Att inte ge upp
Jag snattrar med min äldsta son på msn. Han har ju precis börjat en ny medicinering och mår bra av den. Äntligen. Kanske är det lite väl snart att ropa hej men det känns bra i ryggmärgen liksom. Jag hoppas verkligen att han slipper samma skit som jag levt mig genom de sista 17 åren. Men som det är nu så ser det bra ut.
En del tror att man är svag när man lider av panikångest. Att man lider av en skörhet. Det är väl till viss del sant. Men samtidigt så blir man oändligt stark när man varit säker på att man ska svälja tungan i 40 minuter och knappt vågat andas än mindre svälja ner saliven. När man legat med en puls på 200 i en timma och hjärtat har brusat i skallen på en, svetten har runnit ner för ryggen och pannan. Sånt härdar, jag lovar.
Men visst är det så att man är skör i livet. Det är lätt att livet blir mindre och mindre, att man isolerar sig, stänger in sig i sovrummet och stannar där. Det är egentligen där den stora utmaningen ligger. Att ta sig ut ur sovrummet, ut i världen trots att man är livrädd för den allra minsta ljud som man inte känner igen, för varje stickning i en tumme, ryckning i en läpp.
Men det går. Gudskelov är jag övertyga om att det går. Annars hade jag gett upp för länge, länge sedan.
En del tror att man är svag när man lider av panikångest. Att man lider av en skörhet. Det är väl till viss del sant. Men samtidigt så blir man oändligt stark när man varit säker på att man ska svälja tungan i 40 minuter och knappt vågat andas än mindre svälja ner saliven. När man legat med en puls på 200 i en timma och hjärtat har brusat i skallen på en, svetten har runnit ner för ryggen och pannan. Sånt härdar, jag lovar.
Men visst är det så att man är skör i livet. Det är lätt att livet blir mindre och mindre, att man isolerar sig, stänger in sig i sovrummet och stannar där. Det är egentligen där den stora utmaningen ligger. Att ta sig ut ur sovrummet, ut i världen trots att man är livrädd för den allra minsta ljud som man inte känner igen, för varje stickning i en tumme, ryckning i en läpp.
Men det går. Gudskelov är jag övertyga om att det går. Annars hade jag gett upp för länge, länge sedan.
Kommentarer
Postat av: Miss Borderline
Va gott att medicinerna verkar funka för honom :)
Postat av: WoB
Jo det känns kanon att det kanske ordnar upp sig för den lilla mannen. Som tur är så är han av segare virke än sin gamle far och har inte tagit till droger och alkohol för att döva ångesten. Så han har alla förutsättningar för att bli en frisk och glad person. Känns underbart!
Postat av: Miss Borderline
Ja DET är ju verkligen bra att han inte gör det, det underlättar ju mkt för honom!
Trackback