WoBWorld

Jag är tillbaka där jag ska vara. I det röda huset bredvid ängen som en gång var en gata. Där solen alltid går ner sist och upp först och viger det gröna gräset med vattendropparna som faller.  Med Rolling Stones rullande i högtalarna. Ingen pardon, ingen nåd, ingen belöning. Rörigt säger du? Tja. Visst. Ena dagen viger man åt hat den andra faller man på knä och förlåter sig själv och alla som ligger i samma fåra.

Så. Kanske, troligen,förhoppningsvis är jag två igen. Eller är det två som är jag? Kan det var vi två som är två eller är vi en? Eller är jag bara något som någon annan inbillar sig kunna tänkas vara. I vilket fall som helst så är jag en smula, gnutta frid.

Att vara frid är inte det samma som att känna eller uppleva frid. Det är större. Det är den där guden som inte finns men som jag känner. Fan vet hur det går till.

Jag är väldigt fel och skev och skadad. Men så ska det vara. Det är inte hennes uppgift att laga och täppa till hålen i min själ. Det är hon som kanske kommer skapa mer stadga kring hålen så att jag inte rasar, faller, tumlar, spricker.

Kanske.