När solen skiner och blodet flyter
Dagen börjar. Lite smygande och försiktigt så att jag inte halkar och slår mig. Solen skiner lite när molnen tillåter och man kan sitta på trappan i evigheters evigheter och sörpla på varmt kaffe och röka ändlösa irriader av kaffe. Jag funderar på att öppna fönstret eftersom mitt rum är unket och dovt men jag låter det vara än så länge.
Idag är det 32 år sedan Elvis dog. Eller ska vi säga återföddes. Tankarna går osökt till kungen av pop som ramlat av pinn och hur kommer det se ut i världen kring denna gigant om 32 år? Jag vet inte. Men jag vet att Elvis just nu sjunger om den blå månen i Kentucky från en 54-årig inspelning och jag kan känna samma känsla som jag gjorde när jag var 10 år och ledsen. Sången lyfter mig, tar mig till någonstans där jag inte bryr mig om solen skiner.
Jag har inte ens en susning om hur dagen kommer att skrida fram och ärligt talat så bryr jag mig inte ett skvatt just nu. Jag vill bara andas och leva och kanske kommer jag att öppna fönstret så småningom. Bädda sängen. Duscha. Allt det där som man gör för att man ska må bra och känna att man gjort något vettigt trots att det är söndag.
Men nog är det en märklig dag. Häromdagen läste jag i tidningen om att någon var orolig för att de svenska soldaterna som faktiskt ligger i krig i Afganistan kommer att skadas eller dö. Va? Men. KRIG liksom. Det händer lite då och då att någon faktiskt dör i sådana. På riktigt. Det måste väl man ändå vara medveten om? I krig gäller inga kollektivavtal och skyddsombudet får väldigt svårt att stänga ner arbetsplatsen om den skulle innebära fara för någon.
Soldaterna själva tror jag är helt på det klara med det där. De vet att de dragit på sig en uniform och den handlingen betyder att man har rätt att döda och bli dödad. Men så vaknar vår mentalitet där vi kanske inte vill förstå att landet har trupp i främmande land och att dessa trupper inte är något annat än ett stridande förband.
Själv har jag fortfarande inte förstått vad vi gör där överhuvudtaget förutom att vi så gärna vill att de stora killarna på skolgården ska tycka att vi är tuffa så att vi får vara med och leka. För jag kan inte dra mig till minnes när någon Talliban har skapat eld och terror i Sverige. Och inte är det som vanligt fredsbevarande stryrkor heller. Svenska pojkar är i krig och då räcker det inte att säga *PANG* när ammunitionen tar slut och de som faller reser sig kanske inte.
Men jag hoppas verkligen så klart att ingen blir skadad. Men jag vet att folk kommer dö. Fel, redan har dött. Kan någon vara snäll och förklara varför de dog?
Idag är det 32 år sedan Elvis dog. Eller ska vi säga återföddes. Tankarna går osökt till kungen av pop som ramlat av pinn och hur kommer det se ut i världen kring denna gigant om 32 år? Jag vet inte. Men jag vet att Elvis just nu sjunger om den blå månen i Kentucky från en 54-årig inspelning och jag kan känna samma känsla som jag gjorde när jag var 10 år och ledsen. Sången lyfter mig, tar mig till någonstans där jag inte bryr mig om solen skiner.
Jag har inte ens en susning om hur dagen kommer att skrida fram och ärligt talat så bryr jag mig inte ett skvatt just nu. Jag vill bara andas och leva och kanske kommer jag att öppna fönstret så småningom. Bädda sängen. Duscha. Allt det där som man gör för att man ska må bra och känna att man gjort något vettigt trots att det är söndag.
Men nog är det en märklig dag. Häromdagen läste jag i tidningen om att någon var orolig för att de svenska soldaterna som faktiskt ligger i krig i Afganistan kommer att skadas eller dö. Va? Men. KRIG liksom. Det händer lite då och då att någon faktiskt dör i sådana. På riktigt. Det måste väl man ändå vara medveten om? I krig gäller inga kollektivavtal och skyddsombudet får väldigt svårt att stänga ner arbetsplatsen om den skulle innebära fara för någon.
Soldaterna själva tror jag är helt på det klara med det där. De vet att de dragit på sig en uniform och den handlingen betyder att man har rätt att döda och bli dödad. Men så vaknar vår mentalitet där vi kanske inte vill förstå att landet har trupp i främmande land och att dessa trupper inte är något annat än ett stridande förband.
Själv har jag fortfarande inte förstått vad vi gör där överhuvudtaget förutom att vi så gärna vill att de stora killarna på skolgården ska tycka att vi är tuffa så att vi får vara med och leka. För jag kan inte dra mig till minnes när någon Talliban har skapat eld och terror i Sverige. Och inte är det som vanligt fredsbevarande stryrkor heller. Svenska pojkar är i krig och då räcker det inte att säga *PANG* när ammunitionen tar slut och de som faller reser sig kanske inte.
Men jag hoppas verkligen så klart att ingen blir skadad. Men jag vet att folk kommer dö. Fel, redan har dött. Kan någon vara snäll och förklara varför de dog?
Kommentarer
Trackback