Återupprening. Repeat.
Gud. Elller nån. Eller du. Eller din granne eller din grannes vän eller kusin. Jag är livrädd. För helt plötsligt så är allt som det var innan operationen. Jag lurar lite på att, NEJ, inte nu. Inte mer minthsmak i munnen, inte mer tunnelseende, inte mer märkliga känslor av att inte känna igen sina egna väggar. Inte nu": För helvete. Då, när dom plockade bort den där hönsäggstora saken som satt i min skalle spelade det mindre roll. Men inte nu. Men jösses, jag är ju glad, Lycklig. Inte nu.
Så jag håller fruktan ifrån mig genom att skriva men ärligt talat så ser jag knappt skärmen. Jag har sovit, nån gång, ätit, men inte mer. Inte nu. Inte mer. Nej. Jag vägrar dö men nått är jävligt fel i skallen på mig. Igen. Hel.....ve.......te... NEJ. Inte nu. Inte när jag äntligen lever. Men, allt snurrar, allt smakar minth och jag kommer ihåg saker som inte har hänt.
Ok. Så det finns mer. De sade att det kan ske. Men... jag brydde mig inte så speciellt. Jag har slösat bort mitt liv och mina pengar och min tid på ingenting men nu vill jag inte slösa mer. Men det får absolut inte ta slut. Inte nu.
5-års överlevnad pratar de om. Men. Några månader kan man väl få? Jag ska, vi ska, jösses, jag har blivit vi, ska ju till Västervik i sommar. Men nått är totalt fel i min skalle. Jag känner det. Samma huvudvärk. Samma märkliga känsla av att vara någon annan stans. Samma förvirring när man går ut i köket och tänker "vart fan är jag". Samma kramper i benen, samma, samma, samma. Men jag har inte tid. Inte nu. Inte alls. Dö får jag göra i ett annat liv. Inte i detta tack.
Jo, jag är väldigt rädd. Jag har alltid varit väldigt rädd för att dö men nu vet jag ju att det kanske kommer ske och jag har inte tid. Inte lust. Inte....
Så. Jag tar en cigrarett till. Kanske en sömntablett för kvinnan med de långa benen blir småsur och jag inte sover. För jag är för mycket. Men.... hur ska jag vara då?. Jag är jag och det är därför jag är jag och inte du. Du är du och inte din granne. Men just nu så har jag en mycket obehaglig yrsel. Obehaglig är ett vackert ord. Betydelsen är hemsk men ordet är vackert. Gud. Eller nån. Jag är jätterädd. Jag vill helst väcka Irene och säga.... nått. Men hon sover så gott och hon vet inget om min.... lilla belägenhet att få... saker som växer i... panbenet. Nä. en Imovane och så sova. Och... nä, jag vet inte. Men.... jo jag är en gnutta livrädd.
Så jag håller fruktan ifrån mig genom att skriva men ärligt talat så ser jag knappt skärmen. Jag har sovit, nån gång, ätit, men inte mer. Inte nu. Inte mer. Nej. Jag vägrar dö men nått är jävligt fel i skallen på mig. Igen. Hel.....ve.......te... NEJ. Inte nu. Inte när jag äntligen lever. Men, allt snurrar, allt smakar minth och jag kommer ihåg saker som inte har hänt.
Ok. Så det finns mer. De sade att det kan ske. Men... jag brydde mig inte så speciellt. Jag har slösat bort mitt liv och mina pengar och min tid på ingenting men nu vill jag inte slösa mer. Men det får absolut inte ta slut. Inte nu.
5-års överlevnad pratar de om. Men. Några månader kan man väl få? Jag ska, vi ska, jösses, jag har blivit vi, ska ju till Västervik i sommar. Men nått är totalt fel i min skalle. Jag känner det. Samma huvudvärk. Samma märkliga känsla av att vara någon annan stans. Samma förvirring när man går ut i köket och tänker "vart fan är jag". Samma kramper i benen, samma, samma, samma. Men jag har inte tid. Inte nu. Inte alls. Dö får jag göra i ett annat liv. Inte i detta tack.
Jo, jag är väldigt rädd. Jag har alltid varit väldigt rädd för att dö men nu vet jag ju att det kanske kommer ske och jag har inte tid. Inte lust. Inte....
Så. Jag tar en cigrarett till. Kanske en sömntablett för kvinnan med de långa benen blir småsur och jag inte sover. För jag är för mycket. Men.... hur ska jag vara då?. Jag är jag och det är därför jag är jag och inte du. Du är du och inte din granne. Men just nu så har jag en mycket obehaglig yrsel. Obehaglig är ett vackert ord. Betydelsen är hemsk men ordet är vackert. Gud. Eller nån. Jag är jätterädd. Jag vill helst väcka Irene och säga.... nått. Men hon sover så gott och hon vet inget om min.... lilla belägenhet att få... saker som växer i... panbenet. Nä. en Imovane och så sova. Och... nä, jag vet inte. Men.... jo jag är en gnutta livrädd.
Kommentarer
Trackback