Isande väntan
Det var värst vad tiden flyger fram samtidigt som den segar sig. Dag blir till natt blir till dag igen och jag lever som om jag stod en liten bit ifrån mig själv. Allt är som vanligt men inget är som det brukar. Passionen har många ansikten har jag märkt. Ena stunden så sitter man och drunknar i varandras ögon för att nästa sekund ha nått en punkt där det faktum att man trots allt inte kan läsa varandras tankar bryter stillhetens spegel och små skärvor av söndrigt glas knastrar under fötterna och man ser med skam på sig själv i spegeln och undrar om man någonsin kommer bli en bättre man än samma gamla figur som man alltid varit.
Igår sov jag hela dagen och hela natten. Djup, drömlös sömn som inte ger någon lättnad i form av ett lättare liv. Nionde molnet är obekvämt men mjukt. Lockande men farligt.
Halsen värker och är helt uppsvullen. Mitt högra öra är igenkorkat och spränger och jag har en såndär hosta som säger att det är dags att uppsöka läkare igen. Så jag sitter på sängen och skriver och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp mig. Kvart över 11 sa den vänliga telefonrösten. Antibiotika och lagom mycket motion kan jag tro att man ordinerar. Eller så är det en såndär modern läkare som säger åt mig att avakta lite så kanske det går över av sig självt. Fan vet. Konstigt nog har jag ingen feber, ingen jag märke av i alla fall. Så bra.
Här i lägenheten är det tyst förutom de stunder hunden och katten kommer för nära varandra då det blir ett svagt västande och lite ljud av djurfötter som flyttar på sig. I övrigt, tyst och stilla. Är det så här vi hanterar ett gräl tro? Med isande tystnad. Det känns inget vidare. Man sitter och vet med sig om att man är en idiot och att man sagt alldeles för mycket men vet inte hur man ska reparera den reva i kärlekens väv som uppkommit.
Nä. Jag fortsätter att ligga och titta på taket i väntan på det där samtalet.
Igår sov jag hela dagen och hela natten. Djup, drömlös sömn som inte ger någon lättnad i form av ett lättare liv. Nionde molnet är obekvämt men mjukt. Lockande men farligt.
Halsen värker och är helt uppsvullen. Mitt högra öra är igenkorkat och spränger och jag har en såndär hosta som säger att det är dags att uppsöka läkare igen. Så jag sitter på sängen och skriver och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp mig. Kvart över 11 sa den vänliga telefonrösten. Antibiotika och lagom mycket motion kan jag tro att man ordinerar. Eller så är det en såndär modern läkare som säger åt mig att avakta lite så kanske det går över av sig självt. Fan vet. Konstigt nog har jag ingen feber, ingen jag märke av i alla fall. Så bra.
Här i lägenheten är det tyst förutom de stunder hunden och katten kommer för nära varandra då det blir ett svagt västande och lite ljud av djurfötter som flyttar på sig. I övrigt, tyst och stilla. Är det så här vi hanterar ett gräl tro? Med isande tystnad. Det känns inget vidare. Man sitter och vet med sig om att man är en idiot och att man sagt alldeles för mycket men vet inte hur man ska reparera den reva i kärlekens väv som uppkommit.
Nä. Jag fortsätter att ligga och titta på taket i väntan på det där samtalet.
Kommentarer
Trackback