Inte giftasmaterial

Jag sitter med dystra tankar. Jag satt i köket och rökte och tittade på Chips, katten, som åt. När jag tänkte på vilken tur jag har som har en sån bra liten kamrat så kom jag osökt in på mina relationer med kvinnor och därifrån var det inte långt till att fundera på varför jag misslyckats så totalt med mina relationer i livet. Fast egenligen så är det inte så svårt alls. Jag är helt enklet usel som partner. Jag är uppblåst och pompös, kontrollerande, svartsjuk, självisk och egocentrerad. Jag går min egen väg även i ett förhållande och lever liksom bredvid familjen.

Under åren har jag lärt mig mycket och har inte gjort samma misstag två gånger. Men tyvärr så lyckas jag med konstycket att utveckla andra sätt att göra bort mig på. I min första "riktiga" relation så fick vi barn när vi båda var unga, hon var 17 och jag var 20 och hela livet ställde sig helt upp och ner. Dessutom debuterade min panikångest mitt i alltihopa vilket gjorde det ännu svårare att få till nått riktigt familjeliv. Jag gjorde lite som jag ville, försvann från hemmet för att åka till Danmark med min Polare Nelson eller stod i garaget och drack folköl, var otrogen men samtidigt totalt svartsjuk. Givetvis funkade det inte i längden utan vi bröt upp efter 8 år.

Jag levde som singel i bara några få månader innan det var dags för ett nytt förhållande. Det började så bra, vi flyttade ihop och vips var hon med barn. Vi läste bägge två till sjuksköterskor, fast hon var före mig och hela situationen blev rätt så pressad vilket fick till följd att min ångestsjukdom blommade ut i full fart igen. Jag blev taggig och tvär, exploderade för ingenting och kränkte min kvinna gång på gång. Efter att vi båda två fått jobb och köpt hus på landet så kulminerade det hela och jag blev totalt omöjlig att ha att göra med. Ingen ångrar sig mer än jag, speciellt eftersom vår relation sedan dess varit ytterst frostig.

Nästa fårhållande hade jag lärt mig en massa och försökte undvika att åka i diket. Men denna gången blev jag totalt innesluten och vägrade diskutera så fort det liknade ett allra minsta lilla bråk. Istället för att prata så gick jag undan, eller helt enkelt ut. Jag hade dessutom tappat greppet på mitt drickande. Att damen var 12 år yngre och bara 8 år äldre än min äldsta son gjorde ju inte saken bättre. Det var en massa hit och dit i några år innan jag slutligen, under ett uppehåll i förhållandet träffade en ny kvinna, min före detta fru.

Så, hon fick ärva en ångestsjuk, deprimerad, alkoholist som under vår tid ihop blev inlagd på torken, sjukpensionär och allt som tiden gick så fjärmade jag mig från familjen och började fungera som en separat enhet i vår stora familj. Min fru fick ta hand om hem och barn, även mina barn, medan jag gick omkring i morgonrock och drack folköl från det jag gick upp till det jag slocknade på kvällen. Visserligen gjorde vi en massa roliga saker ihop, åkte på kryssning, campade och reste runt. Men det hela slutade alltid med att jag låg i sängen och var deprimerad och innesluten.

Klart att hon tröttnade, grälen blev allt fler och hon började leva sitt liv på sitt eget håll. Till slut så levde vi två helt olika liv och det enda vi hade gemensamt var att vi sov i samma säng.

Så, för snart två år sedan fick hon nog och vi separerade. Sedan dess har jag levt ensam. Jag vet inte om jag skulle våga mig på att ens försöka ha ett förhållande igen. Det gör så förbannat ont när det går i kras. Jag har det bra som jag har det liksom. Jag och katten kan leva vårt liv tillsammans, jag vaknar när jag vill och somnar när jag vill och äter när jag vill.

Den enda jag fortfarande har en bra relation med är mina stora barns moder. Hon har stöttat mig många gånger genom åren, sopat upp skärvorna efter min framfart och lyssnat många, många timmar på mig när jag behövt prata av mig. Hon är en klippa. Jag hade en bra relation med före detta frun med men det tog slut av någon anledning förrra julen, troligen i samband med att hon träffade en ny man. Min yngsta sons mamma tycker att jag bäst skulle göra mig under en gran i skogen tror jag. Jag får inte ens ha min son här över natt, vilket gör mig oändligt ledsen.

Nä, jag ska nog inte leva med någon. Det skiter sig ändå hur jag än gör. Jag är helt enkelt inte pojkvänsmaterial. Kanske jag någon gång kan tänka mig att vara särbo, men att flytta ihop med någon känns helt omöjligt. Jag orkar inte ens tänka på att bygga upp min tillvaro igen när förhållandet väl spricker.

Så, jag sitter här, jag och Chips. Bäst så tror jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback