Den svarta hunden

Jag sitter och håller andan, väntar på nästa våg. Funderar över när den kommer, ångesten. Paniken. Allt det där som färgar mitt liv i svart och betonggrått och flimmrande vitt. Än så länge är det helt ok faktiskt. Men jag vet ju att det där kan ändra sig på en sekund och bara för att jag vet om det så känner jag efter hela tiden och så klart så kommer ju ångesten som ett brev på posten av allt det där. Den föder sig själv, den svarta hunden och hans avkomlingar.

Jag har redan tagit mina lugnande, tänkte att det var bäst innan det sätter igång på allvar. Hade jag levt ett normalt liv nu skulle jag vara på jobbet och snörvla mig fram mellan patientrummen. En injektion här, en såromläggning där. Troligen hade jag gått där och längtat hem till sängen för att få vila i förkylningens famn ett tag, men sedan hade jag slagit det hela ur hågen och fortsatt med dokumentation och annat som man gör en dag på jobbet som sjuksköterksa.

Men nu lever jag inget normalt liv. Den enda det är normalt för är ju mig själv. Fö så här ser mitt liv ut och jag kan gråta hur mycket jag vill över det men så ser mitt öde ut för tillfället. Inget socialt nätverk att prata om, inget jobb att sköta, all tid i världen att göra vad jag vill men fast i mitt eget fängelse, det som andra kallar kroppen.

Men det kan ju bara bli bättre så jag får bara komma ihåg det när det känns hopplöst, som precis just nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback