Kansas City
Vill du ha kaffe frågade hon? Jag var tvungen att tänka lite. Vad vill jag ha? Kaffe eller att du stannar kvar bredvid mig och bara är så där varm och snäll och underbar men mitt svar blev att visst ville jag ha kaffe. Hon reste sig upp. En lång kvinna. Långa ben, varm hud. Hon svepte om sig ett tunt, tunt tyg, vandrade iväg. Så jag låg kvar, Funderade på hur i hela fridens namn jag hamnade där och vad jag gjort som gett mig den gåvan att få vara precis där just precis då.
Hennes doft satt kvar i min hals, i min näsa, i mina sinnen. Jag kunde höra hennes doft. Känna brännande på huden på ryggen där hennes händer smekt mig innan hon somnade. Det var en lång natt. Ett mörker som gjorde varje ljud underbart och varje färgt svart. Ändå kunde jag ligga på rygg, höra henne andas och tala i sömnen och i allt det svarta se alla böcker i bokhyllan. Jag såg vartenda pärm, kunde med mina tankar öppna varje bok, försiktigt, smeka mina tankar med orden som varje sida innehåller och alla de vackra meningar som de betyder.
Långa ben. Doften av kaffe, av nytvättat hår och av tobak. Byxor på, skjorta som knäpps, nakna fötter mot vackra mattor, en hund som nyfiket viftade på svansen och undrade vad jag skulle hitta på denna morgon. Vi hade suttit, jag och hunden, på natten medan kvinnan med de långa benen sov. Vi pratade jag och hunden. Hon var klokare än jag. Hon berättade historier om nysnö som faller, gräs som doftar och sol som smeker den svarta pälsen. Nu ville hon veta vad jag tyckte. Om något. Men jag tyckte ingenting. Förutom att solen är vacker, livet är underbart och att de långa benen på kvinnan jag mött skymtade fram genom den tunna tyget.
Doften av kaffe. Långa ben. Ögon som kan växla mellan den allra djupaste sorg och den allra högsta glädje på en nanosekund. Läppar. Mjuka. Varma. Med smak av lypsyl och godhet och en klokskap jag bara kan drömma om. Två personer som nyss mötts men som redan känner varandra som rökar varsin cigarett. Som redan pratar fast dagen är tidigt. Samtal som betyder något. Inte tomt prat. Ord som stammar från hjärtat och inte hjärnan. Dom möts, kolliderar, snurrar runt mot, i, från och tillbaka varandra. Kaffet är gott. Huvudet värker. Hjärtat pratar med mig oc h berättar för mig att jag inte är värd denna lycka. Jag lyssnar inte. Jag vägrar äntligen lyssna på den egna rösten som säger åt mig att allt jag gjort är fel och allt jag kommer göra är fel och att jag kommer dö långt innan jag är beredd.
Nu kan jag leva i evighet. Varje dag betyder lite mer styrka. Lite mer. Allt blir mer och ändå så blir det mindre. Ångesten sitter långt inne i mitt bröst och vill fram. Men så tittar jag på kvinnan med de långa benen, de levande ögonen, det väldoftande håret och vet att jag i alla fall kommer vara lycklig i några dagar. Då innan hon går vidare och lämnar mina tankar på varför det låter som undulater i min skalle och varför hjärtat pumpar på så hårt men ändå så mjukt och följsamt. För just nu, just då, är mitt liv precis som jag vill ha det. Trots att ingenting fungerar så betyer ingenting precis ingenting. För det enda som betyder något är Lennon på stereon, kvinnan med de långa benen, den varma huden, det mjuka håret, det levande ögonen och läpparna som ger mig mer än någon föda kan ge.
Livet är underbart och jag flyger genom universum. Inte det svarta du ser ovanför dig utan det blixtrande vita, blå, gröna, röda, rosa och mörkt lila som finns ovanför, bortanför allt det som du ser och det du kan drömma om och som du aldrig kommer förstå förrän du sitter med din kvinna med långa ben och levande ögon.
Min lust att vara med henne är inte baserat på lust. inte köttets lust. jag vill dela hennes själ, inte äga den, inte ta den, inte röva bort den. Men bara få vara en liten del i det som hon tänker på när hon tänker på vad som är hon. Hennes hem, hunden, den svarta som pratar på natten, och jag. Kanske jag. Med lite tur jag. Hon kan lära mig att leva. Hon kan lära mig att vara jag. För när jag tittar in i hennes ögon så ser jag att hon ser mig, hon ser det jag inte känner. Det jag inte förstår om mig själv. Men hon vet. Hon ser den personen och hon vet vad man gör med honom, hur han ska behandlas om att hur man gör för att få fram honom. Min Dizzy Mizz Lizzy. Kanske kan den kvinnan, med sina långa ben och platta mage och vackra ögon ge mig livet åter? Är det inte så? Men. Då spelar det ingen roll, för hon ser det. Att prata med en mäniska och känna att man fast man inte träffats än, inte förut, ändå kunna sjunga i perfekta stämmor.
