Ingen älskar

Jag blev så rädd. Hon vill förändra sig för att göra mig glad. Men. Hon är ju underbar. Redan nu. Men hon ville veta. Så jag berättade att... tja, min dröm om hur en kvinna ser ut. Men jag blev rädd. För jag orkar inte, vågar inte, kan inte, förändra en människa till så att den behagar alla mina sinnen. Det blir aldrig bra. Vi pratade smink, kjolar och höga klackar och jag blev mer och mer rädd för att jag redan höll på att förstöra det som är hon.

Så. Jag blev elak. För att stöta bort. För att väcka upp. För att... Vi blev elaka. Oss var elaka. För ingen som helst mening. Hårda kanter som möttes. Utan störthjälm rakt ner i blankis. Fönster utan gardiner och en flaska Gin i köket.

Jag vill att hon, oss, är som oss vill. Inte som jag vill. En dröm är inte verklig förrän du vaknar upp ur den.

Så. Jag blev rädd. Jag blev livrädd. Vettskrämd. Jag har vant mig vid att gå genom livet utan att påverka mer än min toalett och min katt. Ensamt och obekvämt. Men. Nu har jag fått en gåva. Fan vet vem som gav mig den och jag bryr mig inte ens om att säga tack. Men jag har den. Gåvan. En annan människa som tycker jag är vacker och begåvad och klok och som säger att jag kysser bra. Hur i hela friden ska jag kunna ge mer utan att fläcka? Som att ha på sig en kritvit skjorta och äta en dundermiddag.

Jag är så rädd. Så rädd så rädd.




Och så såg hon mig!

Kommentarer
Postat av: anna

Jag är oxå livrädd, vet hur det känns, det är för fan för helvete för jävligt

2009-04-16 @ 21:41:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback