WoBWorld

Den här dagen har ingen djup betydelse för mig. Den kommer säkerligen inte att sätta några djupa spår i mina tankar och allra troligast kommer den försvinna bland alla de andra totalt ej så viktiga dagar som livet är fullt av. Ändå är den, just nu, i den här sekunden som just är här precis nu, den allra viktigaste av alla dagar jag någonsin haft. Så klart. För idag är nu och inte något jag kan gömma mig från.

Gårdagen var trevlig och fyllde sitt syfte. Morgondagen är full av löften. Idag ska jag bara känna på den blygrå himlen, smaka på doften av den vind som far förbi. Tänka djupa tankar och varva dem med nonsens och inget.

Tanken är att jag ska hem idag. Till min lilla värld. Bara för en stund. För att klappa katten och fylla henne med godhet så att hon kan vara ensam i några timmar till. En röd bil ska föra mig längs med Viskan och jag ska jubla i hjärtat över att leva och överleva.

Det är inte så jäkla svårt att leva som man inbillar sig märker jag. För fasen, det går ju av sig självt. Man behöver inte tänka på att lungorna skall suga in syre och släppa ifrån sig dunsterna från känslan i bröstet. Muskler fungerar och all den kemi som gör att vi ser varandra fungerar utan att man behöver anstränga sig. Så varför har jag så ont i ryggen, i huvudet, i längtan och i själen?

Jag vet inte. Livet är en öppen källkod, fritt att ändra och dela med sig. Det behövs ingen licens för att ladda ner nya intryck ifrån människan, djuret, växten bredvid dig. Jag längtar efter en varm kropp, en mun att kyssa och lyssna till. Men. Eftersom jag så benhårt tror på själens absoluta ensamhet så finner jag tröst i min egna närvaro. Mörkt hår och pärlande skratt kan vänta. Det kommer till mig när jag är redo.

Just nu är mitt liv jag. Mig och ingen annan. En tillvaro på paus och en dag utan djupare mening. Bara att lyssna, tala, tänka, känna, sova, äta och dra ut de gifter som förpestar min tillvaro.

Kort och gott. En förbannat bra dag.