Men nu sover hon. Djupt. Håret faller ner i pannan. Den svarta hunden ligger nedanför, precis bredvid alla vackra böcker och det är svart i rummet. Och jag? En cigg. Ett glas vatten, vitt, kallt, svalkande vatten. Sen ska jag till Kansas City.
Hennes doft satt kvar i min hals, i min näsa, i mina sinnen. Jag kunde höra hennes doft. Känna brännande på huden på ryggen där hennes händer smekt mig innan hon somnade. Det var en lång natt. Ett mörker som gjorde varje ljud underbart och varje färgt svart. Ändå kunde jag ligga på rygg, höra henne andas och tala i sömnen och i allt det svarta se alla böcker i bokhyllan. Jag såg vartenda pärm, kunde med mina tankar öppna varje bok, försiktigt, smeka mina tankar med orden som varje sida innehåller och alla de vackra meningar som de betyder.
Långa ben. Doften av kaffe, av nytvättat hår och av tobak. Byxor på, skjorta som knäpps, nakna fötter mot vackra mattor, en hund som nyfiket viftade på svansen och undrade vad jag skulle hitta på denna morgon. Vi hade suttit, jag och hunden, på natten medan kvinnan med de långa benen sov. Vi pratade jag och hunden. Hon var klokare än jag. Hon berättade historier om nysnö som faller, gräs som doftar och sol som smeker den svarta pälsen. Nu ville hon veta vad jag tyckte. Om något. Men jag tyckte ingenting. Förutom att solen är vacker, livet är underbart och att de långa benen på kvinnan jag mött skymtade fram genom den tunna tyget.
Doften av kaffe. Långa ben. Ögon som kan växla mellan den allra djupaste sorg och den allra högsta glädje på en nanosekund. Läppar. Mjuka. Varma. Med smak av lypsyl och godhet och en klokskap jag bara kan drömma om. Två personer som nyss mötts men som redan känner varandra som rökar varsin cigarett. Som redan pratar fast dagen är tidigt. Samtal som betyder något. Inte tomt prat. Ord som stammar från hjärtat och inte hjärnan. Dom möts, kolliderar, snurrar runt mot, i, från och tillbaka varandra. Kaffet är gott. Huvudet värker. Hjärtat pratar med mig oc h berättar för mig att jag inte är värd denna lycka. Jag lyssnar inte. Jag vägrar äntligen lyssna på den egna rösten som säger åt mig att allt jag gjort är fel och allt jag kommer göra är fel och att jag kommer dö långt innan jag är beredd.
Nu kan jag leva i evighet. Varje dag betyder lite mer styrka. Lite mer. Allt blir mer och ändå så blir det mindre. Ångesten sitter långt inne i mitt bröst och vill fram. Men så tittar jag på kvinnan med de långa benen, de levande ögonen, det väldoftande håret och vet att jag i alla fall kommer vara lycklig i några dagar. Då innan hon går vidare och lämnar mina tankar på varför det låter som undulater i min skalle och varför hjärtat pumpar på så hårt men ändå så mjukt och följsamt. För just nu, just då, är mitt liv precis som jag vill ha det. Trots att ingenting fungerar så betyer ingenting precis ingenting. För det enda som betyder något är Lennon på stereon, kvinnan med de långa benen, den varma huden, det mjuka håret, det levande ögonen och läpparna som ger mig mer än någon föda kan ge.
Livet är underbart och jag flyger genom universum. Inte det svarta du ser ovanför dig utan det blixtrande vita, blå, gröna, röda, rosa och mörkt lila som finns ovanför, bortanför allt det som du ser och det du kan drömma om och som du aldrig kommer förstå förrän du sitter med din kvinna med långa ben och levande ögon.
Min lust att vara med henne är inte baserat på lust. inte köttets lust. jag vill dela hennes själ, inte äga den, inte ta den, inte röva bort den. Men bara få vara en liten del i det som hon tänker på när hon tänker på vad som är hon. Hennes hem, hunden, den svarta som pratar på natten, och jag. Kanske jag. Med lite tur jag. Hon kan lära mig att leva. Hon kan lära mig att vara jag. För när jag tittar in i hennes ögon så ser jag att hon ser mig, hon ser det jag inte känner. Det jag inte förstår om mig själv. Men hon vet. Hon ser den personen och hon vet vad man gör med honom, hur han ska behandlas om att hur man gör för att få fram honom. Min Dizzy Mizz Lizzy. Kanske kan den kvinnan, med sina långa ben och platta mage och vackra ögon ge mig livet åter? Är det inte så? Men. Då spelar det ingen roll, för hon ser det. Att prata med en mäniska och känna att man fast man inte träffats än, inte förut, ändå kunna sjunga i perfekta stämmor.
Men nu sover hon. Djupt. Håret faller ner i pannan. Den svarta hunden ligger nedanför, precis bredvid alla vackra böcker och det är svart i rummet. Och jag? En cigg. Ett glas vatten, vitt, kallt, svalkande vatten. Sen ska jag till Kansas City.
Kommentarer
Trackback