemma med betalning till 2011 och det ultimata vore ju om jag tog tillvara på tiden, försökte bygga upp mig själv igen istället för att ständigt bryta ner min själv med menlösa dagar, ensamhet och drickande. Tanken har växt i mig, men jag vet inte om jag är framme än. Men så länge det sker något uppe i skallen så kanske det är början på en annan väg att gå. Jag hoppas att jag kan resa mig än en gång, för så här vill jag inte leva. Jag vet hur det slutar, det gröper ur min livsglädje och slutligen så sitter jag där igen med tankar på att göra något dramatsiskt, göra slut på det hela. Jag kan då inte räkna med att ha sån tur som att en underbar människa från Varberg, K, sätter sig på tåget och plockar upp delarna av mig och sätter ihop mig igen.

Snart, alldeles för snart, är det jul och jag vet inte hur jag ska fixa julen i år. Troligen så tar jag mig till tant mamma för att fira den där. Låta barnen komma på besök, umgås och sedan med tårar i ögonen se hur de går hem till sina respektive familjer. Att de skulle ta sig hit ut är nog inte att tänka på. Förresten så har jag bara min mor att fira jul med.

Det kommer säkerligen bara att bli korta stunder och många klumpar av gråt i halsen. Jag önskar jag hade en kvinna att dela min jullycka med. God mat, intrtessanta diskussioner. Byta klappar, somna tillsammans i julnatten. Men det är itne för mig, inte i år i alla fall.

Nä, nu tror jag att jag ska ignorera mitt skenande hjärta och sätta mig på Gula faran för att åka till affären. Det sak bli skönt att ha det gjort känner jag. Frafmör allt behöver jag mat för att bli som folk igen. Nu har jag druckit några koppas kaffe och ätit två bullar. Det är knappast det som hela kroppen efter en sånhär misshandel.

Sen sak jag rengöra Chips låda, gå ut med soporna, duscha och renbädda sängen. Sen ska jag nog lägga mig för att titta på en film i sobrummet, låta livets mörker sänka sig över mig och har jag tur lägger sig Chips bredvid och spinner i mitt öra.

Men vi får väl först se hur det går med affären.

Kommentarer
Postat av: Bloggläsaren Peter

Hejsan Jonas!



Jag lider verkligen med dig i din fruktansvärda situation och hoppas SÅ att du ska komma ur ångesthelvetet som plågar och suger allt meningsfullt liv ur dig.

Du har ju en sån otrolig kapacitet egentligen, men ångesthelvetet har förstört och förstör så mycket för dej att man inte har några ord för denna tragedi. Det kan inte vara bra för dej att sitta ensam med ångesthelvetet i Viskafors för dej där du ju inte har några vänner och släkt.

Tycker det verkar som om den hjälp du får inte har den kvalitet och kvantitet som du så väl behöver och borde ges som en självklarhet.

Iså fall skulle du ju såklart inte falla ner i såna här vidunderliga alkohål och dunderpanikattack på dunderpanikattack.

Det är ingen värdig tillvaro för dig, Jonas!

Du är värd så mycket, mycket mer!

Du ska tillbaka till livet. Du har ju många år framför dej. Det här helvetet måste ta slut snart för dej. Du har en enorm styrka och kämpaglöd om du får den skräddarsydda hjälp och medmänskliga gemenskap du såklart behöver för att må bättre och bättre.



Såg att du läst artikeln om den sexdömde professorn Stolt i lokalblaskan i helgen.

Håller med dej om att karl´n absolut bör få en chans. Han är (var förut i alla fall) en läkare med stor kunskap, engagemang, empati och lyfte i alla läget fram hoppet, hoppet också när allt ser mörkt och svårt ut. Läste att du skulle försöka få honom att bli din läkare. Kollade därför upp var hans nya mottagning ligger och tel.nr dit om du fortfarande vill försöka få honom till din läkare.

Hela Människan heter Stolts läkarmottagning och ligger på Första Villagatan 11 i Borås och tel.nr:et enligt eniro är 033-131131.



Hoppas att det kommer att ljusna nu äntligen för dej och att du ska kunna bli kvitt ångesthelvetet snart. Det finns alltid hopp, Jonas!!!

Vi är många som tror på och bryr oss om dej!

Du skriver en fantastiskt välskriven och levande blogg. Du kommer snart att göra författardebut med din grymma kapacitet att beskriva målande och medryckande, så håll ut... det måste bara vända för dej!!! Så måste det bli!!!

2008-10-27 @ 19:20:49
Postat av: Anonym

Tack för ditt värmande inlägg. Det är sånt som gör att det läns lite lättare att leva, att man hör att det finns människor där ute i världen som kan förstå lite vad det handlar om och som inte bara skriker "skyll dig själv", även fast jag i sådana här dagar, när jag ställt till det extra av egen försorg nog skulle kunna ta en sådan utskällning.



Tack igen!!

2008-10-27 @ 21:25:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback