En blandad kompott
Idag är det den stora dagen då jag ska få min nya medicin. Jag hoppas att den biter ångesten i näsan så det skvätter om det. Hoppas kan man ju alltid. Man ska visst bli väldigt trött av den men det skiter jag fullständigt i, bara jag är ångestfri så kan jag sova 20 timmar om dygnet.
Så nu sitter jag och väntar på att apoteket öppnar så att jag kan åka dit och plocka ut pillren. Under tiden får jag dricka kaffe och försöka piggna till, något som visst går lite segt idag verkar det som. Är spänd men trött samtidigt. Men det ordnar sig väl kan jag tro. En dusch, lite kaffe, en cigg så ska jag väl vara i form för att ta tag i den här dagen,
På tv pratar de om en 11-årig grabb som försvunnit från sin skolklass när de hade utflykt. Hua för att vara den killens förälder. Vilken ofattbar ångest det skulle vara. Vi får hoppas att de finner honom välbehållen. Sånt där kan nog knäcka den allra starkaste människa.
På tv pratar de även om när man ska skaffa barn. Själv var jag 20 och min dåvarande flickvän 17 när vi fick äldsta grabben. Det var lite väl ungt, speciellt för mig som var väldigt omogen, men man fick växa upp fort. Men hellre för tidigt än för sent. Jag blir bara förbannad på alla dessa karlar som skaffar barn när de är upp mot 60 år. Min egen far var 48 när jag föddes och det tyckte jag hela tiden var för gammalt. Alla andra hade unga, pigga föräldrar utom jag som hade en pappa som var 60 när jag var 12 år.
Nä, runt 25-30 är nog en bra ålder för att få barn. Lagom är bäst. Fast jag fattar inte ett skvatt när folk säger att de "vill leva innan de skaffar barn". Vad tror de händer när man skaffar barn då? Att man inte lever längre? Visst ändrar sig livet lite, men har du bara en väl fungerande relation med din partner så nog kan man gå på krogen med kompisarna nån gång i alla fall. Resa går utmärkt och sen får du gåvan av ett liv att ta hand om.
Jaja, det där kan man diskutera tills man blir blå i ansiktet. Själv vet jag bara att jag älskar mina barn och skulle göra vad som helst för dem.
Så nu sitter jag och väntar på att apoteket öppnar så att jag kan åka dit och plocka ut pillren. Under tiden får jag dricka kaffe och försöka piggna till, något som visst går lite segt idag verkar det som. Är spänd men trött samtidigt. Men det ordnar sig väl kan jag tro. En dusch, lite kaffe, en cigg så ska jag väl vara i form för att ta tag i den här dagen,
På tv pratar de om en 11-årig grabb som försvunnit från sin skolklass när de hade utflykt. Hua för att vara den killens förälder. Vilken ofattbar ångest det skulle vara. Vi får hoppas att de finner honom välbehållen. Sånt där kan nog knäcka den allra starkaste människa.
På tv pratar de även om när man ska skaffa barn. Själv var jag 20 och min dåvarande flickvän 17 när vi fick äldsta grabben. Det var lite väl ungt, speciellt för mig som var väldigt omogen, men man fick växa upp fort. Men hellre för tidigt än för sent. Jag blir bara förbannad på alla dessa karlar som skaffar barn när de är upp mot 60 år. Min egen far var 48 när jag föddes och det tyckte jag hela tiden var för gammalt. Alla andra hade unga, pigga föräldrar utom jag som hade en pappa som var 60 när jag var 12 år.
Nä, runt 25-30 är nog en bra ålder för att få barn. Lagom är bäst. Fast jag fattar inte ett skvatt när folk säger att de "vill leva innan de skaffar barn". Vad tror de händer när man skaffar barn då? Att man inte lever längre? Visst ändrar sig livet lite, men har du bara en väl fungerande relation med din partner så nog kan man gå på krogen med kompisarna nån gång i alla fall. Resa går utmärkt och sen får du gåvan av ett liv att ta hand om.
Jaja, det där kan man diskutera tills man blir blå i ansiktet. Själv vet jag bara att jag älskar mina barn och skulle göra vad som helst för dem.
Kommentarer
Trackback