Det sket sig
Nä go vänner. Detta kräver omprioritering av dagen märker jag. Jag balanserar hela tiden strax under ett panikanfall så det får räcka med att ta mig till affären. Det är nog bara det känner jag. Städa kan jag göra i morgon, för ärligt talat så är det inte det allra minsta vare sig stökigt eller smutsigt. Det enda jag ska göra är att dammsuga upp kattsanden som ligger på golvet i badrummet. Sen får det vara nog.
Det är då själva fan att jag bara ska palla av att ta en sak på en hel dag. Men det räcker för att stressa upp mig. Jag har ingen som helst uthållighet kvar. Det räcker med att peta på mig med en smörgås så faller jag omkull. Så min lilla lista drar jag ett fett streck över och håller mig till det jag tror mig klara av idag. Enkla saker som att komma in i duchen, bädda rent i sängen, handla lite mjölk och cigg.
Hur jag någonsin ska klara av det allra enklaste arbete är för mig en sån här dag ett mysterium. Ändå så siktar jag helt klart på att komma tillbaka till arbetslivet. Men vad jag ska göra vet jag inte. Att jag skulle kunna komma tillbaka till mitt arbete som sjuksköterska känns som en omöjlighet eftersom varje dag är ett enda stort stressmoment när man jobbar. Man förväntas ha tusen saker i huvudet, aldrig göra fel, inte ens det allra minsta och man har aldrig tid att ägna sig åt någon form av återhämtning. Så jag vet ärligt inte vad jag ska göra i framtiden, hur jag ska försörja mig. Men något vettigt jobb borde jag väl kunna utföra till slut i alla fall. Men som sagt. Som det är nu så har jag fullt upp med att sköta det dagliga i hemmet.
Att ha någon form av socialt liv pallar jag inte heller med som det ser ut just nu. Det brukar bara sluta med att jag får ett panikångestanfall och måste lägga mig i sängen. Att ha gäster kan vara en pina eftersom jag känner mig fångad i situationen, man kan ju liksom inte bara slänga ut folk när det börjar krypa i kroppen. Att åka bort och besöka någon annan är ännu värre. Det brukar gå bra en stund men sen börjar ångesten jaga mig tills jag måste åka hem så fort jag bara kan. Om jag inte är full då förstås, eller i alla fall lite smådragen, då går ju allt som en dans. Men tanken är ju att jag inte ska dricka alls så där faller hela det resonemanget.
Nä. Just nu känns inte livet så yippe precis. Jag känner mig fångad i mig själv och i en situation som jag hela tiden måste kämpa för att komma ur. Man orkar bara trampa vatten så länge, sen sjunker man hur mycket man än vill hålla sig ovan ytan. Men jag trampar väl på ett tag till. Jag har ju liksom inget val.
Det är då själva fan att jag bara ska palla av att ta en sak på en hel dag. Men det räcker för att stressa upp mig. Jag har ingen som helst uthållighet kvar. Det räcker med att peta på mig med en smörgås så faller jag omkull. Så min lilla lista drar jag ett fett streck över och håller mig till det jag tror mig klara av idag. Enkla saker som att komma in i duchen, bädda rent i sängen, handla lite mjölk och cigg.
Hur jag någonsin ska klara av det allra enklaste arbete är för mig en sån här dag ett mysterium. Ändå så siktar jag helt klart på att komma tillbaka till arbetslivet. Men vad jag ska göra vet jag inte. Att jag skulle kunna komma tillbaka till mitt arbete som sjuksköterska känns som en omöjlighet eftersom varje dag är ett enda stort stressmoment när man jobbar. Man förväntas ha tusen saker i huvudet, aldrig göra fel, inte ens det allra minsta och man har aldrig tid att ägna sig åt någon form av återhämtning. Så jag vet ärligt inte vad jag ska göra i framtiden, hur jag ska försörja mig. Men något vettigt jobb borde jag väl kunna utföra till slut i alla fall. Men som sagt. Som det är nu så har jag fullt upp med att sköta det dagliga i hemmet.
Att ha någon form av socialt liv pallar jag inte heller med som det ser ut just nu. Det brukar bara sluta med att jag får ett panikångestanfall och måste lägga mig i sängen. Att ha gäster kan vara en pina eftersom jag känner mig fångad i situationen, man kan ju liksom inte bara slänga ut folk när det börjar krypa i kroppen. Att åka bort och besöka någon annan är ännu värre. Det brukar gå bra en stund men sen börjar ångesten jaga mig tills jag måste åka hem så fort jag bara kan. Om jag inte är full då förstås, eller i alla fall lite smådragen, då går ju allt som en dans. Men tanken är ju att jag inte ska dricka alls så där faller hela det resonemanget.
Nä. Just nu känns inte livet så yippe precis. Jag känner mig fångad i mig själv och i en situation som jag hela tiden måste kämpa för att komma ur. Man orkar bara trampa vatten så länge, sen sjunker man hur mycket man än vill hålla sig ovan ytan. Men jag trampar väl på ett tag till. Jag har ju liksom inget val.
Kommentarer
Postat av: Miss Borderline
Jag vet inte, känns som om du borde ta ett allvarligt snack med din läkare ang benso, jag menar vad är vinsten av att du går omkring såhär om du skulle bli hjälpt av att äta benso?!
Trackback