WoBWorld

Så var det helg igen. Det fullkomligt spöar ner helger på våren har jag förstått. Är det inte påsk så är det Valborg eller nått annat som ska firas med vederbörliga åtgärder. Äh, säger jag då. Orka när hela livet är en enda stor festhelg. Så jag gör som jag brukar göra nu för tiden. Jag besöker den heliga treenigheten, bolaget, apoteket och ICA. Sen blir det att somna lycklig och vakna trött och surögd.

Inatt har jag vaknat och somnat och vaknat och somnat hela jäkla tiden. Ett enda elände det hela och jag är lite trött i själen medan solen steker sommarvarmt och grannen städar balkongen. Men det hela kommer väl snart att rätta till sig kan jag tro. Lite kaffe och lite nikotin och lite fågelsång så är jag nog redo att ta tag i livets alla aspekter igen. Man är inte längre ung och kåt. Bara en smula upphetsad och fladdrig i anden. Men det är helt ok det med.

Så, jag ska vaska upp mig lite, klä på mig lite lämpligt tyg och sedan är det väl bussen in till stora staden som gäller. Sedan får denna vackra dag gå lite som den vill. Jag kommer medverka på alla de sätt jag tycker rimliga och njuta av solen, dagen, kvinnan och livet. Sorg och elände och ont i själen tar vi en annan dag. Det gäller att finna sig själv i tiden, finna alla andra i livet och låtom världen vara precis så lycklig och i avsaknad av olycka och smärta. Att vattna ansiktet med tårar gör vi en annan dag. Lite som att gjuta en bubbla av skimrande glas och styrka av betong och krypa in där och bara vara.

Bara vara. Bra vara. Bra.

Vissa saker är som de alltid har varit. Även fast man fyller år. Här sitter jag, lugn som en filbunke medan kvinnan i mitt liv rusar omkring som en skållad råtta och donar och grejar eftersom vi ska med 15.10 bussen till stan. Själv har jag inte kommit längre än till morgonrocken men hon är sminkad, klädd och klar.

Som det brukar vara alltså. Jag är banne mig inte snabb märker jag. Alls. Kanske skulle man göra något nu. Som att ducha till exempel.

Jo. Nu fick jag en ond blick så jag säger hej då till eder så länge. Dags att göra nått tror jag. Innan hon exploderar :-)

Idag fyller man år minsan. Johodå. 39. Sådär bara. Helt plötsligt, som från det blå. Fasen, jag fyllde ju nyss 12 och fick ett par rullskridskor. Sen somnar man på kvällen och vips så blir man 39. Om jag bara visste hur det hela gick till. Men men. Så är det och inte mer att göra åt det inte.

Mitt uppvaknande var ytterst trevligt med kaffe och cigarett och puss på sängen. Damen stod för kaffe, cigg och puss och hunden Kita och katten Chips stod för lite trevligt pysande och väsande som jag tolkade som ett stort grattis. Sen stapplade jag upp på nygamla ben och fann en massa grattishälsningar på Facebook och banne mig om jag inte, när klockan väl, slagit 12, öppnade ett stycke folköl för att fira mig själv riktigt bra. Så, världen är precis som den ska vara när man står inför den sista rundan i 30 års-åldern och nästan kan känna smaken av the big 40.

Nope. Ingen som helst kris. Inte alls. Bara förundran över att jag lyckats klara mig så här långt. Vem kunde tro det när de svarta stunderna radade upp sig och vintern ockupperade själen?

På tal om vinter. Igår var jag på två stycken promenader bort till den lokala handlaren tillsammans med Kita, den svarta hunden. Första gången kunde jag krasst konstatera att min klädsel som inberäknade ett stycke svarta hosor och ett stycke oljerock var klart overkill. Det blev varmt. Jättevarmt. Supervarmt och jag kände blickarna från förbipasserande mäniskorna som berättade för mig att jag var totalt dum i huvudet som vandrade i svart och olja medan de själva knatade omkring i shorts och t-shirt. Men, vi lyckades att köpa det vi skulle och kom in igen utan att behöva smälta bort.

Tiden gick. Det började blåsa ute och det var tid att ännu en gång bege sig till affären. Sagt och gjort. "Blåser ute", tänkte jag. "Blir nog kallt". Så, jag vandrade ut i samma klädsel igen. Ännu varmare. När vi väl vandrat fram och tillbaka så rann jag uppför trapporna och in i hallen där jag flämtande ramlade ihop i en svettig och varm hög på golvet.

Så. Idag tänker jag bara ha på mig badbyxor. Oavsett om det är varmt eller inte. Man måste ju kompensera liksom. Allt eller inget. Svart eller vitt. Dum eller dummare.

Nä. Nu har jag inte tid att sitta här och smattra. Jag måste ju fylla år. Så. Från en alkoholiserad man med dålig smak, jag bereder eder ett kort adjö och på återseende.

Det är nått fel på Svaneholm. Eller ialla fall inte som det är i resten av världen. Bara en sån sak som att de sorgliga resterna av en cykel som ligger i Viskan är vit. Alltså. Cykeln som ligger på lika vita stenar är ovanför vattnet. Eller, brukar vara i vattnet men eftersom viskan har fått fnatt och sjunkit en väldig massa så ligger cykeln, torr men före detta blöt och är vit. Inte grön som den borde vara. Här är den vit. Nån sorts kalkbeläggning eller nått som täcker cykel, stenar och blader som varit i kontakt med vattnet. Fan vet vart det kommer ifrån. Troligen så är det den gamla gummifabriken som fortfarande läcker ut en massa gifter i det stilla vattnet. Jösses. Jag har jobbat där. Kanske är jag vit inombords jag med?

Sen har vi detta med röda gården. Jo, den kallas visst så, gården där kvinnan med de långa benen, den svarta hunden, paret Fogel och jag med vidängande katt befinner oss. Fan vet om det beror på det vita vattnet eller något annat men här är folk ta mig fan inte kloka. Ungarna skriker. Inte då och då som ungar gör, utan precis hela jävla tiden. Från minut ett på morgonen till minut slut på kvällen. De gapar, skriker, gråter, bölar, vrålar och väsnas. Vartenda sekund. Jämt och ständigt. Jag börjar tro att de små fula glinen vaknar med ett skri och somnar till ett annat.

Sen har vi familjen Klabbarparen som puttrar omkring och pratar på ett språk som ingen förstår. Också hela tiden. Plus resten av den samling sorgliga figurer som har samlats vid närmaste busshållplats. Ibland svara de när man hejar, ibland tittar de bort. Helt utan logik eller mönster. Det är ett lika stort mysterium varje gång man hälsar. Blir det hej eller fuckoff denna gången?

Skit samma. Här sitter jag ialla fall. Vid köksbordet medan kvinnan med de långa benen kvider om förkylning, ont i halsen och eländes elände. Jag förstår henne. Själv har jag lyckats få halsfluss, öroninflammation och lunginflammation (igen) på en och samma gång. Fast denna gången var jag inte så dum att jag låg i flera veckor utan knatade till farbror doktorn redan i torsdags förra veckan, fick antibiotika, slemlösande, Bricanyl och kul hostmedicin som man blir helt väck i pallet av. Men, ont skall med ont fördrivas så det har funkat lysande. Förutom ett kraftigt lock för höger öra så mår jag kanon.

Men men. Nu är det dags att knata ut i världen igen med Kita, den svarta hunden, och ta mig lite frisk luft medan min dam muttrar och tjurar sig genom livet. Jag måste fixa någon middagsmat med. Håhåjaja.

Jag finner att jag inte bloggat på nästan en vecka. Det har inte hänt tidigare sedan jag började med bloggandet 2005. Visst har jag tänkt varje dag att jag skulle slänga iväg ett inlägg men.. orka liksom. Jag har annat att göra. Det känns tämligen precis som det ska vara att man inte ska sitta klistrad vid datorn när solen skiner och hjärtat glöder.

Så. Kanske blir det betydligt mer sprarsmakat med inlägg här frammåt. Kanske tar jag en ännu längre bloggpaus. Fast det är inte så troligt när jag tänker på hur jag själv fungerar. Men kanske.

Det var fasligt vad de är effekiva här ute i Viskafors. Vårdcentralen ringde precis när de skulle och nu ska jag till läkaren klockan 14.30. Det är annat än på Sjöbo där jag bodde förut där man kunde ringa sig fördärvad i flera dagar innan man fick träffa en hyperstressad läkare som hade fullt upp med att hålla ordning på vart toaletten låg.

Det värsta var tydligen inte hostan utan örat. Där ser man. Ingen idé att knata omkring med ont i örat hur som hels. Då får man skämmas om man är sjuksköterksa. Och det är jag ju. Så jag skäms. En gnutta.

