WoBWorld

Uscha. Jag vet att jag måste ta mig till affären för att köpa något att äta, cigg och mjölk till kaffet. Men lusten att ge mig ut är lika med noll. Inte för det att jag känner mig speciellt trött eller så. Men vågar jag? Ångesten lurar på mig, väntar i ett bakhåll på att jag ska göra mig själv sårbar, till exempel genom att ställa mig i kassakön och vänta på min tur. Jag har tagit mina lugnande men det känns inte som det händer ett endaste lilla skvatt i kroppen på mig. Lika spänd som förut.

Problemet är ju det att jag inte får några starkare lugnande än de jag får. Allt på grund av att jag är en missbrukarpersonligthet. Jag vet ju om det och jag vet om att jag troligen skulle bli beroende på en kvart om jag fick starkare lugnande utskrivna. Men för helvete, är det bättre att jag ska leva så här? Med ständig ångest på ett eller annat sätt. Med dagliga panikattacker och en kropp som värker av alla spänningar.

Tja, kanske ska jag vara tacksam för att jag inte får "riktiga" lugnande utan bara de mycket milt lugnande jag får. Men jag börjar bli allt mer desperat. Det känns inte vettigt att det ska vara ett helt jävla företag att åka och köpa kaffe i affären. Det känns inte vettigt att jag ska behöva ladda upp i flera timmar för att gå ut med soporna. Det känns inte vettigt att jag inte ska kunna titta på ett tvprogram eller en film utan måste gå och lägga mig i sängen titt som tätt och ägna mig åt avslappningsövningar vartenda jäkla dag.

Men men. Det är väl min lott i livet kan jag tro. Det kunde ju vara värre. Den fysiska hälsan är det ju inget speciellt fel på, förutom min snabba hjärtrytm då, men det beror ju säkert på ångesten så det är väl ok det kan jag tro. Jag lider ju inte av något dödligt gudskelov, jag har tak över huvudet och mat i magen. Så kanske borde jag inte klaga.

Men ibland, när allt känns svart och dystert så undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna detta. Det är liksom som ett straff som aldrig tar slut.

Jaja, nu är det som det är med den saken, så jag får väl göra det bästa av situationen kan jag tro. Nu ska jag i alla fall försöka sikta på att ta mig till affären. Jag vet ju att jag kommer må gott av att komma ut lite och att jag kommer att må ännu bättre av att ha klarat av att gå till affären och handla trots att hela kroppen skriker nej. Så jag sitter och väntar på att orken ska stiga i kroppen. Hungrig är jag så det skriker om det men det finns ingen chans i helvete att jag skulle klara av att äta som det är nu.

Nä. Jag får väl acceptera att den här dagen inte är en av de bättre och göra det jag kan för att den inte ska kantra totalt. I morgon ska jag ju till min terapi, då ska jag bland annat ta upp det där med att jag inte har några sömntabletter. Det var ett helvete att somna igår och sedan hade jag en kass sömn där jag bara drömde mardrömmar och vaknade ungeför en gång i timman under hela natten. Det var först på morgontimmarna jag fick lite ro i kroppen. Sånt hjälper ju inte direkt till för att man ska må bra.

Ärligt talat så funderar jag på att köpa några öl när jag ändå är i affären. Men jag hoppas att jag har styrka nog att stå emot den impulsen. Det är lätt att sitta här och säga det men det är värre när jag är i affären. För en gångs skull så har jag några kronor över dagen innan sjukbidraget kommer så det är farligt läge. Det vore skönt att få koppla av en liten, liten stund, känna musklerna slappna av, känna hur kaoset i hjärnan lägger sig till ro för en stund. Men, jag vet ju att sen mår jag sämre när ruset går över. Förresten ska jag troligen festa i helgen så det vore ren idioti att dricka idag med.

Nä. Jag hoppas jag orkar stå emot alkoholens lockelse. Det gäller att komma ihåg att det inte är värt det. Det kommer bara surt efter och att sitta ensam och dricka öl finns det ju ingen mening med. På baluns, visst, men inte ensam. Inte längre. Det har jag gjort så många gånger och det har bara ställt till det för mig.

Jag vet ju om att jag har svårt att tänka förnuftigt när det gäller alkohol, jag hör själv hur dumt det låter när jag försöker försvara att jag överhuvudtaget ska dricka alls. Nä. Det räcker att jag har ångest som jag har det. Jag behöver inte ösa på med bensin på brasan så att säga.

Men först ska jag få på mig kläder. Bara det är ett helt jäkla projekt. Så jag får väl starta upp det projektet. Jag tar en kickoff i köket under fläkten tror jag.