WoBWorld

Att falla på knä och be, för paniken är på väg. Den bor i mig, långt innanför krampande, stenhårda muskler och pumpande blod. Jag hör hur klockan i begravningskapellet klämtar och funderar på om det är precis så de kommer att låta när det är min tur att vila på riktigt. En smula dyster tanke kantänka, men dock en tanke.

Dagen som började i grått har fortsatt i gnistrande vitt. Förvirrade tankar som inte leder någonstans och den där känslan av att huvudet krymper, ansiktet domnar och läpparna blir till någon annans. Det är på intet sätt behagligt vill jag meddela. Jag har legat på sängen och febrilt sökt koppla av. Sökt den där känslan när kroppen slappnar av och man kan fundera på om man inte ska somna alldeles strax. Men vissa dagar finns inte det valet någonstans.

Det var länge sedan den där spända obehagliga känslan hälsade på. När musklerna i käken och halsen och nacken och ryggen spänner sig tills blodet inte längre har en chans att transportera in syre i cellerna eller att leda bort slaggprodukter. Kvar blir bara en livsfattig sörja i köttet och ett hamrande hjärta.

Men. Jag ska försöka ta mig samman. Gå ner till duschen och spola bort alla tvivel på min egen styrka, klä mig i det renaste tyg, med vass hyvel raka bort skäggstubben på mina kinder och göra det bästa för att finna en väg ut ur den här porten till mitt egna privata helvete.

Man gör så gott man kan.