Pipes from Bagdad
Kanske borde jag sova lite till. Men jag har inte tid. Det har tilldelats mig ett liv att leva och jag tänker göra det. Så även om skallen dunkar och allt känns sådär lagom kul så ska jag dricka en kopp kaffe och röka en cigarett och fundera ut vad jag ska hitta på för spännande idag. Det blir väl som det blir kan jag tänka mig, det tenderar att bli så. Som det är och blir. Men ändå, man kan ju låtsas att man har en smula kraft och förmåga att styra upp sitt liv.
Allra troligast så åker jag in till stan för att promenera omkring och bara njuta av att leva. Mitt Borås som är precis lagom stort för att jag ska trivas. Kringärdad av skogar och berg med den gröna Viskan som flyter som en artär genom allt och ger ro och liv. En liten stadskärna och Knalleland. En konststad har det blivit med. Förutom spektaklet Pinocchio så är det fullt av stora och små skulpturer och konstverk som man kan betrakta varje dag och som varje dag ge ett annat budskap. Jag börjar få rätt bra koll på det där nu. Efter att ha strosat omkring över hela staden så finner jag lätt vägen till mina favoriter.
Igår var en intressant dag. På många sätt. Jag var ju på möte på där det bestämdes, efter mitt önskemål, att jag ska återvända till det vita huset som är Motivationsenheten i tre veckor till. Det finns gott om trådar att väva ihop så jag känner att jag tacksamt tar emot den hjälp jag får där för att jag ska kunna fortsätta processen på egen hand sedan. Så på måndag så styr jag kosan till rehab igen. Det vore ren idioti att inte ta den chansen när jag kan göra det.
Men idag är jag fri. Har jag bestämt. Alldeles fri att tänka precis allt eller inget alls. Helt enligt eget huvud. Min rätt att vara rätt. För att det är fel att vara fel. Så livet är gudomligt att vara med om. Jag har inget som helst minne av hur det var att vara död, för det var man väl före man blev till? Om döden är likadan när livet lämnar kroppen vet jag inte ett skvatt om men jag har min klara misstanke om att det är samma visa omigen, som det var före 1970. Ett enda stort inget alls. Så det gäller att leva just precis här och nu. Oftast går det inte av olika anledningar. Man hinner inte, vågar inte, kan inte, får inte, ska inte. Men idag så slänger jag alla tvivel överbord, dansar en smula vackert i bröstet och tänker ha det gott.
Ska jag vara ärlig så ser jag inget som helst fel med det.
Alls.
Allra troligast så åker jag in till stan för att promenera omkring och bara njuta av att leva. Mitt Borås som är precis lagom stort för att jag ska trivas. Kringärdad av skogar och berg med den gröna Viskan som flyter som en artär genom allt och ger ro och liv. En liten stadskärna och Knalleland. En konststad har det blivit med. Förutom spektaklet Pinocchio så är det fullt av stora och små skulpturer och konstverk som man kan betrakta varje dag och som varje dag ge ett annat budskap. Jag börjar få rätt bra koll på det där nu. Efter att ha strosat omkring över hela staden så finner jag lätt vägen till mina favoriter.
Igår var en intressant dag. På många sätt. Jag var ju på möte på där det bestämdes, efter mitt önskemål, att jag ska återvända till det vita huset som är Motivationsenheten i tre veckor till. Det finns gott om trådar att väva ihop så jag känner att jag tacksamt tar emot den hjälp jag får där för att jag ska kunna fortsätta processen på egen hand sedan. Så på måndag så styr jag kosan till rehab igen. Det vore ren idioti att inte ta den chansen när jag kan göra det.
Men idag är jag fri. Har jag bestämt. Alldeles fri att tänka precis allt eller inget alls. Helt enligt eget huvud. Min rätt att vara rätt. För att det är fel att vara fel. Så livet är gudomligt att vara med om. Jag har inget som helst minne av hur det var att vara död, för det var man väl före man blev till? Om döden är likadan när livet lämnar kroppen vet jag inte ett skvatt om men jag har min klara misstanke om att det är samma visa omigen, som det var före 1970. Ett enda stort inget alls. Så det gäller att leva just precis här och nu. Oftast går det inte av olika anledningar. Man hinner inte, vågar inte, kan inte, får inte, ska inte. Men idag så slänger jag alla tvivel överbord, dansar en smula vackert i bröstet och tänker ha det gott.
Ska jag vara ärlig så ser jag inget som helst fel med det.
Alls.
Kommentarer
Trackback