WoBWorld

Så gott jag somnade efter att tagit en rejäl dos lugnande och lagt mig på sängen för att gå ner i varv. Det är nästan det enda sättet att förhålla sig till livet och världen när ångesten blir såhär ihållande som den är nu, att sova eller i alla fall vila bort tiden. Men det är märkligt. Det är som om jag bara har två lägen som jag ständigt kastas mot, antingen är jag vaken och har stark ångest eller så sover jag. Något vettigt mellanting verkar inte finnas.

Just nu så är ångesten en bit bort, inte så nära, men den finns där hela tiden och hotar att återkomma. Jag låter sekunder bli till minuter som blir till timmar och hoppas att det värsta snart är över. Men hela tiden så dras snaran åt kring bröstet på mig. Sakta men obevekligt.

Pulsen rusar, som den brukar. Men jag okar inte lyssna till mitt hjärtas slag hela tiden. Så jag kväser den oroliga rösten i mitt inre och låtsas som om det regnar. Jag vet bara att idag ska jag ligga lågt, lägre än en kolgruva. Inte göra något som kan väcka ångesten. Bara ta det så lugnt som jag bara kan, trippa försiktigt genom livet. Det gäller att välja sina krig och just idag har jag ingen som helst lust att kriga mot mig själv.