Då är ju bara frågan hur man ska orka ta sig till vårdcentralen. Jag som knappt orkar gå till toaletten för att pinka ska dona iväg mig själv till bussen, sitta på bussen utan att hosta allt för uppseendeväckande och sedan smattra iväg på mina trötta taxaben till vårdcentralen. Sen ska man tillbaka med. Håhåjaja. Men det är det väl värt för att bli av med den här sprängande värken i örat, smärtan i halsen och den evinnerliga hostan. Så att man kan bli glad och finemang igen. Så, det är dags att kanske fundera på att kamma till sig eller nått. Borsta tänderna och mumma sig under armarna. Att duscha känns allt för jobbigt för att ingå i ekvationen.

Nä. Nu ska jag lägga mig platt igen och försöka tänka bort det onda i örat och halsen och samla lite krafter.

Vad allt ska man inte råka ut för....

Det var värst vad tiden flyger fram samtidigt som den segar sig. Dag blir till natt blir till dag igen och jag lever som om jag stod en liten bit ifrån mig själv. Allt är som vanligt men inget är som det brukar. Passionen har många ansikten har jag märkt. Ena stunden så sitter man och drunknar i varandras ögon för att nästa sekund ha nått en punkt där det faktum att man trots allt inte kan läsa varandras tankar bryter stillhetens spegel och små skärvor av söndrigt glas knastrar under fötterna och man ser med skam på sig själv i spegeln och undrar om man någonsin kommer bli en bättre man än samma gamla figur som man alltid varit.

Igår sov jag hela dagen och hela natten. Djup, drömlös sömn som inte ger någon lättnad i form av ett lättare liv. Nionde molnet är obekvämt men mjukt. Lockande men farligt.

Halsen värker och är helt uppsvullen. Mitt högra öra är igenkorkat och spränger och jag har en såndär hosta som säger att det är dags att uppsöka läkare igen. Så jag sitter på sängen och skriver och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp mig. Kvart över 11 sa den vänliga telefonrösten. Antibiotika och lagom mycket motion kan jag tro att man ordinerar. Eller så är det en såndär modern läkare som säger åt mig att avakta lite så kanske det går över av sig självt. Fan vet. Konstigt nog har jag ingen feber, ingen jag märke av i alla fall. Så bra.

Här i lägenheten är det tyst  förutom de stunder hunden och katten kommer för nära varandra då det blir ett svagt västande och lite ljud av djurfötter som flyttar på sig. I övrigt, tyst och stilla. Är det så här vi hanterar ett gräl tro? Med isande tystnad. Det känns inget vidare. Man sitter och vet med sig om att man är en idiot och att man sagt alldeles för mycket men vet inte hur man ska reparera den reva i kärlekens väv som uppkommit.

Nä. Jag fortsätter att ligga och titta på taket i väntan på det där samtalet.

NU kom jag på en totalt meningslös sak att lägga ut på bloggen. Som om inte bloggen i sig vore rätt meningslös för 99,9% av världen befolkning.

Så här ser mitt skrivbord ut just nu.

Det är tyst och stilla nu. Alla sover. Katt, hund, kvinna och två fåglar. Utom jag. Jag sitter här och försöker komma på vad det är jag vill berätta. Utanför är världen vidunderlig. Kall och svart men med ljusa, varma stjärnor på himlen. Jag borde nog stänga balkongdörren men jag orkar inte. Det får vara kallt om fötterna. Bäst så kanske när jag tänker på det.

Jag blöder inte längre. Inte mycket i alla fall. Visst finns såren kvar och helt klart behöver de flesta av dem mer omvårdnad. Alla ord, alla förlorade kontakter och vänner finns där bak i min skalle och skvalpar omkring som om de inte hade annat att göra. Men. Det har jag. Jag har en massa att göra. Jag ska sova lite. Stiga upp. Har jag tur så är jag vaken före kvinnan och kan bjuda på kaffe på sängen. Sen är det dags att ta och koppla den svarta hunden och ge sig ut i vårmorgonen för att bara finnas till. Jag som kunde sitta i dagar, ja nästan veckor, i min lägenhet längtar nu efter en liten kort morgonpromenad med en nyfiken hund. Miss B, jag fattar nu vad du menar.

Det roliga, eller märkliga är att jag inspirerad av Winston Churchill har kallat mina depressioner för den svarta hunden och helt plötslig är den svarta hunden en del av lösningen. Hur ska man ställa sig till det? Ännu ett av livets alla mysterium.

Så, jag sitter här mitt i natten och försöker finna en lösning på det lilla problemet att varken jag eller kvinnan har en endaste liten spänn på fickan. Vi är kort och gott fattiga som kyrkråttornas löss. Det är låååångt till måndag när jag får min lilla del av den ekonomiska kakan. Men. Det löser sig.

För en gångs skull så slipper jag sitta och överlägga med mig själv utan jag har någon att dela min fattigdom med. Våra ögon söker varandra. Vi flätar samman våra händer och våra läppar söker trygghet hos varandra. Fattiga och kära. Lite saga över det hela. Sagor brukar sluta bra så vi får hoppas att även den här gör det.

Värmen och våren är här. Jag och Kita tog en promenad nu i morse. Över den ensliga heden. Ner till Viskans vatten. Träd som spricker upp, en nyans av grönt. Tussilagon. Doften av sol. Kavajen var för mycket men jag orkade inte ta av mig den. Vi gick där. Strosade snarare. In på för mig okända stigar. In bland buskage och högt gräs som fortfarande ligger ner efter vinterns härjningar.

Lycklig. Lycka. Kvinnan satt i köket och drack kaffe. Hon har ett fruktansvärt morgonhumör så jag har lärt mig att hålla mig en smula undan. Det är perfekt att Kita finns då. Medan matte/min kvinna dricker kaffe och rökar lite så går vi ut. Kanske är det inte lika lockande i november. Men det är då det.

Just nu behövde jag en promenad. En smula i solen. För härinne är det mörker. Min kvinna mår dåligt och jag kan inte göra något åt det. Hur mycket jag ändå vill. Hon sover nu. Jag dricker upp det sista kaffet och en öl och röker ännu en smula död.

Men dö vill jag inte. Aldrig. Mina barn kommer hem till mig idag. Så därför så håller jag det hela på rätt nivå. Jag dricker för att bli nykter. (den har jag snott men fan vad bra den är).

Så. Tillslut måste jag gå härifrån medan min kvinna mår dåligt och jag mår bra. Rättvisa verkar inte vara aktuellt i livet. Men jag hoppas att jag kommer kunna göra henne lycklig igen. På något sätt.

Kyligt rött vin, tankar som tumlar runt varandra. Det är så mitt liv ser ut och jag är så ledsen för att hon inte mår bra.

Jag har blivit en främling inför mig själv. Jag inte inte jag är inte jag är inte jag är inte mig. Jag är. Jag bara är. Dammtussar som försvinner. Mina händer som jag ser göra saker, tvättar bort vinfläckar, röker en upphittad cigarett. Klappar katten. Solen som skiner. Natten som kommer. Jag har bestämt mig för att ta bussen till staden för att köpa mer att dricka. Inte för mycket, inte mer. Min son kommer i morgon och jag vill att han ska åka härifrån stolt över sin fader. Precis som jag är stolt över min svaga, veka, döda pappa.

Mina rum är vansinnigt ödsliga. Det fattas en hund och en vacker kvinna som gav sig åt mig. Åt allt det där som bubblar, sparkar och kastar i mig. Jo. Jag blöder. Inte mer än vanligt men från andra sår. Men kniven satt som vanligt i min egen hand. En dag kommer jag att dö. Jag vill inte dö. Men lungorna värker av för mycket cigaretter eller efter hungern efter en ny. Jag samlar tobak på golvet. Samma golv som jag går på. Som hon gick på. Som vi var på. Oss golv.

Jag har börjat tänka på samma språk som henne. Samma uttal. NEJ!: Precis så. Som en loop som löper genom ryggmärg, lillhjärna, storhjärna, pannlob och tillbaka till ryggmärg igen. Hon svarar inte i telefonen. Jag skriker i min tomma, ödsliga lur. Lur. Lur. Vilket jävla ord. Lur. Men jag vet att hon älskar mig. För det har hon sagt så det är lugnt. Men. Jag vill höra henne, se henne, kyssa henne. Smeka henne. Vara henne. S.

Min katt har börjat leta igenom lägenheten efter den svarta hunden. Inte rädd som hon varit innan utan mer nyfiket. Hon springer från rum till rum och nosar och svansen pekar rakt upp mot taket. Synd bara att Kita, den svarta hunden inte är här. Men. Var dag går och tillslut så kommer de att komma överrens. Själv sitter jag mest och funderar på hur i hela fridens namn jag ska orka fungera utan kvinnan med allt det där som jag letat efter. Men det går det med. Hon behöver sin tid och jag behöver hennes tid med. Jag tror jag ska städa lite. Dammsuga upp alla hundhår, torka upp alla vinfläckar, städa upp i Ginflaskan som står på mitt köksbord och försöka sluta röka några minuter till.

Du vet. Livet är inte så särdeles bekvämt. Alls. Hade livet varit kommunalt så hade klagomålen regnat in. Men hey. Vem fan ska man skälla på nu? Gud? Tja, gör du det så skäller jag på mig. Att jag inte är stark nog att klara av mig själv. Men jag vet att i Svaneholm bor en vacker kvinna som tänker precis som jag fast lite annorlunda och jag vet att hon älskar mig och för helvete. Vem behöver mer?

Jag blev så rädd. Hon vill förändra sig för att göra mig glad. Men. Hon är ju underbar. Redan nu. Men hon ville veta. Så jag berättade att... tja, min dröm om hur en kvinna ser ut. Men jag blev rädd. För jag orkar inte, vågar inte, kan inte, förändra en människa till så att den behagar alla mina sinnen. Det blir aldrig bra. Vi pratade smink, kjolar och höga klackar och jag blev mer och mer rädd för att jag redan höll på att förstöra det som är hon.

Så. Jag blev elak. För att stöta bort. För att väcka upp. För att... Vi blev elaka. Oss var elaka. För ingen som helst mening. Hårda kanter som möttes. Utan störthjälm rakt ner i blankis. Fönster utan gardiner och en flaska Gin i köket.

Jag vill att hon, oss, är som oss vill. Inte som jag vill. En dröm är inte verklig förrän du vaknar upp ur den.

Så. Jag blev rädd. Jag blev livrädd. Vettskrämd. Jag har vant mig vid att gå genom livet utan att påverka mer än min toalett och min katt. Ensamt och obekvämt. Men. Nu har jag fått en gåva. Fan vet vem som gav mig den och jag bryr mig inte ens om att säga tack. Men jag har den. Gåvan. En annan människa som tycker jag är vacker och begåvad och klok och som säger att jag kysser bra. Hur i hela friden ska jag kunna ge mer utan att fläcka? Som att ha på sig en kritvit skjorta och äta en dundermiddag.

Jag är så rädd. Så rädd så rädd.

Oj!

Oj då. Passion har många ansikten. Igår var det... ren lycka. Som i morse förbyttes (är det ens ett ord?) i den allra mörkaste sorg. Gräl. Elände. Hundar som tittade på matte och husse, katter som tittade på matte och husse och hunden. Vatten. Vinfläckar på golvet. Ölfläckar i sinnet. vi grälade om något som verkligen inte spelar någon roll men för att vi var oss. Rädda. Två människor, en hund och en katt och stanken av alkohol och tobak och vårvindar. Öppna fönster. Trassliga täcken och olika sängar. Oklara tankar och en dröm som brast. Fast den blev starkare än någonsin. Hon stampade ut, dörren gick igen och kvar var jag, en katt, en massa hundhår och ett cigarettsug som inte kunde få någon mättnad.

Vinet, kvinnan, hunden, drömmen sprang ut och mannen, fläckarna och katten blev kvar. Alla ord hänger i väggarna, i taket och hennes långa underbara ben vandrade till sin borg. Men ingen fara. Vi älskar varandra. Vi måste bara finna nycklarna till det som gör att vi fungerar. Slänga bort alla andra kvinnor och män vi haft i våra liv och lyssna till varandras röster utan att höra ekon av andra röster, nyanser, skarpa kanter. Finna varandras mjuka linjer.

Vi älskar varandra. Vi älskar oss. Vi är oss. Vi är. Två människor, en katt och en hund och en massa tobak.

Men. Hey. Vem fan sa att det skulle vara lätt? Inte lätt. Men underbart.

Här sitter jag och väntar. Igår blev ju från början ingen fullträff. Kvinnan fick migrän och var tvungen att stanna hemma. Pust o stånk och stön och eländes elände. Men så ringde hon och frågade om jag vill komma hem till henne. Vips var jag på bussen. Sen pratade vi som vi alltid gör. Med ord, händer och tankar och känslor.

Sen hamnade jag på soffan. "Oh nej", säger den trogna läsaren. Det är över, slut, tänker densamma. Nope. Det lever mer än någonsin. Men jag snarkar så att väggarna skakar och kvinnan kunde inte sova. dessutom snarkar Kita, den svarta hunden. Så. När min dam reste sig upp och skulle lägga sig i soffan så tog jag genast den i besittning och sov gott till frammåt morgontimmarn. Sen serverade jag henne kaffe på sängen och efter att jag varit ute på en lite bk-runda så åkte jag och damen till stora standen och köpte lite gott att äta och lite gott att dricka till mig.

Så. Nu sitter jag här och väntar. Buhuhu. Kärleken är märklig. Lika mycket som den hela sårar den. Hur nu det går till. Men jag skiter i det. För i kväll blir vår lilla familj hel med två människor som älskar varandra och en hund och en katt som säkert kommer att få ro snart. Både jag och kvinnan med de långa benen är helt klart överrens om att det enda som fattas oss dennna dag är våra respektive barn. Men. Året har en massa dagar. Ett steg i taget.

Så om ni undrar hur det hela gick till? Hur kommer det sig att WoB och Irene hittade varandra. Lyssna. Sinatra vet. Så. Är du nyfiken lyssna noga för nu ska han berätta.

Ah. Ännu en underbar dag i mitt underbara liv i underbara Viskafors i underbara landet världen. Jag hade vansinningt svårt att somna i natt. Ensam, för första gången på 1000 dagar eller vad det kan vara. Men jag var tvungen att åka hem till Chips och damen som är bara min var trött och behövde sova så jag knatade ut till bussen och stod där och grät i själen. Men nu känns det helt ok. Jag har en liten skugga som följer mig vart jag än går, en liten Chips. Hon blev så glad när jag kom hem i går kväll så att hon knappt visste vad hon skulle göra. Men det tog mig ett tag att övertyga mig om att den stora svarta översnälla hunden inte var med.

Men sedan dess har den lilla pälsbollen följt mig precis vad jag än gör. Ja, hon blev så glad att hon pinkade på mina kuddar i natt. Ett i mina ögon lite väl tilltaget ömhetsbetyg. Men Chips verkar inte alls skämmas. Hon låg på andra sidan av sängen, nästan i mitt ansikte. Sen skulle hon in under täcket, ut igen, svansa runt mig, ligga på mig, bredvid fan vet om hon inte försökte smita in mellan mig och madrassen med.

Nu sitter jag bara och njuter av känslan av att veta att snart, snart så får jag kyssa min kvinna igen. Det är nästan så att jag drar ut på att ringa henne bara för att känna efter hur skönt det är att känna tryggheten i att jag verkligen har henne. Ensamheten är bara fysisk. I min ande känner jag hennes närvaro. Låter det snurrigt? Jo, jag vet. Det är jättesnurrigt men helt underbart.

Men. Nu ska jag ringa henne och hoppas att hon och den stora svarta hunden snart ramlar in genom min dörr.

Hennes ögon bad mig om hjälp. Bakom tungan dunsade orden omkring, i strupen formades ljud men läpparna ville inte släppa ut det. "Du vet om att jag är äldre än du va", frågade hon? "Du vet om att vi är 8000 år ihop va", svarade jag. Större än allt det du kan se eller känna eller smaka eller gå eller ramla. Vi är större än det vi arma människor kallar liv.

En äng, en klar morgon förutom det där vita diset som ligger som ett skyddande täcke över vår kalla jord och som gör att ögonen vattnas när man försöker fårstå det. Varje grässtrå klart som ett rakblad, varje multnat löv vackert som den underbaraste konst. Frisk luft i lungorna och en svart hund som vill springa, springa, springa.

Inne, där borta, bara 500 meter bort ligger en kvinna och sover. Jag kan höra varje andetag medan jag och hunden pratar. Kvinnans hjärtslag slår igenom tystnaden medan den hårda marken känns under mina fötter som asfalt fast det är böjt kyligt grått gräs. Vi vänder om. Jag och den svarta hunden. Vi vill båda två till den varma kvinnan.

