En feberyra

Nä det känns inte bra i kroppen nu. Inte i själen heller. Förkylningen börjar tära på mig lite, det känns som det aldrig går över. Misstänkte att jag hade feber och en koll med termoterern visade på 39 grader. Det rosslar obehagligt när jag andas och jag vill inte vara med alls.

Jag hade ett snabbt samtal på msn med Polare Roger och vi pratade lite om 50-års kalaset som slutade i skogen för mig. Han sade ärligt vad han tycker om mitt drickande. Att jag borde har tillräckligt vett nog att förstå att jag inte kan dricka, punkt. Det är sånt man har ärliga vänner till. Att säga sanningen, de som andra bara tänker men inte säger öppet.

Jag har ju inget försvar för det hela heller. Jag är en medelintelligent vuxen man med högskoleutbildning och borde veta bättre. Jag har ramlat ner i alkohålet tillräckligt många gånger för att känna igen det när jag ser det. Men istället så fortsätter jag som om inget hänt, skojar bort problemet fast det påverkar hela mitt liv, min relation till mina barn, vänner, mor, mina chanser till att tillfriskna från min panikångest och mina depressioner och mina chanser att komma tillbaka till arbetslivet igen.

Men jag tror mig veta att jag är på väg mot en vettig väg, även om det går sakta så sakta. Det bara måste vara så helt enketl eftersom annars kommer jag dö av det och det har jag ingen som helst lust till. Vad händer nästa gång liksom? Att jag somnar i en snödriva och fryser ihjäl? Går ut framför en buss? Nä, jag måste lära mig att leva med min sjukdom , alkoholism och lära mig att hantera den. Leva utan att gå från isflak till isflak och leka med livet mellan flaken.

Men som sagt. Det är gott att ha vänner som säger vad de tänker.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback