Impotente Algots
Jag var jagad som en hund från lekis till 9.an. Det var mig som rosa barn gillade att jaga, kasta pil mot, hårda ord. Jag var hela skolans lilla hora. Mig kunde man behandla precis hur man ville. När jag var kass på gymnastik (och jag lovar, jag var KASS) så fick jag ett helvete på grund av det, när jag var bra på svenska (och jag lovar, jag var bra på det) så fick jag samma helvete på grund av det.
Det började redan innan dagen hade börjat när Algot Johanssons (Ni vet, Algots, gammalt svenskt textilföretag) sonsonsson mötte upp utanför skolan och började dagen med att jävlas med mig, slå på mig, sparka på mig, klanka ner på mig. Sen liksom bara fortsatte det hela dagen tills det var dags när en annan av mina klass"kompisar" följde mig på vägen hem och kalla de mig vid öknamn, puttade ner mig från trottoarens hem ner på grässlänten nedanför.
Så var det i 12 år. Innan jag tryckte upp Algots jävla bastardunge mot en skolvägg och lovade snitta honom om han kom nära mig igen. Sen fick jag så klart hans små horor att hota mig men det räckte inte. Slutet kom när jag med mina vänner var i stan för att bara finnas till och den lilla jäveln kom fram och började jiddra men min polare Nelson drog fram en motorcyckelkedja ur fickan och Algots lilla hora fick Algot att fatta att det var allvar.
Sen började jag på gymnasiet och fick nya vänner, bättre vänner. Riktigta vänner. Folk som kunde respektera mig för det jag var. Gymnasiet var en bra tid. Förutom när en av Algits lilla horor hotade mig i omklädningsrummet på gymnastiken. Men han gav sig snabbt när han förstod att reglerna var ändrade, att jag hade vänner med muskler bakom mig.
Men så finns det några man minns. Mina fåtaliga vänner i klassen när jag gick på högstadiet. De som backade upp, som puttade undan Algots små horungar. De som inte var köpta. Jukka, Sami, några till. De som fick mig att må som folk, som fick mig att överhuvudtaget gå till skolan alls.
Jaja, livet har gått många månvarv sedan dess.
Men jag hatar vissa fortfarande och jag önskar väl än att Algot varit impotent.
Det började redan innan dagen hade börjat när Algot Johanssons (Ni vet, Algots, gammalt svenskt textilföretag) sonsonsson mötte upp utanför skolan och började dagen med att jävlas med mig, slå på mig, sparka på mig, klanka ner på mig. Sen liksom bara fortsatte det hela dagen tills det var dags när en annan av mina klass"kompisar" följde mig på vägen hem och kalla de mig vid öknamn, puttade ner mig från trottoarens hem ner på grässlänten nedanför.
Så var det i 12 år. Innan jag tryckte upp Algots jävla bastardunge mot en skolvägg och lovade snitta honom om han kom nära mig igen. Sen fick jag så klart hans små horor att hota mig men det räckte inte. Slutet kom när jag med mina vänner var i stan för att bara finnas till och den lilla jäveln kom fram och började jiddra men min polare Nelson drog fram en motorcyckelkedja ur fickan och Algots lilla hora fick Algot att fatta att det var allvar.
Sen började jag på gymnasiet och fick nya vänner, bättre vänner. Riktigta vänner. Folk som kunde respektera mig för det jag var. Gymnasiet var en bra tid. Förutom när en av Algits lilla horor hotade mig i omklädningsrummet på gymnastiken. Men han gav sig snabbt när han förstod att reglerna var ändrade, att jag hade vänner med muskler bakom mig.
Men så finns det några man minns. Mina fåtaliga vänner i klassen när jag gick på högstadiet. De som backade upp, som puttade undan Algots små horungar. De som inte var köpta. Jukka, Sami, några till. De som fick mig att må som folk, som fick mig att överhuvudtaget gå till skolan alls.
Jaja, livet har gått många månvarv sedan dess.
Men jag hatar vissa fortfarande och jag önskar väl än att Algot varit impotent.
Kommentarer
Postat av: Pernilla
Fanns det nån som kände annat än avsky för Algots avkomma? Än idag kan jag känna obehag när jag ser honom!
Trackback