Vi köpte ett grönt ljus. Så klart, så oss. Påsken kommer och vi köper ett grönt ljus. När andra går upp på morgonen och ut i världen ligger vi i en svart grotta och drömmer. När andra tittar på Idol dansar våra läppar till Lennon och diskuterar Pavarotti. Smeker varandras själar med varsamma tankehänder och hon säger åt mig att inte bita på naglarna. Jag skriver medan hon sitter stilla, tyst bredvid och läser en bok eller bara finns till.

Ibland ser jag hur hennes ögon ändrar färg. Det sprakande, glittrande, smekande lämnar plats åt sorg och grå färg skuggar hennes ansikte. Jag låter det vara så. Sorgen tillhör livet och tillvaron och måste få plats även i vår lilla bubbla av det som ibland slår över till total, absolut och oåterkallelig lycka. En drömmare som ligger tyst bredvid en annan drömmare och våra tankar och förhoppningar och den där märkliga känslan av att ha kommit hem flätas samman till det som ger livet dess plats i världen.

Rädslan att förlora det jag har fått i gåva av något som vi inte kan se eller ens känna förlamar min strupe när jag sitter i stilla rum, en katt, en man och en evighets enorm längtan. Men min rädsla släpper i samma sekund jag känner smaken av hennes läppar på mina och kommer ihåg att vi snart ses igen. Bara några timmar till.

En timme kan vara i en evighet

Hon har gått. Bara för några timmar, men det känns som en evighet. Fast, det är inte fel att längta heller. Det var länge sedan jag längtade efter någon annan än mina barn. Jag har spenderat tiden med att städa och tänka på annat men hela tiden återkommit till samma tankar, gång på gång. Lägger mig på sängen för att känna hennes doft på kudden. Går upp igen och går in köket för att tända en cigarett, en av de hon rullade åt mig före hon gick. En puss, en kyss, en kyss och sedan... Intet. Tomt.

Det finns misstankar om att jag har en halv hund i dammsugaren efter att jag gått igenom alla rummen och Chips, katten, har äntligen slutat tjura och hoppat ner från byrån i köket. Men hon smyger som en tiger genom en djungel mellan rummen. Stannar till, tittar sig omkring och fortsätta med nosen på golvet medan hon noga registrerar alla nya doftsensationer som lägenheten fyllts med.

Själv försöker jag komma på något att skriva, men just nu är det tomt. Visst kan man skriva om längtans klagan men det känns inte som om det är något jag vill tänka på. Bara lyckan i att sitta bredvid henne och röka och prata om saker som gör livet vackert. Böcker, musik, filmer, saker som jag inte har lärt mig än eller förstått men så gärna vill veta.

Så. Jag tror jag ska sätta mig i köket igen. Bara sitta där och tänka på hennes läppar och mjuka händer, hur hon skrattar och på hur hon gråter. Hur allt snurrar runt i en evig cirkel och på hur totalt min tillvaro har ändrats på bara en vecka.

Så jäkla märkligt.

Från den alla djupaste, svartaste ensamhet jag levt med i så många, långa vidriga år till att ha en människa att prata med och som förstår mina taffliga försök till ord.

Solen skiner framför mig, ovanför mig. Bakom mig finns natten, månen och stjärnor och drömmar och den djupaste depression. Bredvid mig sitter det starkaste lysande ljus som finns för en man. Kvinnan han älskar. Som han vill visa upp hela världen. Som aldrig får försvinna och låta värmen och de feberhete händerna och det snabba, snabba hjärtat vandra ur mitt liv.

När livet ger oss små, enkla gåvor skall vi ta emot dem med den allra djupaste ödmjukhet för det sker så sällan. Lyckan är plötsligt ett ord som bor mitt bröst. Jag skall älska och ära och dyrka denna kvinna med de långa benen och jag skall göra allt jag kan för att hon skall somna gott varje natt och känna att det varit en bra dag.

Det är den uppgift jag är född till.

En dröm av blått och grönt. Ögon som skiftar från sorg till glädje helt utan något skett. Ett hav av kuddar och en säng som är en båt. Hon är kapten. Vi trasslar in våra armar, våra ben tills vi uppnår maximal hudkontakt.

När golvet och taket och väggarna börjar blixtra, när andetagenblir vilda och djupa förstår man att man är en av de mycket få varelserna som fått allt i livet som man behöver. Jag vill inte ha pengar, inte droger, inte korta meninglösa samlag med kvinnor jag inte känner.

Jag har fått det jag letat efter.

Det är inte att förakta.

Helt klart falskt alarm. Jag var väl trött eller något. Men jag somnade på golvet så gott och när jag piggnade till efter några timmar smög jag mig in i sovrummet lade mig bredvid kvinna, katt hund och jag kände att det är ju precis så här livet skall vara. När jag sedan vaknade så fanns det bara den svart hunden och katten kvar i var sitt hörn och när jag sedan öppnar dörren ut i vardagsrummet så finner jag henne dä. I en av mina fåtöljer, stilla, tyst, läsande en bok medan Beatles spelar. Man sitter, jag läser tidninge och nyheterna och hon läser en bok som vi bara kände att vi måste ha den.

Det känns intellektuell på något märkligt sätt. Klokt. Tryggt. Frid i hjärtat även om jag känner en vag oro för mina helt plötsligt icke längre förekommande ekonomiska ramar. Det kostar på att vara kär, dricka rödvin, äta på restaurang och gå på fotboll. Men skit kring detta. jag har räknat på pengarna och det håller nog den är månaden med lite vettigt hushållande.Havregryn är ju gott ovh vatten finns i kranen. Busskort har jag. Dessutom ska jag ju till det där hemmet om några veckor så då lär ju inte stålarna rulla precis.

Så på det hela har jag ett alldeles underbart liv just nu.

Ett helt otroligt underbart liv.

Ett liv!

Gud. Elller nån. Eller du. Eller din granne eller din grannes vän eller kusin. Jag är livrädd. För helt plötsligt så är allt som det var innan operationen. Jag lurar lite på att, NEJ, inte nu. Inte mer minthsmak i munnen, inte mer tunnelseende, inte mer märkliga känslor av att inte känna igen sina egna väggar. Inte nu": För helvete. Då, när dom plockade bort den där hönsäggstora saken som satt i min skalle spelade det mindre roll. Men inte nu. Men jösses, jag är ju glad, Lycklig. Inte nu.

Så jag håller fruktan ifrån mig genom att skriva men ärligt talat så ser jag knappt skärmen. Jag har sovit, nån gång, ätit, men inte mer. Inte nu. Inte mer. Nej. Jag vägrar dö men nått är jävligt fel i skallen på mig. Igen. Hel.....ve.......te... NEJ. Inte nu. Inte när jag äntligen lever. Men, allt snurrar, allt smakar minth och jag kommer ihåg saker som inte har hänt.

Ok. Så det finns mer. De sade att det kan ske. Men... jag brydde mig inte så speciellt. Jag har slösat bort mitt liv och mina pengar och min tid på ingenting men nu vill jag inte slösa mer. Men det får absolut inte ta slut. Inte nu.


5-års överlevnad pratar de om. Men. Några månader kan man väl få? Jag ska, vi ska, jösses, jag har blivit vi, ska ju till Västervik i sommar. Men nått är totalt fel i min skalle. Jag känner det. Samma huvudvärk. Samma märkliga känsla av att vara någon annan stans. Samma förvirring när man går ut i köket och tänker "vart fan är jag". Samma kramper i benen, samma, samma, samma. Men jag har inte tid. Inte nu. Inte alls. Dö får jag göra i ett annat liv. Inte i detta tack.

Jo, jag är väldigt rädd. Jag har alltid varit väldigt rädd för att dö men nu vet jag ju att det kanske kommer ske och jag har inte tid. Inte lust. Inte....

Så. Jag tar en cigrarett till. Kanske en sömntablett för kvinnan med de långa benen blir småsur och jag inte sover. För jag är för mycket. Men.... hur ska jag vara då?. Jag är jag och det är därför jag är jag och inte du. Du är du och inte din granne. Men just nu så har jag en mycket obehaglig yrsel. Obehaglig är ett vackert ord. Betydelsen är hemsk men ordet är vackert. Gud. Eller nån. Jag är jätterädd. Jag vill helst väcka Irene och säga.... nått. Men hon sover så gott och hon vet inget om min.... lilla belägenhet att få... saker som växer i... panbenet. Nä. en Imovane och så sova. Och... nä, jag vet inte. Men.... jo jag är en gnutta livrädd.

Jag måste skriva och jag vet, det blir fel och snett och fult och fel fel fel och jag vet att man ska ha ett komma mellan alla de där orden men jag orkar inte knäppa fram det. Så det får vara. Jag borde sova. Kanse en smula. Bara låta hjärnan vila lite mellan varven men just nu så går den på övervarv. Jag vill skriva nått som betyde nått men det blir bara en massa bokstäver.

Jag är för mycket säger hon. "Jo, jag vet", svarar jag. För det är ju så. För mycket av allt. Just nu så är det för mycket av de där tre orden som jag inte får säga men som hon känner. Lennon sjunger om att jag komma förlora den där kvinnan och troligen är det sant. Så klart det blir så. Men, just nu? No way. Helvete i satans nope att jag kommer förlora henne. Du ser. Mina ord är fel och fula och jag vill röka. Hon hostar just nu. Innan hon somnade pratade vi om att röka och jag säger "ja tack". Men sen somnade hon. Men hon har rullat 5 cig åt mig att röka inatt. Nä,. Lennon. Jag kommer inte att förlora den här flickan, som är en kvinna. Nej, nej, nej. Den här gången ska jag göra allt rätt. Jag har inte råd med mer misstag.

Hon vaknar, hostar och är troligen snorsur på att jag spelar musik och knattrar på tangenter. Hon är sån. Varje natt säger hon " bort, bort, bort", Men på morgonen säger hon "hit, hit, hit". Så... tja låt henne snattra på natten då. Natten går över och sedan kommer den långa morgonen och den långa dagen och hela tiden så får jag vara nära och ja, jar råkar vara en smula kär. Hon har lovat mig att ta på sig en kort kjol men jag tror inte det kommer hända. Men å andra sidan. Bara tanken på de där långa benen i en kort kjol räcker för mig. Förresten, tanken på en kvinna, en männska som faktisikt tycker jag är nått att ha är otrolig.

Som sagt, hon säger jag är för mycket och jag vet. jag är ju det. Men denna gången, fel, den här gången ska man ju skriva, säga, tänka, ska jag vara precis, precis lagom. Fast. Tja. Jag är väl för mycket. Som hon säger. För hon har inte haft fel än så länge så...

Don´t let me down har vi sett tusen gånger på datorn och vi sjunger i perfekta stämmor. Hon en vag aning om an stämma ljusare men samma intensitet och hon förstår, hon vet precis vad jag vill säga med denna låten. Den är nog vår låt tror jag. Eller... Jo det är den. Och hon klarar inte den ljusa stämman i.... skit samma. Oh she done me good.

Så. Du sitter och funderar på vart WoB är i livet just ju. Jo. Han är på ett tak i London och spelar gitarr och är så¨förbannat lycklig och... tja.....

Ok. Vi har ett problem. Hon gillar inte Dixxy Miss Lissy och jag försöker förklara för henne att "men, för helvete, den handlar ju om dig". Men, näe. Men. Ok. Nått ska man vara överrens om att vara oöverrens om. Så därför, jag vet, jag pladdrar. Men. Kvinnan sover, katten är välsignad och hunden ligger på golvet. Så finns det mer en man, en stackars satans man som är elak och som älskar Elvis, Beatles och Sinatra behöver? Nope. Men. Hon är min Miss lizzzy och om hon inte fattar det så är det liksom inget problem. En smula vägbula på livet men för helvete, jag har klättrat upp på universums högsta topp och ramlar ner igen så en bula här och där känns inte som om det spelar så jätteroll.

Nå, säger du. Dizzy? Miss? Lizzy? Men för helvete säger jag då. Vet du ens vart Stockholm ligger? Jo, jag ska presentera det hela.

Min kära tant mamma frågade mig i morse, "är du lycklig då". Jo kära mor sade jag. För första gången på en miljard år är jag precis där jag måste vara. "Bra" , sade tant mamma. Behöver man mer?

Dizzy? Ja just det ja. Du vet ju inte vad det är. Jag vet vad det är men hon sover och gillar inte den låten. Men vi kan sjunga allt i stämmor. Hela tiden. Hela tiden. Hela tiden. Gud, som jag inte tror på, så, men Lennon har sagt allt har vi kommit överens om. Hon kan allt. Hon gråter när jag gråter och hon lyssnar när jag predikar och som sagt. Jag vill inte dö.

Dizzy?

Gud. Jag vill säg gärna säga hur mitt liv ser ut. Jaha, Bara den meningen blev ju helt fel. Känner jag. En kvinna med långa ben sover för första gången i min säng. Den svarta hunden ligger lite här och var och min livskamrat Chips är snorsur över att det ligger en annan människa i husses säng och att det springer omkring en svart vacker hund i min lägenhet. Så Chips ligger på min byrå i sovrummet och försöker desperat morra. Hon fräser och hon är sur. Som satan. Och jag? Gud, livet är underbart.

Vi har pratat och pratat och sagt ord som inte finns och pratat och orden har ramlat ur oss och varje gång sitter jag och tänker att Allah vad jag helt plötsligt har tur. En kvinna har lagat mat och vi har ätit och vi har rökat och rökat och rökat och hn säger "fan vad du röker". Jo men, säger jag. Men. Jag vet. jag pladdrar. Jag... det är för mer än för mycket. Hon känner igen alla Beatles-låtar och jag vet inte vad jag ska göra när hon sjunger med mig. Hon har lärt mig Pavarotti och att... ja herre je.

Nä. Jag är inte religiös. Jag har inte slutat tro på att man måste, måste, måste, måste vara en Working Class heroe. Snarare tvärtom. Fan ta, satan helvetes jävla skit och alla fula ord mot dem som inte orkar älska. Nä. Jag ger mig inte.

Igår var, nä, i förrgår, eller vilket år är det? Nån dag var jag och min dotter och tittade på Elfsborg och det var för mycket. Men jag fick inte skrika. För min dotter. Och jag har redan lovat att spöa arslet av hennes första pojkvän. Hon tittar på mig och säger "ok". Men de ska hit nästa vecka och besöka mig och jag är så stolt så glad så lycklig över... livet. Mina barn. Min sura katt. Irene.

Borta är all sorg. Allt som gjort så ont så ont och som gjort mig så rädd för mig själv. Borta är känslan av att vilja dö. Fan, jag tänker aldrig dö. Aldirg. Nä. Jag ska sitta här och älska Irene och reta upp er och göra er kanske en smula glada någon gång för att ni, du tänker "jaha, det är så det är".

Jag känner att jag inte kan skriva så bra. Men jag vet att jag om några veckor kommer skriva något som fan kommer få dig att kippa efter andan. Något som gör dig lika lycklig som jag är just nu, när den svarta hunden sover på golvet, mitt katt surar på byrån och kvinnan med de långa benen sover i min säng. Sova? Nä. Tror inte det. Jag funkar inte så. Jag äter när jag måste och sover när det blir akut. Resten av tiden så läser jag, skriver eller lyssnar till musik eller bara finns till. Nu? Vill jag inte sova. Men jag vill vakna i morgon och veta att jag för en gång skull är älskad för den jag är. För mina ord.

Älskar er alla. Chrille. Sergej. Larsa. Esko. gunilla som bara skällde en stund när jag pinkade i er garderob, Karin. Sofia. Susann. Mina barn. Missen. Falukorven. Sixtens matte, Svenne. Varginnan, Lennon. Elvis. Sinatra. Morrissey. Anna-Karin, Alexandra.,  Min katt. Min mor min far och alla som jag någonsin jobbat med. Men mest Irene. Allra mest Irene. Nobody told me. NOBODY told there will be days like these. Roll it. Roll it.

Nån. Tack tack tack.

Jag är helt löjligt lycklig. Helt löjligt utom mig av sorg över att jag slösat så mycket tid på att leta efter denna kvinnan och att hon var den som fann mig och inte tvärtom. jag borde ju rusat fram på bussen och lagt mig på knä och frågat "får jag sova med dig"?.

Men. Livet är som det är. Och detta är den allra bästa dagen i mitt liv. Jag ska till årets första Elfsborgsmatch med min älskade vackra otroliga dotter, sen ska jag hem och sedan ska jag till kvinnan med de långa benen som rullar en cigg åt mig på morgonen och sedan bjuder på kaffe. Igår satt vi hela eftermiddagen medan solen sken i stadsparken och bara fanns för varandra och jag var så förbannat stolt och lycklig. Sen gick vi och åt kinamat, drack varsin öl och delade på en halvflaska rött vin, rökade, åt och pratade, pratade pratade. Jag har slutat blöda. Mitt blod rinner varmt i min kropp och jag vill skrika åt hela världen att WoB är sovande och Jonas lever.

Jag ringde till min kära tant mamma idag. Hon frågade hur det var och jag sade "jag är så kär att jag nästan dör". Min tant mamma blev väldigt tvekande. Men det har hon alltid varit till mina damer. Förresten får man inte säga dam för då blir tant mamma arg. Men, i morse sade jag att "jag har inte haft ett liv innan". "Jo sade kvinnan med de långa benen. Du har dina barn och Chips. Och nu har du mig och.... namnet på hennes hund". Jag satt där och försökte förstå. Men det blev för mycket. Så jag gick ut i köket. Rökte en cigarett. Funderade på vad hon sagt. Och då förstod jag. I hennes liv finns jag precis som hon finns in mitt liv. Vi är ett liv. En tillvaro. Var för sig men tillsammans. Vi kommer inte flytta ihop. Än. På många år. Men vi kommer finnas där för varandra. Att få gå ut i ett främmande kök med en nyfiken svart hund efter sig och finna en kvinna med långa vackra ben, perfekta bröst, platt mage och hår som doftar sommar och få kyssa henne och hon säger ingenting utan bara ger mig en nyrullad cigg. Finns det annat att leta efter?

jag försöker berätta för henne vad jag känner genom Elvis och Beatles och Lennon och hon kan dem redan. Vi sjunger i perfekta stämmor. Gud. Satan. Helvete. Jag är på något sätt lycklig. Jag är på rätt väg. Jag har hittat ett liv utanför droger och alkohol, fast det sade hon ju igår att "det är samma sak". Gud. Ja, det finns visst en gud. Eller nån som sitter och säger att.... What the hell Am I supposed to do?. Finns det nått jag kan ge henne som jag inte redan gett? Hon får allt. Allt. Allt. Allt. Allt.

Ok. Jag är en smula kär. det är inte hon. Eller, hon säger det inte. Men hon vägrar att jag går bort. Det räcker för mig. Resten av livet, hur länge det nu varar, för det vet man aldrig, så vet jag att jag fått en smula äkta lycka.,

Vänner. WoB sover. Han är trött. Men Jonas mår så bra att han håller på att spricka. Han ska tvaga sig, klä på sig, vandra ut i solen och möta kvinnan med de långa benen och mer behöver inte Jonas. WoB får sova lite. Han är värd det. Han har haft det en smula jobbigt så vi låter honom vila. Vi smyger runt honom och låter honom för en gång skull drömma vackert utan blod eller död eller våld eller smärta. Bara sova djupt.

Jonas däremot har absolut inte tid att prata med er. Jag har världens vackraste klokaste människa att möta.

Tänk. I 4 år har mitt liv sett ut såhär. Låtit så här. Varit så här. Oj jag har inte ens sett det själv förrän nu när jag av olika anledningar finner att jag kan se mig själv i spegeln och känna igen personen som tittar på mig. Det kanske inte håller länge att känna så här men det är skönt att rädslan för en gångs skull har gett med sig. Samma ångest, samma överväldigande liv som jag inte förstår mig på men allt bäddas in av en känsla av att det finns hopp och kanske kan jag tro en smula på mig själv. Kanske inte mycket. Kanske inte alls när dagen är över. Men just nu så trängs allt i mitt bröst och i min hals är det en kramp som inte kan ge mig varken syre eller föda för jag har äntligen förstått vart jag varit och det gör mig så ledsen för att jag inte leta mer, inte försökt mer utan att andra ska behöva leta upp mig. Men nu är jag funnen. Jag är hemma i livet. För en stund i alla fall.

Katten tittar på mig som om jag är någon annan. Men tydligen är det jag är nu bättre än det jag var i måndags eftersom hon ser på mig som om jag vore någon sorts gud. Eller så är det så enkelt som att jag känner mig som en sorts gud och därigenom ser mig själv i andras ögon. Även en klok katts. Men. jag har varit någonstans där jag inte skulle vara. Inne, djupt i mig själv där allt det svarta bor och inget hopp finns har jag förtvivlat letat efter något att hålla fast vid, något som gör att man kan gå ut i solen och finna värmen.

Så. Här har jag varit. Just nu är jag inte där. Troligen kommer jag tillbaka till det där stället igen. Då och då. Men jag hoppas att jag slipper, någonsin mer, titta tillbaka och finna att jag har varit där i 4 år.

Fan vad luddig i skallen jag är. Jag somnade nån gång efter att jag slocknade liksom. Nu sitter jag och försöker få ordning på om jag vill ha kaffe eller fortsätta sova eller ta en promenad (hahahaha, ja just de ja, jättetroligt) eller om jag bara ska lura omkring tills jag kommer på vad det nu är jag vill.

I tidningen kan man finna att det ligger glasbitar i den allra mesta maten nu för tiden. Allt från kyckling till falukorv av alla djur. För falukorven är väl ett djur? Vilken jägare har inte jagat falukorv liksom. Ligga där på passet, i gröna kläder och en ståltermos full med frugans goda kaffe och lurat på den farliga falukorven. Jodå. Sånt vet jag. Jag är född i stan så jag kan sånt. Men nog verkar det synnerligen obehagligt att finna glas i maten. Undrar hur det hela går till. Det är väl någon såndär djurmaffia som älskar djur så mycket att de släpper ut minkar till en säker död och kastar smällare på lastbilar med kött och allt vad de nu gör. Ni vet såna där ungar med för mycket tid och alldeles för mycket pengar som troligen själva kommer smaska död ko om 20 år och tycka att de unga dagarna var trevliga och spännande.

Äh. jag vet inte. Själv sitter jag och skiter fullstädnigt i det där eftersom jag har fullt upp med att lura ut hur högt jag vågar spela musik innan grannarna störs. Den där grejen vill jag inte vara med om mer. Samtidigt märkte jag i går natt att jo, det är vansinnigt lyhört här. Eftersom jag kunde höra dem prata. Alltså, jag hörde ju inte vad de sa. Men det var ett sånt där stadigt mummel i bakgrunden. Damen som bodde där tidigare hörde jag inte ett skvatt av men de här hörs. Inte alls på något otrevligt eller störande sätt. Men de hördes. Det måste ju betyda att jag hörs jag med. Och det är ju där problemet brakar loss.

Tja. Jag kom just på att jag ska läsa lokalblaskan medan jag brygger lite kaffe och sedan ska jag försöka få tag på människan med de långa benen. Går inte det så får jag väl lägga mig och dö eller nått :-) Men först tidning och kaffe. Jag skulle nog behöva dammsuga lite med. Inte vet jag hur det gått till men det ligger damm på golvet. Tänk så tokigt. Vad gör det där liksom? Jag har inte bjudit in det. Men damm gör ju som vi alla vet lite som det vill.

Free as a bird.

Att skiljas åt på en buss är inte rätt. Inte mot bussen, inte mot chauffören, inte mot de som sitter och tittar på det sorgliga som sker framför dem. Inte mot dem som åker åt var sitt håll. Jag ska av här, du ska av sen. Hej då, puss och goodbye.

Det hela som sker är fel och vindt och något som någon klok människa borde skriva en sång om. Men sånt är livet. Vi kan inte alla vara tillsammans jämt. När vi dör så skils vi åt genom livets elände. Du må bli begraven ovanför min kista men ditt ruttnande, din dekomposition är din och min kropp som blir maskars föda är min. Där skils våra vägar, vare sig vi vill eller inte. Vare sig du skriker och gapar åt en obefintlig fud att "låt mig vara", Vi ska alla dö. Försvinna. Bli historia. Sånt är livets elände.

Men att skiljas åt på en buss, men bara några kilometer från varandra. Var och en trött och slut och ledsen men ändå upprymd.

Det är fel.

Fast nödvändigt. So please me like I please you. Someone to love. Somebody new, someone to love, someone like you. Love me do.

Nu ska jag lägga mig igen. Försöka finna en smula ro i min jagade själ. Men jag vet att jag inte kommer drömma några mardrömmar i natt. I natt kommer jag sova fridfullt. Lugnt, utan sparkande fötter och vevande händer. Bara sova, drömma om långa ben och levande ögon och väldoftande hår och hoppas att allt finns kvar i morgon. Kanske är det borta då, försvunnet, kanske är det bara en tanke i min skalle. Men om så vore så har det gett mig en massa av det som faktistk kallas lycka och som vi människor så sällan råkar ut för.

Det kära vänner är värt mer än livet självt.

Livet är nytt. Annorlunda. Inte som det var när jag vaknade i måndags. Samma lägenhet. Samma sjukdom. Samma mani. Samma katt. Samma tidning som ramlar ner i brevlådan. Samma musik på datorn. Samma röda vin och samma Picassoreproduktion på väggen. Men något har hänt. I mitt hjärta. I min själ. I min ande.

Så jäkla underbart. jag hoppas att det håller i evighet vad det än blir av det hela men vis av erfarenhet så tvivlar jag. Fast på något sätt så gnager en misstanke om att tvivlet faktist är fel denna gången. jag vet inte. Searching. Found. D,c, Am. Känns helt ok just nu.

