Mina val och en tonfisk
All den där tankemödan jag har ägnat de senaste månaderna har börjat betala sig. Jomen. När det gick upp för mig att jag är tämligen tillfreds med min tillvaro precis som den är så upptäckte jag just det att det beror på "intensivterapin" på Motivationsenheten.
Jag satt där, på min stol vid spisen och lät den blå röken från morgonciggen virvla upp i tomma intet och vidare upp genom filtret i spisfläkten. En klunk kaffe medan jag funderade på vad jag ska hitta på för äventyr idag. en tämligen behaglig stund på dagen. Faktiskt min favoritstund på hela dygnet. Allt ligger framför en och inga nojor eller deppig tankar har nått bröstet än.
Men, för att återgå till min lilla upptäckt. Ett av problemet jag haft i alla år är det dåliga samvetet. Jo, tro det eller ej. Jag har ett sådant även om vissa tycks tro att jag är i total avsaknad av dito. Men nog har jag det. Vissa saker ska jag ha dåligt samvete för. Som att jag varit en frånvarande far. Det där är ingen lätt sak att tänka på, men å andra sidan så har jag ju alla möjligheter att bättra mig så det dåliga samvetet leder någonstans när det gäller det där.
Men sen har vi mitt sätt att tänka och och vara. Min terapeut på Motivationsenheten kallar mitt levnadssätt "bohemiskt". Den stora frågan har varit, vill jag ha det så? Jo men det är ju det jag vill. Kom jag nyss på. Jag trivs med det. Missförstå inte tanken jag har. Det är inte så att jag har lust att bara driva kring utan mål eller mening i livet. Inte alls. Men det är nog så att mina mål inte riktig stämmer överens med gängse sätt att se på tillvaron.
Som jag ser det så har man en chans i livet. Bara en. När man väl dör så är allt slut och över och det spelar föga roll om man är rik och berömd eller bara en helt vanlig figur som råkat trampa jordens mull ett tag. Så det gäller att fylla livet med saker som man själv känner sig hel av. Inte att lyssna på vad alla andra vill att man ska göra.
En sak jag tror väldigt hårt på är att man ska göra gott. Där har jag väldigt svårt att nå mina mål får jag erkänna. Mitt sätt är alldeles för vasst och hårt i vissa lägen. Men jag vet även att jag har vissa talanger för att liva upp andras liv, på olika sätt. Så det gäller att jag tar tillvara på den förmågan och förfinar den. Utan att interagera med andra människor är man tom och väldigt ensam.
För mig finns det inget finare arbete än att vara vårdare. Att, om man verkligen anstränger sig, ta del av andra människors liv och sedan göra allt man kan för att de trots krasslighet eller ålderdom eller en förtidig död ska må bra i alla fall de minuter man är där. Jag vet inte. Det är väl där jag inte är i balans med resten av världen. Nu är det finare att spela fotboll, eller sjunga, eller driva ett litet företag än att hjälpa människor i nöd. Ärligt talat. En regeringsledamot, ni vet hon som leder Centern anser att småföretagarna är hjältar. Inget fel på dem, men ärligt talat. De vill väl mest tjäna pengar eller? Men att försiktigt byta blöja på en människa som var 60 när man själv föddes är totalt utan någon som helst gloria.
Nä. Jag fattar inte.
Men åter till min livsstil. Jo, jag har en smula svårt att hålla tider, sova på natten som man ska och allt det där som man förväntas göra som vuxen individ. Men. Så kom jag på, och nu återvänder vi till början på den här texten. Jag är nöjd med det. Om jag sover bort en dag, vem blir skadad? Jag sitter uppe hela natten och skriver och sedan somnar jag när solen skiner guld över världen och jag sover gott tills det är dags att gå upp igen. Min rytm, inte en rytm som alla följer bara för att vi har fått för oss att det ska vara så.
När man går ut en vintermorgon klockan 06.40 så är det totalt tyst. Alla djur sover. Förutom vi dumma människor som håller samma schema vinter som sommar. I vården blir det bara löjligt. Vi går upp mitt i natten, sura och tvära och tvingar upp gamla, vuxna människor bara för att det ska vara så. Jag har påtalat det där ibland och alltid är svaret att ”men inte kan de vakna lite hur som helst, vi måste ju ha våran rast med”. Pust och stön. Det var sådant som gjorde att jag inte pallade. Att jag blev rädd när telefonen ringde. Att jag satt i omklädningsrummet och väntade på nästa sak jag skulle göra. Denna oerhörda dumhet. Korkat och själviskt och förbannat fel. Fel. Fel.
Men men. Jo. Som sagt. Jag är nöjd med mitt liv så länge jag producerar eller tar in. Det gör jag genom att leva mitt liv som jag själv vill. Inte så bekvämt kanske men mitt sätt att leva mitt liv är mitt val. Så innan du hetsar upp dig, sätt dig ned. Fråga dig själv vad du vill. Själv vill jag skriva. En massa människor anser att jag inte har någon som helst talang för det hela. Men det skiter jag i. För jag gör det jag vill.
Det räcker för mig.