Kärlekens alla val och nyanser
Ok. Det har uppstått ett problem i min lilla värld. Kvinnan jag älskar är helt enkelt tjurskallig. Själv är jag ju len och mjuk i kontakten så klart och inte det allra minsta tjurskallig. Inte ens skallig är jag. Nä. Som vanligt när jag har problemet så ligger ju inte felet hos mig. Det är dessa förbenade kvinnofolk som hela tiden ska ha en egen vilja. Så dumt. Så fånigt. De borde förstå och veta bättre. Jag har alltid rätt och mina behov är ju de viktiga så klart. Hur skulle världen annars se ut? Jag är vit, man, heterosexuell följdaktligen så har mina tankar och känslor företräde. Så klart.
Så igår när hon som jag dyrkar inte vilje göra något av det jag ville göra så tog jag fan i hand och gav mig ut i världen på egen hand. Det gick sådär kan jag ju säga. Men jag hade vansinnigt trevligt det jag kommer ihåg. Men jag saknade henne precis hela tiden. Varje sekund for fram full av saknad.
Ska det verkligen vara på det här sättet? Att en kvinna, ett underordnat kön, ska få styra och ställa precis hur som helst? Nej säger jag. Så klart inte. Leve KD och SD som har sunda familjevärderingar där mannen så klart styr och ställer i världen medan kvinnan är hemma och tar hand om barn och tvätt och polerar parketten på torsdagar. Det är ju så det ska vara så klart.
Så återigen. Det är inte mig det är fel på. Det är detta vansinne som kvinnor av idag fått för sig, att de skulle ha en egen vilja som faktiskt betyder något. PHA! säger jag bara. HUMBUG!
Nä. Så klart delar vi ansvaret för våra dumma, dumma gräl. Jag är svår att leva med, även när jag försöker bli en bättre människa. Envis, halstirrig, lynnig, loj, sur och tvär eller uppe på toppen och glädjer mig oproportionerligt över små saker. Tvära kast och dessutom en vilja att göra vad jag vill hela tiden och dessutom med en längtan till att min partner delar allt jag gör. Helt enkelt hopplös att leva med.
När två väldigt starka viljor och häftiga temperament möts så uppstår det inte bara ljuv musik utan även gnistor. Så ska det nog vara, det kanske är det som driver oss att försöka vara ett par i denna stora komplicerade värld. Jag vet inte så noga. Kanske vore det väldigt bra att veta lite mer men jag har inte skuggan av ett hopp om att finna svaret.
Med lite tur och väldigt mycket arbete så tror jag att vi kommer finna de exakta nyanserna och vägarna. För hur sur och tvär hon än kan vara så är hon så vansinnigt söt när hon ler och ögonen glittrar sådär så att jag bara vill sitta och titta på henne hela natten. Vem vill leva utan sådana ögonblick liksom.
Så, ja får väl vänja mig vid att fortsätta mina små stadspromenader, sluta fråga henne om att följa med på fotboll och kanske faktiskt lyssna till vad hon vill göra, på hennes vilkor.
Fasen att detta med kärlek ska vara så förbannat svårt.
Så igår när hon som jag dyrkar inte vilje göra något av det jag ville göra så tog jag fan i hand och gav mig ut i världen på egen hand. Det gick sådär kan jag ju säga. Men jag hade vansinnigt trevligt det jag kommer ihåg. Men jag saknade henne precis hela tiden. Varje sekund for fram full av saknad.
Ska det verkligen vara på det här sättet? Att en kvinna, ett underordnat kön, ska få styra och ställa precis hur som helst? Nej säger jag. Så klart inte. Leve KD och SD som har sunda familjevärderingar där mannen så klart styr och ställer i världen medan kvinnan är hemma och tar hand om barn och tvätt och polerar parketten på torsdagar. Det är ju så det ska vara så klart.
Så återigen. Det är inte mig det är fel på. Det är detta vansinne som kvinnor av idag fått för sig, att de skulle ha en egen vilja som faktiskt betyder något. PHA! säger jag bara. HUMBUG!
Nä. Så klart delar vi ansvaret för våra dumma, dumma gräl. Jag är svår att leva med, även när jag försöker bli en bättre människa. Envis, halstirrig, lynnig, loj, sur och tvär eller uppe på toppen och glädjer mig oproportionerligt över små saker. Tvära kast och dessutom en vilja att göra vad jag vill hela tiden och dessutom med en längtan till att min partner delar allt jag gör. Helt enkelt hopplös att leva med.
När två väldigt starka viljor och häftiga temperament möts så uppstår det inte bara ljuv musik utan även gnistor. Så ska det nog vara, det kanske är det som driver oss att försöka vara ett par i denna stora komplicerade värld. Jag vet inte så noga. Kanske vore det väldigt bra att veta lite mer men jag har inte skuggan av ett hopp om att finna svaret.
Med lite tur och väldigt mycket arbete så tror jag att vi kommer finna de exakta nyanserna och vägarna. För hur sur och tvär hon än kan vara så är hon så vansinnigt söt när hon ler och ögonen glittrar sådär så att jag bara vill sitta och titta på henne hela natten. Vem vill leva utan sådana ögonblick liksom.
Så, ja får väl vänja mig vid att fortsätta mina små stadspromenader, sluta fråga henne om att följa med på fotboll och kanske faktiskt lyssna till vad hon vill göra, på hennes vilkor.
Fasen att detta med kärlek ska vara så förbannat svårt.
Kommentarer
Trackback