Free as a bird. Locked in like a bride. Men, båda är lyckliga. I all fall för en stund.

Ett övergångställe i London. Att det kan bli en av de mest berömda bilder som finns. 4 män. Kungar av världen. Jeans, kavajer, en vit kostym. En gul bil med skylten 28IF. Världens absolut bästa skiva. Ett så värdigt slut. 4 män som gjort allt tillsammans i 10 år. De har skapat nått som ingen annan gjort innan och ingen kommer att kunna göra efteråt. Jag lyssnar. Tyst, Jag har stängt av de stora högtalarna och lyssnar i Notebooken. Viskningar. Free as a bird. Jag är fri. Fångad i livet med friare än någonsin. Kanske är det så att den vuxna kärleken eller vad det är är så mycket bättre, så mycket klokare än den dårskap som drabbar varje ung man och kvinna? Free as a bird.

Jag sitter här och kan inte sova. Väntar på att kvinnan med de långa benen och de kloka tankarna ska skicka ett sms till. Men mest hoppas jag att hon får sova. Får ro. Får drömma om vackra ting, om vita moln på en blå himmel, om Viskans gröna vatten, om en sol som skiner underbart varmt mot ryggen och långa promenader med den svarta hunden och jag. Stanna på en grusgång, bara för en sekund, kyssas och sedan gå vidare. Kanske i tystnad, kanske i ivirig prat. Free as a bird.

Jag har väntat så länge på någon som kan ge mig nya tankar. Mina egna är gamla och unkna. Arga och sura och tvära. En bakfull Bellman utan talang. Men så finns hon där, så nära och ändå så längt bort och jag bara funderar på varför jag inte träffat henne tidigare. Men sånt kan man lura på tills man hamnar på toalettgolvet, naken och krälar i ångest. Jo, mina vänner. Jag har varit där. Bokstavligen klättrat på väggar. Nu klättrar jag på livet. Fel. Livet lyfter mig. Det är som om någon har tittat på mig de senaste 10 åren och sagt till sig själv "nä, nu räcker det, ge grabben en smula ro".

Mina problem är kvar. Mina tankar rusar. Mitt blod pumpar. Min lust att bedöva mig från livet är onekligen densamma som den var förra veckan. Men så tänker jag lite. Ok, tänker jag. Om jag nu ska må kass. Så låt mig må kass med någon som låter mig gråta, precis som kvinnan med de långa benen lät mig göra andra dagen vi träffades. Hon dömde mig inte, om blev inte rädd. Hon höll om mig och jag slutade gråta för jag kom på att, jag behöver inte gråta mer. Jag är den jag är och den kan jag förrändra.

Så. Behandlinghem. Efter påsken. 4-5 veckor till att börja med. En vacker vit kåk full med människor som vet precis vad kris betyder och som inte dömer men däremot säger "dina problem kan bara du lösa". Lite rädd är jag. inte för att vara där, men för att möta mig själv. Jag flyr. Alkohol. Tidningar. Skriva, skriva, skriva. Jag älskar att tänka men jag hatar att känna. Så. Nu ska jag lära mig att känna utan att dö. Enda problmet är, jag vill inte vara ifrån kvinnan med de levande ögonen som bjuder på kaffe och som har en svart hund. Alls. Inte mer än 12 timmar. Det kan jag fixa. För det går ju att prata genom telefonen och sms och msn och bara genom att tänka och förstå att hon troligen tänker det samma. Men jag vill se de långa benen, byxorna med en lapp på vänster knä och hur hon tar på sig glsögonen, binder upp håret och kopplar den svarta hunden. Känna doften av hennes hår smaken av lypsyl. Men. Kanske, förhoppningsvis, så kommer jag ifrån hemmet lite klokare. Lite smartare. Lite mer i kontakt med mig själv.

Som hon sade, kvinnan med håret som faller ner i pannan på natten, "nä, du känner nog inte dig själv när du ligger med lunginflammation i 3 veckor utan att söka hjälp". Det är ju så sant. Någonstans, jag vet inte vart, jag har slutat förstå vad som sitter i kroppen och vad som sitter i skallen. Jag har tappat bort mig själv. Men hon ser mig. Hon vet vem jag är. Men det är inte hennes uppgift att locka fram jonas från WoB. Det får Jonas göra själv. WoB kommer alltid att finnas. Dr.Winston O´Boogie. Men. Jag är jag och jag har äntligen funnit en kvinna, fel, en mäniska som ser mig. Vad det än blir av det hela så hoppas jag vid nån gud som någon tror på att vi kommer att finnas för varandra resten av våra liv.

Free as a bird.

Vill du ha kaffe frågade hon? Jag var tvungen att tänka lite. Vad vill jag ha? Kaffe eller att du stannar kvar bredvid mig och bara är så där varm och snäll och underbar men mitt svar blev att visst ville jag ha kaffe. Hon reste sig upp. En lång kvinna. Långa ben, varm hud. Hon svepte om sig ett tunt, tunt tyg, vandrade iväg. Så jag låg kvar, Funderade på hur i hela fridens namn jag hamnade där och vad jag gjort som gett mig den gåvan att få vara precis där just precis då.

Hennes doft satt kvar i min hals, i min näsa, i mina sinnen. Jag kunde höra hennes doft. Känna brännande på huden på ryggen där hennes händer smekt mig innan hon somnade. Det var en lång natt. Ett mörker som gjorde varje ljud underbart och varje färgt svart. Ändå kunde jag ligga på rygg, höra henne andas och tala i sömnen och i allt det svarta se alla böcker i bokhyllan. Jag såg vartenda pärm, kunde med mina tankar öppna varje bok, försiktigt, smeka mina tankar med orden som varje sida innehåller och alla de vackra meningar som de betyder.

Långa ben. Doften av kaffe, av nytvättat hår och av tobak. Byxor på, skjorta som knäpps, nakna fötter mot vackra mattor, en hund som nyfiket viftade på svansen och undrade vad jag skulle hitta på denna morgon. Vi hade suttit, jag och hunden, på natten medan kvinnan med de långa benen sov. Vi pratade jag och hunden. Hon var klokare än jag. Hon berättade historier om nysnö som faller, gräs som doftar och sol som smeker den svarta pälsen. Nu ville hon veta vad jag tyckte. Om något. Men jag tyckte ingenting. Förutom att solen är vacker, livet är underbart och att de långa benen på kvinnan jag mött skymtade fram genom den tunna tyget.

Doften av kaffe. Långa ben. Ögon som kan växla mellan den allra djupaste sorg och den allra högsta glädje på en nanosekund. Läppar. Mjuka. Varma. Med smak av lypsyl och godhet och en klokskap jag bara kan drömma om. Två personer som nyss mötts men som redan känner varandra som rökar varsin cigarett. Som redan pratar fast dagen är tidigt. Samtal som betyder något. Inte tomt prat. Ord som stammar från hjärtat och inte hjärnan. Dom möts, kolliderar, snurrar runt mot, i, från och tillbaka varandra. Kaffet är gott. Huvudet värker. Hjärtat pratar med mig oc h berättar för mig att jag inte är värd denna lycka. Jag lyssnar inte. Jag vägrar äntligen lyssna på den egna rösten som säger åt mig att allt jag gjort är fel och allt jag kommer göra är fel och att jag kommer dö långt innan jag är beredd.

Nu kan jag leva i evighet. Varje dag betyder lite mer styrka. Lite mer. Allt blir mer och ändå så blir det mindre. Ångesten sitter långt inne i mitt bröst och vill fram. Men så tittar jag på kvinnan med de långa benen, de levande ögonen, det väldoftande håret och vet att jag i alla fall kommer vara lycklig i några dagar. Då innan hon går vidare och lämnar mina tankar på varför det låter som undulater i min skalle och varför hjärtat pumpar på så hårt men ändå så mjukt och följsamt. För just nu, just då, är mitt liv precis som jag vill ha det. Trots att ingenting fungerar så betyer ingenting precis ingenting. För det enda som betyder något är Lennon på stereon, kvinnan med de långa benen, den varma huden, det mjuka håret, det levande ögonen och läpparna som ger mig mer än någon föda kan ge.

Livet är underbart och jag flyger genom universum. Inte det svarta du ser ovanför dig utan det blixtrande vita, blå, gröna, röda, rosa och mörkt lila som finns ovanför, bortanför allt det som du ser och det du kan drömma om och som du aldrig kommer förstå förrän du sitter med din kvinna med långa ben och levande ögon.

Min lust att vara med henne är inte baserat på lust. inte köttets lust. jag vill dela hennes själ, inte äga den, inte ta den, inte röva bort den. Men bara få vara en liten del i det som hon tänker på när hon tänker på vad som är hon. Hennes hem, hunden, den svarta som pratar på natten, och jag. Kanske jag. Med lite tur jag. Hon kan lära mig att leva. Hon kan lära mig att vara jag. För när jag tittar in i hennes ögon så ser jag att hon ser mig, hon ser det jag inte känner. Det jag inte förstår om mig själv. Men hon vet. Hon ser den personen och hon vet vad man gör med honom, hur han ska behandlas om att hur man gör för att få fram honom. Min Dizzy Mizz Lizzy. Kanske kan den kvinnan, med sina långa ben och platta mage och vackra ögon ge mig livet åter? Är det inte så? Men. Då spelar det ingen roll, för hon ser det. Att prata med en mäniska och känna att man fast man inte träffats än, inte förut, ändå kunna sjunga i perfekta stämmor.

Men nu sover hon. Djupt. Håret faller ner i pannan. Den svarta hunden ligger nedanför, precis bredvid alla vackra böcker och det är svart i rummet. Och jag? En cigg. Ett glas vatten, vitt, kallt, svalkande vatten. Sen ska jag till Kansas City.

Fan vad märkligt allt är. Så underligt. Så fantastiskt och så otroligt och så vackert och fasen att jag inte kan sova. Men det är inte det att jag inte kan sova för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. Men det beror inte på att jag är rädd för de eviga mardrömmarna som jagar mig om nätterna eller svetten som jag vaknar med eller att jag aldrig mer ska vakna. Utan för att jag finner det trevligt att komma ihåg dofter, hur en viss speciell röst låter. Hur händerna känns och hur hon ser ut när hon går upp mitt i natten för att dricka vatten.

Jag vet inte vad det kallas. Det finns en massa ord för det där urgamla men inget passar. Men det är lite som att man letat och letat efter något, någon och funnit så många, så många men ingen har varit rätt. För att treversera den gamla sagan så har inte glasskon passat även om den nästan har gått över hälen. Men helt plötsligt, mitt i livet, på våren när gräset är grått och vått och fåglar kvittrar, barnen struntar i att ha på sig mössan som mamma satte på dem på morgonen och bilarna börjar köra med nedvevade rutor. Just så, en kväll, så finner man att, "hey, skon behövs inte, det är inte skon som ska passa, det är kvinnan".

Kanske är jag en smula, gnutta förälskad. Kanske älskar jag redan lite lagom. Men jag vet bara att det känns piss och elände att sitta ensam när man vet att en vacker kvinna ligger och sover i sin säng långt från mig och att jag kanske inte borde vara där just nu, men att jag måste dit snart. Eller hon hit eller vad fan som helst. Kanske känns det helt annorlunda om en vecka. Kanske om tre dagar. Kanske 0m 15 år. Men just nu känns det som att allt som alla sjunger om inte räcker. Helt plötsligt kan jag inte få den där underbara kicken av att Lennon sjunger ut sin frustration, sina så v'l inbäddade elakheter och jag känner att jag inte orkar bry mig om att Alliansen driver vårt vackra land åt helvete eller att SD kanske kommer in i riksdagen. Jag vill bara ha den där varma handen på min kind och höra hennes kloka ord och bara sitta och veta att jag äntligen har mött min överkvinna i tänkande.

Det är inte det att jag inte vet om en massa kloka kvinnor och en och annan vilsen man. Men jag har sällan mött dem. Nu har jag gjort det och det känns som om nått ska explodera i mig. Kanske en sång på bussen. Jo. Fan vet om jag inte ska sätta mig på bussen i morgon och sjunga så högt jag kan. Sådär så att jag blir utslängd i skogen och sedan får sitta på en stubbe och sjunga vidare.

Men som sagt. Hjärnan spökar med en då och då. Jag är helt klart en manisk person. För fan, det är därför jag ska på behandlingshem efter påsken. Där ska jag sitta och komma på hur jag ska kunna slappna av, sluta tänka så att mina tankar är genomtänkta när jag väl tänker dem och inte bara ett virrevarr av ord som ramlar, snavar, studsar ur min hjärna. Men, för att använda ett modernt uttryck. Fuck allt det där. Just nu så ligger det en människa, en dam, som jag råkar tycka om väldigt, väldigt mycket. Jag hoppas hon sover gott för själv ska jag dricka ett glas kallt, kallt vatten och sedan återgår jag till sängen där min galna katt kommer lägga sig tätt, tätt och börja kattsnarka och jag ska sova, drömma gott och vakna i morgon och bara vara förbannat lycklig och glad för att livet ibland faktiskt är väldigt vackert.

Vilka märkliga dagar vi lever i. Så ytterst underligt livet är. Jag är nått som jag först inte visste vad det var. Bara en känsla som jag inte kunde sätta fingret på men som på något sätt var bekant. Sen kom jag på det. Lycklig. Alltså, sådär på riktigt. Vadan detta, säger den mycket förvånade läsaren? Vad pratar han om? Wob är lycklig? Dumheter. Det går ju mot all rim och reson och någon måtta får det väl ändå vara på vårkänslorna. Nja. Jag vet inte om WoB är lycliga än vanlig. Men Jonas är glad som en lite fågel.

Jag har, efter många om och men och ett antal sms och kringprat och hit och dit träffat en dam som gör att jag kännner att inatt vill jag sova gottt så att det kan bli morgon så att vi kan prata igen. En klok dam, rent av ytterst klok, någon som jag suttit med i 2 dagar och pratat med, lyssnat på. En kvinna med otroligt mjuka vackra händer som kan smeka mig på kinden så att jag blir som en katt som man kliar på magen. Jag vill liksom bara sitta där, med den där mjuka handen på min kind, lyssna på hennes ord och hela tiden medan jag lyssnar komma på att "jaha, jo men det är ju så det är".

Som den storpratare jag är så var det ju knappat så att jag var speciellt tyst heller. Så vi pratade, rökte, pratade, en och annan kyss kan ha förekommit och jag hoppas vid gud att detta kan bli något som betyder nått. Just nu är det inget mer än den där känslan av att jag vill vakna med henne, somna med henne, gå på promenader mer henne, röka med henne och prata med henne och helst inte ha henne längre bort en möjligen 3 meter. Men som sagt. Vad det blir vet jag inte än. För det gör man ju aldrig i det läget. Om jag minns rätt. Det var länge sedan jag lät någon komma nära. Och det är helt klart väldigt, väldigt, skrämmande. Men underbart.

Men. Livet har sina dalar och sina berg och idag så var jag tvungen att återvända till in kära Chips. Hon yrade runt mig som en liten radiostyrd bil, upp och ner, hit och dit, mjau eller vad nu katter säger och jag fick inte ens ta av mig skorna innan det lilla livet skulle upp i famnen. Men. Efter att hälsningritualen var färdig så ramlade vi i säng, jag och min katt. Bort försvann vi nog båda två på tre sekunder. Sova. En bra grej liksom.

Telefonen ringer. Jaha, tänkte jag och konstaterade att det där får helt enkelt vara bra. Sover. Drömmer. Det ringer på dörren. Man öppnar, precis som man plägar göra är man har en dörr som ringer. Därutanför står mina kontaktpersoner och ser en smula allvarliga ut. Men kom in säger jag och undrar vad fan den gör här. "Vad har hänt", säger mannen? Själv är jag vid detta laget ett enda stort frågetecken. Ja du, säger jag. Vad har hänt?

Tydligen hade min dator, som jag på något sätt inte stängt av på rätt sätt, startat upp och spelat musik för full fart medan jag satt hon den där underbara lilla varelsen och pratade. Man ringer på min dörr. Givetvis öppnar ingen för.... jag var ju liksom inte här. Så till slut så ringer man polisen som går in i lägenhten och stänger av musiken.

När jag fått detta berättat för mig så får jag tjoflängande panik. Så förbannat otrevligt. Men det är som det är. Mina kontaktpersoner droppat av, jag stänker en smula lukta gott på kinden och ilar ner i trappan för att ringa på hos mina grannar för att be om total och förudmjukande ursäkt. Gudskelov så förstod de problemet och vi var rörane överrens om att jag ska stänga av strömmen till högtalarna nästa gång jag ger mig ut i livet.

Men. Det hela blev bättre när jag åkt in till stora staden och fick prata en stund med den där fantastikst intelligenta kvinnan. Sedan dess? jag åt, jag lade mig för att vila och vips sov jag igen. Så nu är jag bara uppe för att berätta att live är banne mig just nu buskul att befinna sig i, trots att samma motgångar som fanns innan finns där. Tänk vad en klok människa med varma händer kan göra skillnad.